Jag tänkte berätta om varför jag engagerar mig i frågan om välfärdens styrning och varför jag tillsammans med Åsa Plesner startat tankesmedjan Balans. Det finns ju redan politiska partier och det finns ju redan fackförbund. Varför ska det behövas ytterligare en aktör som pysslar med detta? Jag har engagerat mig politiskt tidigare och jag engagerar mig fackligt nu. Här kommer en snabbgenomgång av mina erfarenheter från det engagemanget.
Jag tror där finns en del att lära. 2005 föddes min äldsta grabb. Plötsligt förstod jag att det fanns skäl för mig att verka för planetens och mänsklighetens fortlevnad. Det blev Miljöpartiet och jag hamnade snart i lite olika nämnder och övergripande budgetgrupperingar i kommunen. Ett av de första mötena var inför nästa års budget och det blev en ordentlig ögonöppnare. Vi politiker ville satsa på skolan, men det fanns inga pengar över efter att förvaltningen räknat färdigt på kommunens förväntade intäkter och utgifter. Budgetchefen ändrade lite i sitt excelark och plötsligt fanns där 10 miljoner för oss att använda till ”politiska satsningar”. Jag frågade hur det gick till och fick svaret att hen ökat procentsatsen i kolumnen ”verksamhetsförbättring” med en halv procent. Jag frågade vad som menades med det och fick svaret det är det effektiviseringskrav kommunfullmäktige lägger på nämnderna.
Från en till en och en halv procent och plötsligt hade vi politiker lite mer pengar att leka med. Hur använde vi de tio miljonerna? Jo, vi skickade tillbaka dem till skolnämnden som en pott där lärare kunde söka pengar för olika skolutvecklingsprojekt. Vi tog alltså 10 miljoner från verksamheten. Vi sa åt lärare att effektivisera sig. Vi gav tillbaka 10 miljoner. Vi sa att det var en satsning. Detta skulle väl aldrig gå att mörka, tänkte jag.
Jodå. Det gick visst. Budget klubbades och för den som inte var van att läsa budgettext gick det inte att utläsa vad som hänt. ”Men oppositionen då”? De sa inget, för deras ”satsningar” hade skapats på samma sätt. ”Men facket då”? De förstod nog inte vad som hände. De hade kanske inte kompetensen att räkna ut konsekvenser av budget och inte heller hjälp av någon kommunekonom. Ett antal år senare hade jag engagerat mig in i väggen. Huruvida jag alls gjorde avtryck i kommunpolitiken är oklart. Troligen inte. Men jag hade lärt mig massor om politik och kommunekonomi. Om hur man dribblar med siffror och facken och om hur man skär ner utan att det märks.
När huvudet återhämtat sig lite tänkte jag att det här är kunskaper som borde kunna användas fackligt. Min lokala ordförande i Lärarförbundet är både skärpt och våghalsig och han var genast med på noterna. Vintern 2013/2014 fick jag ansvar för båda fackens gemensamma anmälan (en s.k. 6:6:a) av hela kommunens utbildningssektor till Arbetsmiljöverket. Stockholm hade gjort en liknande grej. Vi ville testa i en mindre kommun och jag la ner mycket tid på förberedelser. Mer än 100 sidor handlingar bifogades anmälan.
Alla fakta i målet var på vår sida. Kommunen där jag jobbar (inte samma som där jag bor) hade under flera år lagt stora effektiviseringskrav på skolan och vi hade redan då höga sjuktal. Anmälan resulterade dock bara i ändlösa möten och handlingsplaner. Möten som kommunen till slut la ner eftersom de inte hade något intresse av att jobba med de punkter vi lyft i vår anmälan. Vi fick ta Arbetsmiljöverket till hjälp igen för att över huvudtaget få till ett samtal om lärares arbetsmiljö och arbetsbelastning. Efter några år tog Arbetsmiljöverket beslut om starta upp ett eget ärende mot kommunen. Nya, men liknande, punkter som skulle rättas till. Kommunen svarade något slentranmässigt om det systematiska arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljöverket var inte nöjda. Kommunen fick mer tid på sig. Kommunen svarade något aningen mer genomarbetat om det systematiska arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljöverket var inte nöjda. Osv.
I februari 2017 kom arbetsmiljöverkets slutliga dom. De utdömde vite på 150 000 kronor, en dom som kommunen överklagade och vann ytterligare tid att inte göra något åt arbetsmiljön. Vi väntar fortfarande på domen från Förvaltningsrätten om vitet alls ska betalas ut. Det är snart 4 år sedan vår första begäran om arbetsmiljöåtgärd skickades in. Vi har gjort precis allt by the book. Kommunen bara förhalar. Ingen förändring sker. Varje år sparas allt mer på skolan.
den slutsats jag har kommit till efter alla år av engagemang på olika nivåer av skolans styrkedja är att styrningen av välfärden är trasig. Det är tänkt att arbetsgivare ska anpassa krav till resurser, men det gör de inte. Och de kommer undan med det. Alla som är insatta i kommunal ekonomi vet att det är så och de som är riktigt insatta vet även att det inte går inte att göra på annat vis inom nuvarande styrning. Riksväljares krav på välfärden är höga men kommunala väljares vilja att betala mer i skatt är låg. Någon måste utgöra buffert. Det blir de anställda!
Facket då. Borde inte de säga stopp? Jo fast här finns ett problem. Facket behöver framgångar för att få folk att vilja vara med i facket. Framgångar mäts i lön. Om lärare får mer än tex undersköterskor har lärarförbunden lyckats. Om socialsekreterare får mer än lärare har Akademikerförbundet SSR lyckats. Osv. Välfärdens sektorer slåss om samma kaka. Kakan tillåts öka lika mycket som kostnaderna ökar, för då sker ingen effektivisering så det gäller att försöka ligga väl till hos politiker. Och vill man ligga väl till hos politiker bör man inte lägga energi på systemkritik utan fokusera på att göra så gott som möjligt inom systemet. Att minimera skadan.
Resultatet av allt detta? Jo. Handlingsplan efter handlingsplan presenteras för att minska ohälsan i välfärden men förutsättningarna är alltid sådana att det inte får kosta. Den politiska styrningen av välfärden utgår från att vård, skola och omsorg precis som industrin ständigt kan bli billigare och bättre. Krav ökar medan resurser minskas, oavsett vad som står i lagar och förordningar om balans mellan krav och resurser.
Det är egentligen bara vi i tankesmedjan Balans som pratar högt om att det här glappet inte kan lösas med handlingsplaner, med systematisk arbetsmiljöarbete eller med den senaste flugan, ”tillitsstyrning”. Den arbetsrelaterade ohälsan kan bara minskas genom att statliga krav och kommunens resurser i budget korrelerar med varandra. Det kommer nog delvisa att betyda kravminskningar. Allt kan inte lösas med mer resurser. För resurser är precis som människors ork. Begränsade.
Avslutningsvis. Facken behövs för att styrningens skador ska minimeras. Men, vill vi på allvar ta tag i den arbetsrelaterade psykiska ohälsan behövs även att några berättar om den omöjliga ekvationen mellan högre krav och mindre resurser. Vi som driver den här sidan, Åsa och Marcus, tror att vi fyller en viktig funktion för välfärden. Att vi tar tag i frågor som av olika skäl är för jobbiga för facken att hantera. Vi gör detta på vår fritid trots att vi är lite utbrända och vi gör det för att vi är övertygade om att vi behövs. Vill ni bidra med några kronor finns information om hur man gör nedan