Det blev en het debatt efter att den nya blågröna majoriteten i Stockholm stad föredragit sin budget på kommunfullmäktigemötet i måndags. Majoriteten förklarade att budgeten innebär satsningar på den kommunala välfärden trots att skatten kan sänkas, medan oppositionen hävdade att det inte alls handlar om satsningar utan om besparingar. Besparingar som görs för att man ska kunna sänka skatten.
Det här är sant, men det är väldigt ovanligt att politiker erkänner att man inte kompenserar fullt ut för kostnadsökningar. Tankesmedjan Balans har granskat samtliga kommuners budgetar för 2018. I 260 av 290 kommuner hittade vi konkreta besparingskrav på välfärden som innebär att kommunpolitikerna inte ökar välfärdsnämndernas budgetar med så mycket som kostnaderna ökar. I princip samtliga politiker påstod dock att man satsat på välfärden i budgeten.
Konsekvensen av det här blir förstås att enhetschefer, t ex rektorer, förskolechefer eller chefer inom äldreomsorgen, måste göra anpassningar i sina lokala budgetar. Skolor, förskolor, socialtjänst och hemtjänst måste spara. I välfärden är den största kostnaden personal. Det är därför svårt att spara utan att det innebär ökad arbetsbelastning för de anställda.
Tankesmedjan Balans har under de senaste åren haft ett extra öga på budgeten för Stockholms stads förskola och skola. Med undantag för 2018 ökade inte den förra majoriteten förskolans och skolans budget med så mycket som kostnaderna för löner och inflation förväntades öka.
Värsta året var 2017 när förskolepengen ökade med 1,5 % och skolpengen ökade med 1,3 %. För samma år beräknade Sveriges kommuner och landsting (SKL) att genomsnittskostnaden i kommunal verksamhet ökade med 3,6 %. Mellanskillnaden blev ett besparingskrav på förskolan och skolan i Stockholm.
Besparingskravet blev i praktiken ännu större eftersom lärarbristen pressar upp lönekostnaderna mer i förskolan och skolan än i övriga kommunala verksamheter och att den här trenden är extra tydlig i storstäderna.
Den blågröna budgeten för 2019 innebär att förskolepengen och skolpengen ökar med två procent. SKL:s prognos för 2019 är att genomsnittskostnaden i Sveriges kommuner kommer att öka med 2,9 %. Mellanskillnaden blir besparing och tänk då på att lärarbristen fortfarande utgör ett sådant tryck uppåt på lönekostnaden inom utbildningssektorn att den faktiska kostnadsökningen lär bli betydligt högre än 2,9 %.
Kommuninvånare runt om i landet luras att tro att de kan ställa högre och högre krav på den kommunala välfärden. Ansvariga politiker säger ju att de satsat i budgeten. Men i praktiken har resurserna för att nå upp till kraven minskat. Konsekvensen blir att glappet mellan krav och resurser i välfärden hela tiden ökar.
Det är glädjande att många nu ifrågasätter New Public Managementstyrningen och dess fokus på kontroll och uppföljning. Mest aktuell är Tillitsdelegationen som har uppdraget att hitta en styrningsform som minskar kontrollen och ökar tilliten till välfärden.
Det här är dock inte den farligaste delen av NPM-styrningen. Det farligaste är att den ekonomiska styrningen av välfärden kopierats från tillverkningsindustrin där ständiga effektiviseringskrav har skapat billigare och bättre produktion vid det löpande bandet. Välfärden är dock inte en fabrik. När kraven på välfärden ökar men resurserna medvetet inte ökas i samma takt som kostnaderna. Då skapas istället stressrelaterad ohälsa och en arbetsmiljö som inte är attraktiv att stanna kvar i eller att utbilda sig till.
Lästips
Fortsatta besparingskrav på förskolan och skolan i Stockholm