“Vi på JENSEN grundskola söker elever och föräldrar som har höga ambitioner.”
Så skriver JENSEN Education på sin hemsida. Skolor som söker en speciell sorts elever, inte elever som söker en speciell sorts skola? Det var väl inte så det var tänkt med den ökade valfriheten? Det var väl elevers och föräldrars möjlighet att välja skola som skulle öka, inte skolornas möjlighet att välja sina elever?
För att förklara hur det blivit så här behöver man gå tillbaka till friskolereformens födelse 1992 och sedan följa utvecklingen fram till idag.
Friskolereformen kom till för att politiker vill öka elevers och föräldrars möjlighet att välja mellan skolor med olika pedagogiska inriktningar. Det fanns även en förhoppning att konkurrens skulle öka kvaliteten i skolan samtidigt som kostnaden för skolan skulle minska. Genom tävlan mellan olika huvudmän skulle effektivare arbetsmetoder utvecklas och såväl samhälle som individer vinna på reformen.
Att aktiebolag skulle tillåtas var inte något som oroade politikerna. Fokus låg på valfrihet och utbildningens kostnad. Aktiebolagen sågs nog snarare som en möjlighet än ett hot. Med vinstkrav i vissa skolors budget skulle ju de skolorna ha extra goda skäl att förbättra undervisningen men till ett lägre pris. Aktiebolag ansågs även vara en lämplig bolagsform för landsbygdsskolor men det var de ideellt drivna skolorna som lyftes fram när det världsunika experimentet såldes in till befolkningen.
Till en början var det också främst icke vinstdrivande skolor som startades upp. Friskolor fick bara 85 % av grundpengen eftersom regeringen Bildt ansåg att kommunens mer omfattande uppdrag gjorde det “rimligt att anta att kommunen får en högre genomsnittskostnad per elev än som normalt bör uppstå för den fristående skolan.” Med de ersättningsnivåerna fanns helt enkelt inte möjlighet att göra den vinst som investerare kräver på satsat kapital. Precis som kommunala skolor och ideellt drivna skolor behövde hela skolpengen för att driva undervisning behövde också aktiebolagen det.
Men så ändrades spelreglerna. Den socialdemokratiska regeringen som följde efter Bildt röstade tillsammans med Miljöpartiet igenom att friskolor skulle få lika stor grundpeng som de kommunala skolorna och med det ändrades även aktiebolagsskolornas kalkyler.
Det blev plötsligt lönsamt att äga skolor. Först växte den privata gymnasiesektorn och sedan grundskolesektorn. Stora koncerner som Kunskapsskolan, AcadeMedia och Internationella Engelska Skolan startade allt fler nya skolor och ökade sina marknadsandelar. De ideellt drivna skolor som till en början var vinnare på friskolereformen blev nu istället förlorare.
Två saker skiljer skolkoncernerna från ideella skolor och från den lilla aktiebolagsdrivna skolan på landsbygden: koncernerna strävar efter ökad omsättning och ökad vinstmarginal. Att växa ligger i själva verksamhetesidén. Det är inte en slump att det finns en börsnoterad skolkoncern som heter Atvexa.
Vinst behövs för att starta nya skolor och för att investerare ska få avkastning men skolmarknaden skiljer sig från andra marknader i hur vinsten kan skapas. Det finns inget tydligt samband mellan kvalitet och pris. På en annan marknad kan den som producerar hög kvalitet på sina produkter och tjänster ta ett högre pris och därmed öka sin vinst men på skolmarknaden är priset per elev redan bestämt i och med skolpengen.
Det man kan göra för att öka vinsten är att ha fler elever i klasserna än de kommunala skolorna och/eller ha elever som inte kräver annan hjälp än den vanliga klassrumsundervisningen. Båda de här sätten att öka sin vinst förutsätter dock att det är en viss typ av elever som väljer skolan. Elever som klarar låg lärartäthet och som inte behöver särskilt stöd: lönsamma elever.
Det finns olika sätt att försöka att se till att elevunderlaget blir det rätta. JENSEN har en tydlig profilering mot att de passar för ambitiösa elever som klarar högt studietempo och som har engagerade föräldrar. Internationella Engelska Skolan har halva undervisningen på engelska vilket såklart innebär att elever med inlärningssvårigheter undviker att söka till skolan. Kunskapsskolans pedagogiska metod går ut på att eleverna sätter egna mål och ges ett stort eget ansvar att lägga upp undervisningen så att de nå målen. En metod som inte passar elever i stort behov av hjälp och stöd.
När de mindre resurskrävande eleverna lämnar den kommunala skolan får den kommunala skolan ett mer resurskrävande elevunderlag. Många kommuner har ett resursfördelningssystem som till viss del kompenserar detta men det fördelas inte i närheten av så mycket resurser till skolor med större behov som det skulle behövas för att kompensera skolornas olika elevunderlag.
När elever försvinner från de kommunala skolorna skapas tomma stolar i klassrummen vilket innebär färre elevers elevpeng och en mindre budget. Det är omöjligt att organisera om den kommunala skolan så att tomma platser undviks. En klass behöver lika många lärare när det går 23 elever i klassen som när det går 26 elever i klassen och ett klassrum med 23 elever kostar lika mycket i hyra som ett klassrum med 26 elever. Den kommunala skolan får en ineffektiv organisation.
Men om den kommunala skolans rektorer inte kan hålla budget när elevantalet minskar innebär det att kommunens genomsnittliga grundpeng per elev ökar i förhållande till den budgeterade grundpengen per elev. Då måste kommunen betala samma ökning till friskolorna vilket ökar koncernskolornas vinst ytterligare.
Friskolereformen skulle leda till en effektivare skola för samhället, istället har den skapat en lönsam skola för koncernskoleägarna men en ineffektiv skola för samhället. Friskolereformen skulle öka möjligheten för elever och föräldrar att välja skola, istället har den ökat möjligheten för skolägare att välja elever.
Den här utvecklingen kommer inte att stanna av. Den kommer snarare att accelerera. I takt med att konkurrensen mellan olika koncernskolor ökar blir det ännu viktigare för skolorna att locka till sig lönsamma elever och att få olönsamma elever att inte söka. Och när andelen elever i koncernskolor ökar kommer den kommunala skolans ekonomiska problem att öka, något som ökar koncernskolornas vinst och som skapar ännu större incitament för dem att bygga nya skolor.
Bäst vore om det svenska experimentet med vinstdrivande skolor helt upphörde men då politisk vilja tycks saknas för så långtgående reformer står valet mellan att se den kompensatoriska skolan krascha och att minska aktiebolagens möjligheter att göra vinst. Att de ideella skolorna också drabbas av det är olyckligt men oundvikligt.
Vi står inför ett vägval nu. Det finns ett förslag om att minska de fristående skolornas skolpeng med ca 10 %. Det förslaget löser inte de huvudsakliga problemen med marknadsstyrningen av skolan men det behöver ändå gå igenom. Om inget sker gällande friskolors ersättningsnivå kommer de kommunala skolorna att få ett allt tuffare elevunderlag, de ideella skolorna att trängas undan ännu mer och de vinstdrivande skolorna att suga upp allt större andelar av skolmarknaden.
På lång sikt måstre dock aktiebolagen bort från den svenska skolan. Då kan samhället välja att stötta de ideella skolornas utveckling genom ökad skolpeng utan att det skapar incitament för investerare att tjäna pengar genom att söndra den svenska skolan.