Anpassningar är gratis, särskilt stöd kostar pengar

Igår (24/1) publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel om behovet av fler speciallärare skriven av skolminister Lotta Edholm (L), Hannes Snabb (riksordförande Liberala studenter) och Erik Berg (ordförande Liberala ungdoms­förbundet). De tre liberalpolitkerna föreslår i artikeln att regleringen i skollagen om extra anpassningar avskaffas och att skolans fokus istället ska ligga på att ge faktiska stödinsatser – utförda av specialpedagoger – till elever som inte klarar skolans kunskapskrav.

Det har under en längre tid förts fram kritik från lärarprofessionen mot att elever som har det tufft får anpassningar av undervisningen istället för mer hjälp med att klara av den. Hittills har reaktionerna från lärare varit i huvudsak positiva på de förslag som Liberalerna för fram i debattartikeln.

Politiker måste få föreslå förslag som befinner sig på idéstadiet utan redovisa full finansiering men i en tid då nedskärningarna på skolan sannolikt är större än vad de varit på trettio år behöver debattartikeln kompletteras med ett ekonomiskt perspektiv. Det vore nämligen synd om Liberalernas vällovliga förslag gick samma öde till mötes som reformen Läsa, skriva, räkna – en garanti för tidiga stödinsatser.

Garantin för tidiga stödinsatser klubbade igenom i maj 2018. Dåvarande skolminister Gustav Fridolin kommenterade reformen i tidningen Skolvärlden: ”Bestämmelserna innebär att lärare kommer få en tydlig struktur för hur man ska gå tillväga för att se till att stöd ska komma på plats redan i lågstadiet. Det är viktigt att problem som är små till en början inte får utrymme att växa sig större.”

Trots att skollagen numer slår fast att det finns en garanti för att stödinsatser sätts in i tid skrev skolministern igår en debattartikel med förslag på att skollagen skrivs om så att elever som behöver stöd av speciallärare ska få stöd istället för anpassningar av svårare moment i undervisningen.

Garantin för att stödinsatser sätts in fungerar uppenbarligen inte Anledningen till det är att staten inte skjuter till pengar för att skolor ska ha råd att ge särskilt stöd.

Enligt finansieringsprincipen får inga nya obligatoriska uppgifter från staten införas utan medföljande finansiering till kommuner och regioner. I propositionen till Läsa, skriva, räkna – en garanti för tidiga stödinsatser skrev dock den dåvarande regeringen att: ”Det finns redan i dag en generell skyldighet för förskollärare och lärare att bedöma elevers kunskapsutveckling och vid behov vidta nödvändiga åtgärder för att eleven ska nå de kunskapskrav som minst ska uppnås” samt att ”flera av
de moment som ingår i garantin ingår således redan i förskollärarens och
lärarens arbetsuppgifter och utgör därmed inte sådana nya åtaganden som
ska kompenseras ekonomiskt.”

Den garanti som idag finns för att alla elever ska få hjälp med att läsa, skriva och räkna är statligt finansierad med ca 400 kronor per elev. Pengarna ska räcka till att göra en kartläggning av elevernas kunskaper, men själva stödet ingår inte i den statliga finansieringen. Eftersom det stödet måste betalas av huvudmännens allt mer ansträngda skolbudgetar är det inte förvånande att dessa väljer att använda extra anpassningar av undervisningen istället för att anställa speciallärare.

Det finns en uppenbar risk att Liberalernas förslag om att avskaffa regleringen av extra anpassningar, och att huvudmännen istället ska erbjuda stödinsatser av specialpedagoger, också kommer anses ligga inom skolans nuvarande uppdrag och således utanför finansieringsprincipens krav på extra resurser.

Den mest sannolika konsekvenserna av en sådan tolkning är att kostnaden för nyanställning av speciallärare (i den mån sådana går att finna) kommer att finansieras genom att öka ordinarie lärares undervisningstid. Istället för att lärare anpassar undervisningen – vilket tycks vara ett dåligt sätt att få elever att lära sig läsa, skriva och räkna – kommer lärare att få undervisa mer för att betala de nya speciallärarinsatserna.

Det finns ungefär 6200 grund- och gymnasieskolor i Sverige. En mycket låg ambitionsnivå vore att anställa en speciallärare per skola (i praktiken troligen fler på låg- och mellanstadieskolor och färre på hög- och gymnasieskolor). Den totala kostnaden för en sådan ambitionsnivå är ungefär 4,5 miljarder kronor, vilket kan jämföras med statsbidraget för likvärdig skola som 2023 uppgick till 6,7 miljarder kronor.

Förslagen i gårdagens debattartikel var ett mycket bra första steg. Nu behöver Liberalerna och deras samarbetspartier berätta om förslagen innebär en höjd statlig ambitionsnivå, som ska ersättas enligt finansieringsprincipen, eller om de likt Garantin för tidiga stödinsatser redan omfattas av skollagens krav på att elever ska ges stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt.