Vi har fått ett mail från Jessica som berättar om hur det gick till när glappet mellan krav och resurser som chef i hemtjänsten blev så stort att hon behövde ta ångestdämpande medicin för att orka gå till jobbet. Till slut hjälpte inte ens medicinering. Hon tvingades lämna sitt jobb och hemtjänsten för att kunna må bra. Tack för att vi får publicera din berättelse Jessica. 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Hur jag fick telefonfobi- eller konsten i att inte överleva som hemtjänstchef

Jag var 18 år när jag fick mitt första sommarjobb i hemtjänsten. Det var ett fantastiskt jobb. Så bra faktiskt att jag valde att stanna kvar i yrket. Visst var det många som sa ”hemtjänst, vilket skitjobb” och som såg ner på mitt yrkesval. Men det var inte något skitjobb. Det var ju precis tvärtom. Förutom arbetstiderna då, men de passade ändå rätt så bra just då. Okej, det var ju inte så kul att behöva arbeta en massa extrapass för att få ihop till en heltid och ändå inte få ut mer än runt 10 000 kr i månaden. Men förutom det och att folk såg ner på mitt jobb så var det världens roligaste. De mest givande mötena jag varit med om med de äldre. Så många livsöden, glädje och sorg. Liv och död. Ja allt däremellan.

Efter några år kommer livet emellan mig och hemtjänsten. Vi skiljdes åt för universitetsstudier och flytt till annan stad. I den andra staden återvände jag till äldreomsorgen. Efter en tid blev jag erbjuden vikariat som chef på ett äldreboende. Det var verkligen annorlunda än hemtjänsten, men ändå så bekant. De äldre. De fantastiska personerna som jobbade där, som gjorde skillnad i vardagen för så många. Och så livet. Och så döden. Förstås. Och så jag. Som längtade tillbaka till hemtjänsten.

Så en dag var jag tillbaka i hemtjänsten. Den här gången som chef. Jag var så glad. Och så förväntansfull. Att få träffa alla medarbetare, att få ta del av allt deras engagemang, att få lära känna alla de äldre vars omsorg jag hade ansvar för. Ansvar för. Ansvar för. Ansvar för. Jag hade ansvar för att de äldre skulle få sin omsorg. Medarbetarna ska ha det bra på jobbet. En rimlig arbetsmiljö. Jag såg fram emot att få lära känna alla, de jag hade ansvar för. Ansvar för. Ansvar för. Ansvar. För. Det ekar fortfarande i huvudet. Ansvar för. För det blev inte riktigt som jag tänkt mig, de där 3 åren som chef i hemtjänsten. De där åren jag hade hoppats skulle bli fler. Jag gick in i uppdraget full av framtidstro, utvecklingslust och att få möta kul utmaningar. Och utmaningar blev det.

Visste ni till exempel att ersättningen för att utföra hemtjänst, eller rättare sagt, det den äldre betalar i hemtjänstersättning, endast räcker till att betala för personalen den tid de är hemma hos den äldre. Visste ni också att personalen i hemtjänsten inte kan teleportera sig? Och att de ibland behöver gå på toaletten? Och har APT? Ibland måste de också åka ut på larm, när någon äldre plötsligt larmat och behöver hjälp. Men. Inget av det täcks av den ersättning som verksamheten får för att utföra hemtjänsten. Det tog mig ett par månader att förstå det här. Så misströsta inte om du ännu inte hängt med. 

Men ja. Egentligen förstod jag ju från första dagen att något var fel. Väldigt fel. De där engagerade medarbetarna jag skulle möta. De var mest arga. Och ledsna. De skrek på varandra. På planeraren. Och på mig. Mest på mig. Och på chefer överlag. Nästan som Hanna från Arlöv. I alla fall. De var arga. För de hade för många besök inplanerade på sitt schema. Hur skulle de hinna till alla de personerna? De skulle gå till facket. Och det gjorde de. Bra av dem egentligen. För de var ju missnöjda med sin arbetssituation. De tyckte inte det var rimligt, att på en arbetsdag bestående av åtta timmar hinna med att utföra hemtjänst hemma hos de äldre i sju timmar. Med tanke på att de också har lunch i 30 minuter. Nej. Sa jag. Det är ju inte rimligt alls. Helt orimligt faktiskt. Men vet ni. Nu ska vi fokusera på det vi kan påverka istället för det vi inte kan påverka. Och hur budgeten ser ut, det kan vare sig ni eller jag påverka. Sa jag. Och någonstans där i bakhuvudet ekade samtidigt. Ansvar för. Ansvar för…

Jag gick till min chef. Sa att så här kan det inte vara. Personalen mår dåligt. Samtidigt ringde biståndshandläggaren, de som beviljat de äldre hemtjänstinsatserna. Biståndshandläggaren ville lämna in avvikelser på att de äldre inte fått de insatser de skulle få. Hur kunde det komma sig undrade hen. Jag ska utreda sa jag fast jag ju visste exakt varför de äldre inte fick det som var utlovat.

