fbpx

Anna gick in i väggen och kom aldrig mer tillbaka till skolan

GÄSTINLÄGG
Det här gästinlägget är skrivet av närmaste kollegan till en lärare som drabbades av utmattning på jobbet. För att skydda den drabbade lärarens identitet har författaren valt att vara anonym.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Andnöden kom närmare. Anna började hyperventilera och sa med lätt hysterisk röst “Det känns som att jag andas genom ett sugrör”.

-Men snälla Anna, gå hem! Du måste vila. 
-Nej  det går över, jag måste förbereda inför imorgon.

Men det gick inte över. Anna kom aldrig tillbaka till skolan…

Det var som att se det förbannade isberget från Titanics utkikstorn. Men jag trodde i min enfald aldrig att det skulle gå så långt. Jag resonerade så här: “jag har ju själv svårt att andas av stressen ibland, har inte de flesta det?”. Idag vet jag hur det kan sluta. Idag lyssnar jag på min kropp. Idag är mitt mående alltid viktigare än mitt jobb. Oavsett hur mycket jag älskar mina elever. För jag har sett hur fruktansvärt illa det kan gå när man låter sin kropp och själ komma i sista hand. 

Många lärare delar samma historia. Vi har antingen själva varit den lärare som rusat in i väggen eller stått handlöst bredvid och sett hur vår kollega gått sönder.

När kärleken till eleverna är så stor och arbetet är så viktigt och ansvarstyngt lyssnar man inte på kroppens signaler.

Som lärare står man står oftast ensam. Anna stod ensam i klassrummet med 27 elever, varav fem hade mycket svårt i sin sociala utveckling vilket skapade många konflikter både i och utanför klassrummet. Trots att Anna bett om hjälp från EHT, då eleverna hade en sådan problematik att de inte gick att hantera ensam, uteblev länge den efterfrågade resursen. Resursen som tillslut kom, efter mer än en termin var en ung kille utan erfarenhet av barn, vilket krävde ännu mer av Anna då arbetet nu även krävde handledning och stöttning till resursen.

Jag såg hur Anna bröts ner för varje dag. Jag försökte hjälpa till genom att vägleda, ta över en del arbetsuppgifter och vara ett bollplank. Hennes stress var påtaglig, men just då förstod jag inte hur illa det var. 

När jag lärde känna Anna slogs jag av hennes otroliga förmåga, trots sin låga ålder på endast 27 år. Hennes intelligens, elevsyn och enastående kompetens var något jag såg upp till.Hon hade alltid idéer som låg i framkant och var aldrig rädd att testa något nytt. Hon var en förebild. 

Hon kom alltid till jobbet minst en halvtimme innan mig, och gick aldrig hem innan mig. Då såg jag det som en styrka, nu vet jag att det var ett rop på hjälp.

Efter drygt ett år som kollegor började hon prata om att hon sov illa och hade ont i huvudet. Hon var ofta förkyld, men kom till jobbet ändå. “Det blir ju bara mer kaos när jag är borta”. De få gånger hon ändå var hemma fick jag och rektor en tvåsidig vikarieplanering på mejlen klockan fyra på morgonen.

Våra planeringsmöten slutade allt oftare med att Anna fick mindre panikångestattacker, men hon ville absolut inte att jag skulle berätta för någon. “Det går över”. 

En måndag satt jag och väntade på att vi skulle ha vårt planeringsmöte. Efter ett tag gick jag in till Annas klassrum och mötte henne, min närmaste kollega, i full panik. Hon flämtade och sa att hon inte kunde andas. Hon grät och berättade att det bara susade när hon pratade.

Anna vrålade åt mig att vara tyst. Sedan föll hon ihop. Hon låg där på golvet och kippade efter andan. Den starkaste, och mest fantastiska lärare jag sett, med hela framtiden framför sig.

Jag satte mig på golvet, lyfte henne i min famn och sa att vi ska andas tillsammans. Efter ett tag blev hon lugnare. Jag ringde till sjukhuset och de bad mig åka till närakuten med henne. Anna ville inte att någon skulle se eller veta vad som hänt.  Med ena armen runt hennes midja och den andra hållandes hennes hand tog vi bakvägen ut från skolan.

Vi fick träffa en sjuksköterska direkt. Anna ville att jag skulle stanna kvar. Sjuksköterskan bad en läkare komma som ganska direkt förklarade att Anna fått en akut stressreaktion. De berättade att hon förmodligen är utbränd. Hon blev sjukskriven och fick sömntabletter.

Idag har det gått flera år efter dessa händelser. Anna arbetar inte längre som lärare. Svenska skolan har förlorat en människa med en enorm värme, framåtanda och passion.

Läraryrket är ett yrke där vi förväntas kunna hålla många bollar i luften och prestera på topp oavsett vilken elevgrupp vi möter. Lågaffektivt bemötande, extra anpassningar i form av korta pauser och enskilda i instruktioner och det ständiga mantrat om bildstöd är det vi lärare möts av när vi ber om hjälp. Men hur ska vi hinna med allt vi förväntas göra? 

Att en lärares rop på hjälp inte hörsammas direkt utan lärarens kompetens istället blir måltavla beror på att skolan inte har tillräckligt med resurser för att nå de höga kraven på skolan. Kunskap kostar, men när man inte är beredd att betala vad det kostar väljer man den person som tar jobbet till lägst pris istället för att anställa fler kuratorer, socialpedagoger eller utbildade resurser när det behövs.

Vuxna kostar. Barn kostar. Skolan kostar. Det är vår investering för framtiden och den kan inte annat än att få kosta.

Vi får vad vi sår…och just nu sår vi för utbrända lärare och en framtid av misslyckade skolgångar.

(Anna heter såklart något annat i verkligheten)

Tidigare gästinlägg på bloggen



Anna gick in i väggen och kom aldrig mer tillbaka till skolan
Gå till toppen