I ett stort antal granskningar har vi visat hur kommuner och landsting skär ner på vård, skola och omsorg trots att politiker påstår att de satsar. De kan göra så eftersom de använder sig av ett finurligt knep när de gör budget. Genom krav på ständig effektivisering – formulerat som ”effektiviseringkrav”, ”omställningstryck”, ”förändringsfaktor” eller liknande – tar de först pengar från verksamheten och ger sedan tillbaka en del av pengarna och kallar det satsning. Men det är en nedskärning.
När vi 2018 undersökte landets 290 kommunbudgetar hittade vi den här typen av kreativ bokföring i 260 av dem. Konsekvensen blir att lärare, sjuksköterskor, vårdbiträden och socialsekreterare får finansiera sina egna löneökningar genom ökad arbetsbelastning. Ja, såtillvida de inte på ett magiskt sätt kan hitta effektivare metoder för att lära ut, trösta, vårda och läka.
Det här är förstås upprörande i sig. Men ännu mer upprörande blir det när man tänker på att de flesta som jobbar i välfärden inte känner till samhället krav på ständigt billigare och bättre verksamhet. De känner såklart av konsekvenserna av kraven, men få vet att den ökade arbetsbelastningen är säkrad redan i budget.
Idag ska vi titta på hur det ser i den statliga välfärden. Vilka förutsättningar ges anställda på universitet och högskolor, Arbetsmiljöverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och andra myndigheter att utföra sitt arbete?
Vi börjar med en titt i den vårändringsbudget för 2019 som regeringen presenterade i april. Där finns nämligen en tabell som beskriver med hur mycket anslagen för statlig verksamhet räknas upp under 2019. Det här är lite krångligt. Vi ska försöka att reda ut begreppen.
Löneindex anger med hur mycket verksamheterna kompenseras för ökade löner. 2019 får t ex Försäkringskassan ett ökat anslag med 0,65 % för att betala ökade löner. Det har regeringen kommit fram till genom att först räkna ut med hur mycket lönerna förväntas öka för tjänstemän anställda i industrin och sedan göra avdrag för ökad produktivitet.
Med andra ord. I budget för 2019 finns ett effektiviseringskrav på 1,14 % på lönekostnaden i all statlig verksamhet. Effektiviseringskravet kallas produktivitetsavdrag. Hur stor del av alla anställda i statlig verksamhet känner till att de under 2019 får finansiera en stor del av sin löneökning med mer att göra? Max 1,14 % av dem.
Det är bland annat på det här sättet som det årliga ”reformutrymmet” skapas. Staten lägger besparingskrav under namnet produktivitetsavdrag och skickar sedan ut pengarna igen under namnet ”satsningar”. Det här kan du förkovra dig mer i tillsammans med gänget i poden ”Pengar och politik”.
Hur ser arbetsmarknadens parter på det här produktivitetsavdraget? Det finns provocerande lite skrivet om det här men vi har tittat lite närmare på två rapporter som kom ut 2013. En från Arbetsgivarverket som är statens motsvarighet till SKL och en från TCO.
Arbetsgivarverkets rapport beskriver historien bakom det här kravet på ökad produktivitet/effektivisering i statlig verksamhet. Från början fanns inte det här uttalade kravet på att färre ska göra mer. Om parterna kom fram till ett högre löneavtal än vad anslaget från riksdagen tillät fick myndigheterna kompensation för den ökade kostnaden.
1993 klubbades ett nytt sätt att fördela pengar till myndigheterna igenom. I den utredning som låg till grund för beslutet fanns inget krav på effektiviseringar men när utredningen skulle omvandlas till praktisk politik fanns plötsligt ett krav på ökad produktivitet och effektivitet.
Vad kommer det sig att riksdagen beslutade sig för att ställa ett sådant krav? Berodde det på att man konstaterat att myndigheternas verksamheter faktiskt hela tiden effektiviserar sig och att därför anslagen kan minskas eller berodde det på att politikerna ville sätta tryck på myndigheterna att effektivisera sig? Inte ens statens egen arbetsgivarorganisation vet svaret på den frågan.
Däremot vet man svaret på frågan hur stort kravet på effektivisering varit från att den nya modellen infördes till 2012 (det är som sagt en lite gammal rapport detta). Den blå linjen visar med hur mycket lönerna ökade för tjänstemän i industrin, den röda linjen visar myndigheternas effektiviseringskrav, den svarta linjen visar med hur mycket myndigheterna kompenserades i budget.
Men är det verkligen rimligt att ställa den här typen av krav på den statliga välfärden? I sin rapport konstaterar Arbetsgivarverket att myndigheternas lönekostnad utgör ca 60 % av myndigheternas budget. Kan man effektivisera en så personalintensiv verksamhet med mellan en och två procent per år?
Vi ska ta en titt i TCO:s rapport om den lärarledda undervisningen på universitet och högskolor. Det här är en aktuell fråga nu när t ex lärarutbildningens kvalitet ifrågasätts av allt fler. Om vår teori stämmer – att det är svårt att effektivisera t ex undervisning – skulle ju effektiviseringskraven kunna vara en delförklaring till den här kritiken.
Den sista frågan i det här stycket är intressant. I vilken mån har lärare och pedagogiken kunnat kompensera för resursbrist som lett till få lärarledda timmar och stora undervisningsgrupper?
Resursbristen beror på att anslagen inte räknats upp i takt med ökade kostnader. Att anslagen inte räknas upp beror på produktivitetsavdraget. Det går inte att effektivisera undervisning på samma sätt som det (eventuellt) går att effektivisera tjänstemäns arbete i industrin.
Hur ofta diskuteras t ex lärarutbildningens kvalitet med utgångspunkt i produktivitetsavdragets krav på ständigt billigare pedagogik? Rätt sällan. Synd tycker vi och kanske beror det på att väldigt få känner till att det existerar. Det vill Tankesmedjan Balans ändra på.
Det här var ett ganska tekniskt inlägg. Hoppas att några orkat läsa till slutet. Om någon som orkat läsa till slutet inte hängt med i våra granskningar av kravet på ständig effektivisering i kommuner och regioner finns det en del länkar nedan.
Vi lär få återkomma till den statligt styrda välfärden i uppföljande inlägg. Ha det bra till dess.