Undersköterskan Katarina fick frågan av en högstadieelev hur det är att jobba i hemtjänsten. Läs svaret, även om du inte är högstadieelev. Det här behöver alla veta:

 

Jag ska förklara lite hur det går till när någon ska ha hemtjänst. Det är ofta en anhörig (dotter, son, syskon etc.) men ibland personen själv som inser att den behöver hjälp. Eller så ska personen skickas hem från sjukhuset efter att t.ex. ha fallit och skadat sig, eller varit sjuk och är fortfarande för dålig för att klara sin vardag själv. Då är det socialtjänsten som griper in. Kommunens vård- och omsorgsförvaltning alltså. En person därifrån som har socionomutbildning och arbetar som biståndsbedömare (=biståndshandläggare) gör hembesök eller kallar till möte på sjukhuset innan patienten skickas hem. Där kan gärna anhöriga vara med och ge sin bild av situationen, särskilt om personen har demens, svårt att tala, hör dåligt etc. På mötet går biståndshandläggaren igenom vad personen kan tänkas behöva hjälp med, allt från kanske bara tyngre arbete som städ, tvätt av kläder eller handla hem varor bara någon gång i veckan till att personen behöver daglig hjälp med att göra mat, diska, klä sig, duscha och tvätta håret, förflytta sig, gå på toaletten. Om personen är svårt sjuk kan det gälla hjälp att lyftas upp ur sängen, matas/sondmatas och byta inkontinensskydd (=blöja). Många får även vård i livets slutskede om de gärna vill dö hemma.

Alla dessa saker (insatser) bestäms i detalj, när och hur ofta de ska utföras, och efter mötet skriver biståndshandläggaren ett s.k. biståndsbeslut som skickas hem till personen. Hemtjänsten får samma beslut fast då kallas det biståndsbeställning, alltså de beställer hjälpen av oss. Varje hjälpinsats ska nu planeras in i våra scheman. Det gör vår samordnare. Hon ringer upp personen och frågar när det passar bäst att vi kommer (någon kanske är morgonpigg och vill ha hjälp tidigt, andra vill sova länge och stiga upp senare) osv och försöker få ihop pusslet med alla andra som ska ha hjälp, och med personalen som finns.

Vid mötet ska numera biståndshandläggaren komma överens med den hjälpbehövande (som ofta kallas “brukare” eller “vårdtagare”) om mål för insatsen. Målet med duschhjälp kan vara “att NN ska fortsätta tvätta sig där hon kan men att vi hjälper till med hårtvätt och att tvätta fötterna.” Du ser att allt är väldigt detaljstyrt.

I beställningen till oss står tex: dusch 0,45 tim/vecka, bereda måltider 0,15 tim/dag x 3, toalettbesök 0,15 tim/dag x 5, osv. Alla dessa besök stoppas in i våra dagsscheman med hjälp av ett dataprogram som heter Lapscare. (I vår kommun, det kan finnas andra dataprogram i andra kommuner.)

Varje morgon när vi börjar kl 7 så har samordnaren sammanställt ett schema till var och en anställd där det står vem vi ska gå till, vid vilken tid och vad vi ska göra där, och hur lång tid det ska ta. Vi har 30 min lunch och slutar kl 15. Då tar kvällspersonal över. De börjar kl 14,30 och får också schema med alla sina besök, 30 min rast och slutar 22.30. Då är det nattpatrullen som jobbar 22-07. De har också Lapsschema. Utöver besöken ska vi också dokumentera, rapportera sådant som har hänt och som kollegerna/sjuksköterskan/samordnaren behöver veta. Om någon brukare inte mår bra, inte är hemma, har någon ny behandling osv.

Utöver hemtjänst har många (de flesta) även hemsjukvård. Det är kommunens sjuksköterskor som gör hembesök och hjälper de gamla med mediciner, lägga om sår, ta prover osv. Vi som är undersköterskor och vårdbiträden hjälper sjuksköterskan med dessa saker, så i många besök ingår även tex ge tabletter, ögondroppar, injektioner eller ta blodprov. Eller lägga om tex svårläkta sår. Eller ge sondmat.

Utöver dessa hembesök kan det hända att någon trycker på sin larmknapp: de kan ha fallit, och behöver hjälp upp, eller blivit sjuka, eller är rädda och förvirrade, eller behöver oplanerat gå på toaletten. Då går larmet till vår samordnare (som har en översikt av våra scheman) och ringer till den som är närmast. Då får vi sticka emellan och ta det larmet. På kvällar, nätter och helger jobbar inte samordnarna utan då har en i personalen larmtelefonen och översikten och ska svara på larm och se till att någon åker dit (eller åker själv). Detta upplever alla som ett stressmoment, särskilt om schemat redan är pressat. Det drabbar även de gamla som får sina besök senare än väntat, och dessutom kan besöken kortas ner ännu mer.