(har du ännu inte hängt med på det där med ersättningen, så ta det lugnt, snart är vi framme)

Min chef sa ”din ekonomi går dåligt, du har för mycket personal, du måste ta bort ett par årsarbetare” Samtidigt som en högre chef sa ” budgeten är ansträngd, så från och med nu, måste vi anpassa skälig levnadsnivå till de budget vi har”. Alltså. Biståndsbesluten skulle bli mindre generösa. Hemtjänsten skulle få ännu mindre tid att utföra hemtjänstinsatserna på. Den äldre fick duscha på 15 minuter.

Ok. Så nu kommer vi fram till själva poängen. Har du inte tidigare listat ut hur personalen lyckades lösa sina redan packade scheman så får du veta det nu. DE STAL TID FRÅN DE ÄLDRE. Just det. De snodde av biståndstiden för att hinna resa mellan varje besök. Men från och med nu, med snävare bistånd, skulle det inte vara lika lätt. Och vi i verksamheten fick fortfarande ingen annan ersättning, än den för hemtjänstinsatsen. Det var nu jag insåg att jag var en hamburgare. En hamburgare packad mellan bröd och ost med noll chans att ta mig ut levande. För varje dag när jag kom till arbetet (eller oftast redan innan på bussen till jobbet) fick jag veta att någon var sjuk, de fick inte ihop sina scheman, det var för tufft. Facket ringde och frågade vad jag höll på med. Till slut orkade jag knappt träffa mina medarbetare. För jag hade allt ansvar för dem, men inte någon möjlighet att göra situationen bättre. Jag undvek att gå till deras personalrum när jag visste de var många där. Orkade inte hetsen.

Stängde in mig på kontoret. Ända tills telefonen började ringa. Det var de äldre som ringde. Som sa, att personalen var så stressad. Som sa de stannade så kort tid. Som sa att det var så många olika som var där. Som sa att de var missnöjda. Som sa att de inte ville äta frukost kl 11. Som sa att de skulle ringa media.

Jag blev uppringd av små damer, sjuka av oro, varje dag som frågade ”kommer inte hemtjänsten snart”. Sen fanns det ju de som inte orkade ringa. Men som hade anhöriga. Och de ringde. De ringde för att säga att personalen som var där var så stressad. Som sa att de stannade för kort tid. Att Mamma och Pappa inte får det de har rätt till. Att tack vare att hemtjänsten var så dålig hade någon ramlat. Kunde ha dött. Någon blev missad eftersom vi var tvungna att göra om scheman varje dag. Någon kunde. Ha. Dött.

Jag var så klämd. Jag hade allt ansvar. För personalen. För de äldre. För budgeten. Ja. Den hade jag också ansvar för. Förutom den lilla detaljen att jag inte kunde påverka den. Alls.

När telefonen ringde så gömde jag den till slut. Lät svararen ta det. Om det var någon som ville något vänligt så ringde jag upp. Annars inte. Jag slutade svara i telefonen till slut. Jag grät när den ringde. Jag grät på bussen till jobbet när jag fick mail att någon var sjuk. Jag grät för jag visste att jag skulle få minst fem avvikelserapporter, minst fem tillbudsanmälningar och minst fem telefonsamtal den dagen. Jag kunde inte åka dit. Jag åkte hem igen. Tänkte att i morgon blir det bättre.

Nästa dag satt jag med mina medarbetare på ett möte. Med min chef. De sa till min chef att nu har vi påtalat det här om vår arbetsmiljö i flera år. Och vår chef har sagt att hon försöker lyfta det högre upp i organisationen. Men ingenting händer. Så nu undrar vi. Vad tänker du göra? Och min chef svarade ” jag är ledsen men jag kan inte ta beslut i den här frågan”.

Det var då jag insåg att det inte går längre. Jag jobbade inte med hemtjänst. Jag skämdes. Och hade ångest. Jättemycket ångest hade jag. Så jag fick gå till läkaren för att få medicin mot min ångest. För att kunna stå upp varje dag och se någon i ögonen och säga ”jo men det är väl rimligt att äta frukost och gå upp kl 11, även om man vill gå upp kl 9”. Fast det tyckte jag ju inte. Så jag slutade. För till slut går det inte att överleva längre. När det råder obalans mellan krav och resurser. Och när en fått telefonfobi.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Vill du också dela med dig av dina erfarenheter av arbetsmiljön i något av välfärdsyrkena? Skriv ett mail till oss smedjan@tankesmedjanbalans.se

 

En annan berättelse om äldreomsorgen:

Fackligt gnäll i det glada Hudik

En annan berättelse om att vara chef i välfärden:

Gästinlägg: Det jag brottas med nu är skammen

 

 

Gästinlägg – “Hur jag fick telefonfobi”
Taggar: