Den senaste veckan har vi beskrivit hur förskola och fritidshem dränerats på resurser som konsekvens av kommunala besparingar. Tidigare har vi i ett flertal inlägg berättat att samma utveckling skett i grundskolan. Men gymnasiet då? Är det kanske hos de äldre eleverna de stora satsningarna på skolan som man hört om landat? Det finns som vanligt ett sätt att ta reda på det här. Genom en djupdykning i kommunala dokument!

Det här med ersättningsnivåer i gymnasieskolan är inte helt enkelt. Den interkommunala ersättningen är vägledande för hur mycket en plats vid ett gymnasieprogram ska få kosta. Vanligt är att ett gäng kommuner går ihop och samarbetar så att elever i de samarbetande kommunerna fritt kan söka till samarbetsområdets alla gymnasieskolor. När kommunerna går ihop kommer de även överens om vilket pris som ska gälla när en elev väljer ett gymnasium i en annan kommun än hemkommunen.

Hur denna prislista används skiljer sig lite mellan olika kommunförbund. I Storstockholm används “gemensamma programpriser på nationella program för att skapa likvärdiga förutsättningar mellan huvudmännen” medan prislistan i Göteborgsregionen främst är framtagen för att avgöra kostnaden för “elever i regionen som väljer en kommunal skola utanför hemkommunen“. Prislistan blir dock relevant att använda som jämförelse även i Göteborgsregionen då de flesta kommuner använder den för sin egen resursfördelning (GR-kommunerna ber om ursäkt för grammatiskt fel).

Stockholm

De 26 kommunerna i Stockholms län samarbetar i gymnasiefrågor i kommunförbundet “Storstockholm”. Inför varje nytt budgetår räknas gymnasieskolans kostnadsökningar ut och förslag till nya interkommunala ersättningar/prislista tas fram. Allt sammanställs i ett dokument som klubbas av styrelsen för Storstockholm och skickas ut till medlemskommunerna. Det är faktiskt ganska intressant läsning. Hela dokumentet finns här.

Sättet man räknar ut hur mycket mer gymnasieskolan ska få kosta nästa budgetår är fascinerande. Först har man en beräkningsmodell för hur mycket kostnaderna beräknas öka. Sedan tar man hänsyn till kommunernas ekonomi. Resultatet av den bedömningen blir nästa års ökning av prislistan, den interkommunala ersättningen, för de olika gymnasieprogrammen.

Hur såg det då ut inför 2018 års budget? Eftersom beslut om ersättning för 2018 klubbas i juni 2017 kan inte kommunekonomerna göra beräkningen med 2017 års kostnadsökningar som grund. Istället används den faktiska kostnadsökningen 2015-2016 som stöd för att göra en beräkning av vad 2018 års ökning borde bli. Först en titt i tabellen nedan som beskriver just kostnadsökningar 2015-2016. Lärarlönerna ökade med 6,39 % (detta är inklusive LLL och förstelärare). Övriga yrkesgruppers löner ökade med 4,07 %. Lokalkostnaden ökade med 0,09 % (det var billigt). Inflationen ökade med 1,40 % och slutligen blev käket 1,49 % dyrare.

 

De här procentsatserna behöver sedan justeras för statliga bidrag och eventuella politiska satsningar under året. De politiska satsningarna var noll (haha) och statsbidraget för lärarlönelyftet och förstelärare 1,06 %. Hux flux så räknar Storstockholms ekonoms excelfil fram att kostnadsökningen 2015-2016 blev 3,56 %.

Om kostnadsökningarna ska finansieras fullt ut borde alltså de interkommunala ersättningarna öka med i snitt 3,56 %. Men så var det detta med “kommunernas ekonomiska läge”. Ni som följt oss ett tag vet att kommunernas ekonomiska läge sällan är vidare bra. Detta är vad kommunerna tycker om sitt läge inför budget 2018.

Intervallet 1,5 % – 2 % är för högt enligt vissa kommuner. Men kostnaderna ökade ju med 3,56 %? Hur som helst. De där riktigt snåla kommunerna fick ge sig. Den genomsnittliga uppräkningen av den interkommunala ersättningen/prislistan blev 1,80 %. Inte 3,56 % som den borde ha blivit. Ett besparingskrav på 1,76 %. Bra modell.