En annan sak som stressar oss är att den planerade “restiden” mellan vårdtagarna är för kort, eftersom den räknas ut med gps (cykel). (I vissa områden med långa avstånd används bil). Ingen hänsyn tas till rödljus, trafikstockningar, uppförsbackar, att det tar tid att låsa upp cykeln, ta på den obligatoriska cykelhjälmen, ytterkläder etc. Som ni förstår tas istället den tiden från besöken hos de gamla, eller så blir vi försenade och får för kort (eller ingen) rast. Schemat lämnar inte heller utrymme för att det ibland tar längre tid hos någon, om de t.ex. inte har hunnit till toaletten utan behöver duscha av sig och byta kläder och sängkläder. Nu kan samordnaren lägga in i Lapscare schemat hur lång tid ett typiskt morgonbesök tar hos någon, det behöver inte följa mallen i biståndet exakt, men även om samordnaren har förlängt besökstiderna men det kan ändå variera.

Det jag upplever som stressigast är att vi sällan har några marginaler. Vi hinner inte själva gå på toa utom på vår rast. Kaffepaus finns inte, vi kanske äter en banan i hissen på vägen. Eller tar en slurk energidryck medan vi cyklar. Samtidigt händer det ibland att vi får vänta i trappan på en kollega som är försenad till ett besök där vi måste vara två personal (om någon ska skötas i sängen).

Och att vi jobbar typiskt 4 dagar, ledig 1 dag, jobbar 3 dagar, ledig 1 dag, jobbar 4 dagar, ledig 2 dagar, osv. “Men då hinner ni ju aldrig återhämta er”, säger min kloka väninna när jag berättar det…

Det jag också tycker har blivit sämre på senaste tiden är att så mycket tid går åt till dokumentation i datorn. Jag har helt glömt att säga att efter varje nytt biståndsbeslut (de förnyas och uppdateras minst varje år och vid varje förändring av hjälpinsatser) så ska vi personal skriva en s.k. Genomförandeplan. Detta är ett dokument (som kan vara flera sidor långt) där vi personal, i samråd med vårdtagaren, ska skriva HUR hjälpen ska utföras. Dvs som en detaljerad instruktion till den som ska gå och hjälpa personen. De ska skrivas enligt en bestämd mall (som inte vi har bestämt) och Målen, som biståndsbedömaren har skrivit i beslutet, ska finnas med på varje insats. Jättebra ifall vi hade fått tid på schemat att läsa dessa genomförandeplaner! Som det är nu hinner vi sällan det, dessutom är de så krångligt skrivna att de är svåra att hitta rätt i. Det går ju inte att läsa flera sidor när man står hos en vårdtagare och ska hjälpa personen, utan då frågar vi istället (om de kan svara). Eller frågar en kollega. Eller gissar. Min upplevelse är att de inte används utan bara sitter i pärmarna för att det ska vara så.

En annan sak som blivit sämre under de fjorton år jag har varit i hemtjänsten är att den dagliga muntliga rapporten har försvunnit. Nu ska vi skriva på datorn. Och alla läser inte det som skrivs för det är “allas eget ansvar”och ofta hinns det inte med. Istället har vi möte en gång i veckan men då är inte hela personalen med för någon är ledig och någon är ute och jobbar.

En tredje sak som många är missnöjda med är bristen på vikarier. Förr fanns en vikariepool med fasta vikarier. Det avskaffades så om någon är sjuk så får alla försöka klämma in ett extra besök i sitt redan fulla schema. Många besök kan helt enkelt inte kortas ner, gamla kan inte jäktas, då tar det bara ännu längre tid. Det som försvinner är den där lilla pratstunden som är så viktig för många gamla. Och vår känsla av att vara jagad, att hela tiden vara försenad. Många av oss personal blir sjuka av stressen. Sjukskrivningarna har ökat.

Det blir som en ond spiral; folk byter jobb, det blir svårt att hitta personal, det blir ont om personal, det blir stressigt, vi tröttnar och säger upp oss eller blir sjuka, det blir ännu mindre personal… Ge oss bättre villkor så skulle fler vilja jobba hos oss!

Trots allt är det ett väldigt roligt och omväxlande yrke: jag träffar alla sorters människor, jag får ta del av deras livsöden, jag får hjälpa till att lösa problem, jag får känna att jag gör nytta. Jag får ge och ta emot så mycket kärlek! 😊

Gästinlägg – “Hur jag fick telefonfobi”

Välfärdsmiljarder blev till nedskärningar – Välkommen till Trollhättan

Fackligt gnäll i det glada Hudik

 

Känslan av att vara jagad: eller att jobba i hemtjänsten
Taggar: