Den senaste månaden har storleken på friskolors skolpeng varit uppe till diskussion och tonen i debatten har stundom varit hård. Positionerna tycks låsta. De som vill att friskolor ska behålla skolpeng på samma nivå som nu säger att minskad skolpeng skulle innebära masstängning av friskolor medan många av oss som föreslår sänkt skolpeng för friskolor är allvarligt oroade över skolkoncernernas våldsamma expansion och konsekvenserna av detta.
Enligt nu gällande skollag skall fristående skolor ges ersättning enligt likvärdiga villkor. Grundbeloppet ska avse ersättning för undervisning, lärverktyg, elevhälsa, måltider, administration, mervärdesskatt, och lokalkostnader. Dagens lagstiftning innebär att fristående skall få samma grundbelopp per elev som kommunens genomsnittliga kostnad per elev.
Regeringens utredare Björn Åstrand förslår att kommuner ska få göra ett avdrag med ca 8 % på den grundpeng som betalas till friskolor, eftersom han anser att kommunen har ett mer omfattande uppdrag. När tankesmedjan Balans granskar kommunernas budgetar finner vi starkt stöd för ett sådant avdrag och det är därför vi i vårt remissvar föreslår att Åstrands förslag antas av riksdagen.
Det är lätt att tolka likvärdiga villkor som att kommunala skolors och fristående skolors villkor ska vara samma, men så gick inte diskussionen när regeringen Bildt klubbade friskolereformen 1992. Texten nedan är direkta citat från statsminister Carl Bildts och utbildningsminister Beatrice Asks proposition om valfrihet och fristående skolor.
Likvärdiga villkor innebär dock inte nödvändigtvis att varje skola skall ges samma ekonomiska stöd. Det offentligas stöd som tillfaller en skola måste utgå från vilket ansvar och åtagande skolan tar och fullgör. Likvärdig behandling mellan offentliga och fristående skolor syftar därför till att låta skolans åtagande avgöra omfattningen av de offentliga bidragen.
Kommunen har – till skillnad från en fristående skola – ett övergripande ansvar för skolväsendet, både i fråga om planering och i fråga om skyldighet att i sina skolor ta emot samtliga skolpliktiga elever som är hemmahörande i kommunen. En kommun kan således inte välja att i sina skolor enbart ta emot elever med en speciell intresse- eller begåvningsprofil. En kommun kan heller inte välja att endast ta emot det antal barn som ur ekonomisk synvinkel är mest fördelaktigt.
Vidare måste kommunen ta ansvaret för de barn som inte längre kan eller vill gå i en fristående skola som de börjat i.
Sammantaget kan det därför vara rimligt att anta att kommunen får en högre genomsnittskostnad per elev än som normalt bör uppstå för den fristående skolan. Ett avdrag från genomsnittskostnaden bör därför kunna göras vid tilldelningen av medel. Avdraget bör få uppgå till högst 15 procent av den framräknade genomsnittskostnaden.
Regeringen Bildt klarsynthet om kommunens mer omfattande uppdrag skulle om det uttalades i dagens debatt om friskolors ersättning utgöra en extremposition. Den allmänna tolkningen av ”likvärdiga villkor” har blivit ”samma stöd” men samma stöd är som Bildt argumenterar för orimligt om uppdragen skiljer sig åt.
Något har uppenbarligen hänt sedan 1992. Långsamt har förståelsen för marknadsstyrningens ekonomiska konsekvenser för den kommunala skolan gått förlorad, sannolikt som en konsekvens av olika lobbyorganisationers framgångsrika påverkansarbete. Den ökade valfrihetens påfrestning på den kommunala skolorganisationen har glömts bort i sådan utsträckning att det nu likställs med kommunism att eftersträva en styrning där kommunen kompenseras för marknadsstyrningens kostnader och där kommunens elever och lärare inte måste bekosta att andra elever utnyttjar sin rätt att välja skola.
Klarsynthet fanns inte bara hos den regering som drev igenom friskolereformen. Den motion Socialdemokraterna skrev med anledning av Bilds proposition beskriver på pricken det som sker med kommunala skolors ekonomi när nu skolkoncernerna etablerar sig i allt fler kommuner. 28 år senare är det exakt det här tankesmedjan Balans ser när vi granskar kommunernas konsekvensbeskrivningar, delårsrapporter och budgetar.
Regeringen uttalar även förhoppningen att ”ett större inslag av fristående skolor också på sikt ska kunna bidra till en mer effektiv resursanvändning inom det samlade skolväsendet”. Inte heller för detta påstående finns någon analys till stöd. Enligt vår uppfattning finns starka skäl att anta det motsatta, nämligen att ett system med ett större antal fristående skolor finansierade enligt regeringens modell kommer att leda till ökade kostnader för kommunerna.
De fristående skolorna kommer med regeringens förslag att kunna anpassa verksamheten till en omfattning som blir maximalt lönsam. Om varje tillkommande elev garanteras samma bidrag oberoende av marginalkostnaderna kan följande situation inträffa. Eleven lämnar grundskolan för att gå till en fristående skola. Därmed tvingas kommunen att betala bidraget till denna skola utan att, annat än i undantagsfall, kunna göra motsvarande besparing i det kommunala skolväsendet. Kommunen måste nämligen driva verksamheten även om klasserna inte är fyllda så kostnaderna finns där ändå
Vinden har vänt i debatten om marknadsskolan men det är ännu långt kvar till det finns majoritet för att ta konkreta beslut som i någon mån återställer lagstiftningen till den som gällde när friskolereformen klubbades.
Tankesmedjan Balans är kritiska till marknadsskolan som helhet. Vi tror inte att det är bra för skolan att elever och föräldrar i allt högre utsträckning agerar som kunder på en marknad och vi tror att den kontrollapparat som krävs för att reglera skolmarknaden leder till ökad dokumentationsbörda och skapar en ryggenfri-mentalitet hos lärare och rektorer.
Minskad skolpeng för fristående skolor skulle dock vara ett sätt att kompensera den kommunala skolan för kostnader som uppstår när friskolor etablerar sig vilket skulle öka likvärdigheten i skolan. För Carl Bildt hade rätt: Likvärdiga villkor innebär inte nödvändigtvis att varje skola skall ges samma ekonomiska stöd. Skolans åtagande måste avgöra omfattningen av de offentliga bidragen.