Hur har det då sett ut tidigare år? Detta med att inte kompensera för kostnadsökningar kanske är en ny grej som Stockholmskommunerna börjat med i år? Nej. Jämför raden “vägt genomsnitt” med raden “slutlig uppräkning” i tabellen nedan så kan ni konstatera att kostnader inte kompenserats i tidigare budgetar heller. Spara, spara, spara.

Göteborg och Uppsala

Stockholm kanske är ett undantag? Ok vi tar en snabbtitt på två andra större regioner, Göteborg och Uppsala, och deras uppräkningar för 2018. Vi lånar ett dokument från Ale kommuns diarium (tack Ale) och noterar att prislistan för gymnasieskolorna i Göteborgsregionen ökas med 1,86 % i 2018 års budget.

I Uppsala lägger man några kronor mer och höjer programpriserna med i snitt 2,3 %.

Men med Stockholms beräkningsmodell i gott minne inser ni snabbt att både gymnasieskolorna i Göteborg och Uppsala kommer att få kämpa hårt med att klara sina lönekostnadsökningar under 2018.

Hur gör man då?

Det här går ju inte ihop, tänker ni. Om kostnaderna hela tiden ökar mer än intäkterna går ju verksamheten till slut ikull? Nja. Ni förstår. Det finns ett antal knep som rektorer kan ta till för att hålla budget trots till synes omöjliga förutsättningar. På gymnasiet kan man minska ner undervisningstiden i elevernas olika kurser. Man kan skära i elevhälsa. Man kan öka klasstorlekar. Man kan kapa kompetensutvecklingsbudget. Man kan sluta sätta in vikarier för lärare som är frånvarande. Man kan minska läromedelsbudget. Man kan göra en hel del för att hitta den där procenten eller två varje år. Det man däremot inte kan göra är att spara utan att det kostar någonstans. Antingen kostar det i kvalitet eller i att lärare blir sjuka. Nog oftast i båda.

Resultatfonder

Tilläggas bör att i Stockholm har skolorna sparat tidigare års överskott i resultatfonder. Resultatfonder är lite som skolornas pengar på banken och under vissa förutsättningar kan de användas för att täcka upp budgetunderskott. 2017 var ett tufft år för stadens gymnasieskolor då många gick back och tvingades ta pengar ur sina fonder för att finansiera en för stor verksamhet jämfört med vad man fått budget till. Det var skönt att använda pengar från fonderna och slippa spara just det året. Problemet är att året efter måste man ta igen det man inte sparade året innan. Och det med en budget som bara ökar med 1,8 %.

Ökad undervisningstid

I både Uppsala och Stockholm stad görs förändringar med syfte att öka lärares undervisningstid. Efter många år av osthyvlande finns inte längre några andra besparingar kvar att göra än att få lärare att ta fler lektioner i veckan. I Stockholm planerar man att öka legitimerade lärares undervisningstid genom att administrativt arbete tas över av lärarassistenter och “studiepedagoger” (vad är det?).

I Uppsala använder man istället ökad undervisningstid som lönekriterium för att få lärare att undervisa mer.

Vi sammanfattar

Nej. Någon manna har inte regnat över gymnasieskolan heller. Precis som i förskola, fritidshem och grundskola sparas det och sparas det och sparas det. Dubbelt så många gymnasielärare sjukskrevs för depression och utbrändhet 2015 jämfört med 2010. Sedan dess har tre års besparingskrav gjort att gymnasielärares arbetsbelastning ökat ytterligare. Samtidigt pratas det vitt och brett om satsningar på skolan och politiker, föräldrar och elever undrar vad det kommer sig att inte resultaten förbättras. Allt medan lärare efter lärare springer in i väggen.

Lästips

Förskolan – Ständigt ökande obalans mellan krav och resurser

Det fortsätter att smälla i väggarna på fritids

 

2018 – Ytterligare ett år av nedskärningar på landets gymnasieskolor
Taggar: