Den avreglerade samhällsfastighetsbranschen – därför kan kriminella äga tingshus

Dagens Nyheter publicerar idag (29/1) en granskning där de kan visa att Södertälje tingsrätt ägs av en bolagskoncern som har direkt koppling till en utpekad nyckelperson i Södertäljenätverket. Harald Pleijel är fastighetsdirektör vid Domstolsverket och han påpekar i artikeln att ”svenska myndigheter inte har rätt att äga sina egna lokaler. De är hänvisade till att hyra lokaler på den kommersiella marknaden.”

Statliga myndigheters möjligheter att äga eller hyra sina fastigheter regleras i Förordning (1993:527) om förvaltning av statliga fastigheter, m.m. Enligt förordningen får ”fast egendom inte förvärvas och förvaltas av andra än fastighetsförvaltande myndigheter”. Specialfastigheter Sverige AB, Statens Fastighetsverk och Akademiska hus är exempel på sådana statliga fastighetsförvaltare.

Det är såklart uppseendeväckande att det finns kopplingar mellan kriminella gäng och ägandet av en fastighet där rättsväsendet bedriver verksamhet. I det här blogginlägget ska vi försöka att beskriva vilka politiska processer och ideologiska ställningstaganden som gjort det möjligt för vem som helst att äga samhällsviktiga fastigheter.

Akademiska hus

Det segment inom fastighetsbranschen där offentliga och privata fastighetsbolag förvaltar fastigheter där verksamheter som till exempel vård, skola, omsorg, högre utbildning och rättsväsende bedrivs kallas för samhällsfastigheter.

Under tidigt nittiotal genomfördes ett antal reformer med syftet att genom konkurrensutsättning effektivisera offentlig verksamhet. Dessa reformer kom även att reglera styrningen av statliga fastighetsbolag. De statliga fastighetsförvaltare som agerar på en konkurrensutsatt marknad förväntas att styras som vinstdrivande bolag. Akademiska hus, som förvaltar en majoritet av landets universitetsfastigheter, skriver på sin hemsida:

”Det ligger i Akademiska Hus uppdrag att ta ut marknadsmässiga hyror. Om ett statligt ägt fastighetsbolag börjar subventionera hyror blir det en snedvridning av konkurrensen i relation till andra, privata fastighetsbolag som inte kan frångå marknadshyra i sin verksamhet.”

Den privatiserade samhällsfastighetsbranschen har fått massiv kritik de senaste åren. Ett flertal undersökningar visar att det blir dyrare för samhället med en konkurrensutsatt marknad för offentligt finansierade verksamheters fastigheter. När lokalerna kostar mer kan mindre pengar läggas på kärnverksamhet. Det här drabbar till exempel rektorer som måste skära ner på lönekostnader för att finansiera ökade lokalkostnader.

Joakim Ollén och systemskiftet

Precis som på den privata förskole- och skolmarknaden finns det iögonfallande många före detta politiker representerade i samhällsfastighetsbolagens styrelser och ägarled. Så har det varit ända sedan privatiseringsvågen på nittiotalet. Den före detta moderatpolitikern Joakim Ollén var under tidigt 2000-tal VD för Akademiska hus. Tidningen Universitetsläraren skrev år 2004:

”Joakim Ollén betonar att Akademiska Hus är ett kommersiellt företag.
-Men både vi och våra kunder har lite mer att jobba med för att komma bort från gammaldags förvaltningstänkande.
Han hävdar att Akademiska Hus verkar på en konkurrensutsatt marknad.
-Jag är oerhört noggrann med att universitet och högskolor alltid ska ha valfrihet. Alla våra stora kunder hyr också av andra fastighetsbolag. Det är viktigt för Akademiska Hus utveckling.
Han räknar med större rörlighet på fastighetsmarknaden i framtiden och att de stora hyresgästerna snarast kommer att minska sitt lokalbehov.
-De stora kunderna behöver effektivisera sin lokalanvändning. Och jag hoppas att de gör det. Som skattebetalare vill jag att man driver högskolan
så effektivt som möjligt.”

