Vi har utlovat en serie inlägg där vi vänder och vrider på påståenden och faktauppgifter kring äldreomsorgen. Syftet med den här bloggserien är inte att göra några stora avslöjanden, utan att hjälpa dig som vill tänka kritiskt kring äldreomsorgen att sortera i debatten. Förra veckan skrev jag om vad fakta är, att SKR har samlat ihop en hel massa fakta men också utelämnat en del. Du kan hitta det inlägget här, och om du följer den här länken så kommer du till hela bloggserien.
Idag ska vi fundera över utbildningen till äldreomsorgens vanligaste yrken: undersköterska och vårdbiträde. SKR konstaterar i sin skrift “fakta om äldreomsorgen” några saker om vikten av utbildad personal som jag tror alla i samhällsdebatten är helt överens om:
- Personal med rätt kompetens är nödvändig för att omsorgen ska fungera bra.
- En större andel av äldreomsorgens medarbetare behöver ha yrkesutbildning.
- Yrkesutbildningen ska vara av god kvalitet. (s 32)
En mindre känd sak, men väldigt intressant, är uppgifterna om var den här yrkesutbildningen sker. Vi som inte arbetar med vårdutbildningar tänker oss kanske att den vanligaste vägen in i ett jobb i äldreomsorgen är att man gått omvårdnadsprogrammet på gymnasiet. Men här berättar SKR att det kommer bara 3000 personer per år från gymnasiet. Många fler, cirka 10 000 personer per år, har istället fått sin yrkesutbildning på komvux. (s 33)
Av dessa fakta om äldreomsorgen kan vi dra en slutsats: vuxenutbildningarna till vård- och omsorgsyrken spelar en central roll för äldreomsorgens kvalitet. Så hur ligger det till med dem? SKR redovisar inga fakta om utbildningarnas ekonomiska förutsättningar. Synd, eftersom vuxenutbildning precis som äldreomsorg hör till kommunernas ansvar, så SKR är de som sitter på bäst möjligheter att samla in fakta här.
Jag har tittat lite närmare på utvecklingen i Stockholm. Som landets största stad utbildas en rejäl andel av den blivande äldreomsorgspersonalen där. Det är också en stad med relativt sett god ekonomi, så vi kan därför utgå från att det inte är något skräckexempel.
I Stockholms stads budget anges varje år ett belopp som en vuxenstuderandes utbildning får kosta under ett läsår. Det kallas schablon. I diagrammet här nedanför har jag ritat staplar för hur stor schablonen för gymnasial vuxenutbildning är i Stockholm. En stapel för varje år sedan 2015. Beloppen är indexerade med basår 2015 som det heter, det vill säga omräknade så att de börjar på 100 år 2015. En stapel som når upp till värdet 110 innebär att schablonen det året var 10 procent högre än schablonen år 2015.
Sen har jag dragit en blå linje som visar vart stapeln skulle ha nått, om Stockholm hade ökat schablonen med SKR:s index “prisindex för kommunal verksamhet” (PKV). PKV är en bedömning som SKR gör som stöd till kommunernas budgetarbete. Det visar hur mycket kostnaderna för kommunens alla verksamheter skulle öka om kommunen varken sparar eller satsar, varken effektiviserar eller expanderar. Samma volym, samma arbetssätt, samma kvalitet som förra året – ja, då skulle kostnaden för kommunen öka med PKV.
Nu kommer diagrammet. Titta noga.
Vad ser vi här? De röda staplarna är alltså storleken på schablonen för en heltidsstudent på komvux i Stockholm. Den ökade under åren 2017-2019 och sjönk sedan igen. År 2021 är schablonen samma som år 2015. Men kostnadsökningen i största allmänhet i kommunerna, mätt som PKV, ökade stadigt under alla dessa år. Blå linjen är uppe på 117,2 nu i år.
Det här betyder att: för att vuxenutbildningen skulle ha samma förutsättningar i år som den hade år 2015, skulle den ha behövt 17 % högre schablon än den har.
Om vi istället tittar på det vanliga gymnasiet, som utbildar en del undersköterskor de med, så är trenden densamma men inte riktigt lika illa. Schablonen har gått upp från 100 till 108,6. Skillnaden mellan 108,6 och 117,2 är 8,6, eller 8 procent av 108,6. Med andra ord: för att gymnasieutbildningarna i Stockholm skulle ha samma förutsättningar i år som de hade år 2015, skulle de ha behövt 8 % högre schablon än de har.
Under åren fram till pandemin försämrades alltså de rent ekonomiska förutsättningarna för utbildningarna till den största yrkesgruppen i äldreomsorgen. Det här redovisas inte i SKR:s faktasamling.
Så vad betyder det? Vi kan inte veta helt säkert! Det kan ju vara så att vårdutbildningarna har blivit 8 – 17 % mer effektiva sedan 2015: att de lyckas ge lika goda kunskaper nu som då. SKR redovisar tyvärr inte några fakta om det heller.
Den poäng jag vill göra här är att kommunerna har ansvar både för äldreomsorgen och för utbildningen av äldreomsorgens undersköterskor och vårdbiträden. Om äldreomsorgen ska fungera, måste kommunerna ta det här ansvaret. Varje kommun behöver tänka igenom hur utbildningen av undersköterskor ska gå till. Kanske kan den göras billigare utan att bli sämre, men sånt händer i så fall inte av sig självt. Har din kommun sparat på vuxenutbildningen? Då borde den också ha gjort ett noggrant arbete för att försäkra sig om att utbildningens kvalitet inte har sjunkit.
Sammanfattning:
För att äldreomsorgen ska fungera bra, behövs det utbildad personal. Vi har här jämfört hur mycket Stockholms stad lägger på sina gymnasiala utbildningar och konstaterat att de senaste sju åren så har de utbildningarna inte fått resursökningar i samma takt som kostnaderna har ökat.
Om du vill göra samma beräkning i din kommun, gör så här:
- Ta reda på schablonen/elevpengen för en viss utbildning år 2015 och år 2021
- Ta elevpengen för 2021 minus elevpengen för 2015. Dividera med elevpengen för 2015. Multiplicera med 100. Nu har du hur mycket elevpengen har ökat i procent sedan 2015.
Är ökningen större än 17,2 % så har din kommun satsat på den utbildningen. Är ökningen mindre så har man minskat resurserna per elev. Det kan ha gjorts på ett mer eller mindre klokt sätt. Det säger din beräkning inget om, men nu har du fakta framför dig och kan diskutera saken vidare i lugn och ro med dina lokala politiker.