Vidare uttalar sig Ollén om Akademiska hus redan då höga vinstnivå: ”Vinsten är inget som kunden ska bekymra sig om. Ingen bryr sig om att Ikea går med vinst när man handlar där. Istället är det så att man naturligtvis vill vara kund i ett företag som går bra.”

Joakim Ollén förde under sin tid som kommunstyrelsens ordförande i Malmö en politik som tydligt fokuserade på att privatisera kommunal verksamhet. DN skrev 1994 att: ”kommunstyrelsens ordförande Joakim Ollén har drivit på privatiseringar inom barn- och äldreomsorg, sålt av lokaltrafiken och renhållningen till privata bolag och var på väg att låta driften av vatten och avlopp gå samma väg”. Ollén citeras sedan i tidningen med några avskedsord efter att han lämnat politiken: ”systemskiftet har lyckats”.

Idag är Joakim Ollén delägare och VD för samhällsfastighetsbolaget Kunskapsporten som bland annat äger och förvaltar äldreboenden, skolor och förskolor. Han sitter även i styrelsen för Friskolornas Riksförbund.

Andra före detta politiker med koppling till samhällsfastighetsbranschen

Samhällsfastighetsbolaget SBB grundades av den före detta socialdemokratiska politikern Ilija Batljan. Tidigare finansminister Per Nuder (S) var länge ordförande för Hemsö. Anders Borg (M) – även han före detta finansminister – är styrelseordförande för Selhall. Tidigare statsminster Fredrik Reinfeldt (M) sitter i styrelsen för Heimstaden. Före detta bostadsminister Stefan Attefall (Kd) satt fram till nyligen i det i Sverige expanderande finska samhällsfastighetsbolaget Hoivatilats styrelse. Björn Rosengren (S), Carl Bildt (M), Mats Hult (S) och Ulf Adelsohn (M) har suttit i Offentliga hus styrelse (numer en del av SBB).

Det är även vanligt att före detta politiker anställs som lobbyister för ökad privatisering av samhällsfastigheter.  Före detta kristdemokratiska riksdagsledamoten Caroline Szyber (Kd) beskriver till exempel sin roll som lobbyist som att vara dörröppnare till kommuner för bolag inom samhällsfastighetsbranschen.

Rådighet över lokaler

Privatiseringen av statliga, kommunala och regionala verksamhetsfastigheter har inte bara skapat ökade kostnader som anstränger redan hårt prövade budgetar. De offentligt drivna verksamheter som inte längre äger sina egna fastigheter har även förlorat rådigheten över lokalerna som som de verkar i.

För en kommun kan förlusten av rådighet innebära att det blir svårare att anpassa fastighetsbeståndet till kommunens behov av förskole-, skol- och omsorgsfastigheter. Det aktuella exemplet i Södertälje visar att förlusten av rådighet över statliga fastigheter kan leda till att företag med koppling till kriminella gäng tar över ägandet av ett tingshus.

Men det stannar inte vid tingshus. Rättsväsendet håller även på att förlora rådigheten över fastigheter som används som fängelser. Fastighetsvärlden skriver: ”Ett av Sveriges största fängelser, Salberganastalten i Sala, har privat fastighetsägare via Skandrenting. Det i Västervik ägs av Gertrudsvik Fastigheter. I Härnösand håller Intea på att återuppta ett fängelse. I Vänersborg har Stenvalvet nyligen förvärvat en anstalt.”

Nittiotalets massiva privatiseringsvåg skulle effektivisera välfärden, men det finns inte mycket som talar för att så blivit fallet. Däremot finns det ett flertal exempel från såväl driften av välfärd som ägandet av samhällsfastigheter på att privatiseringen varit lönsam för de politiker som först tog beslut om avregleringar och sedan investerade i de privata välfärdsbolagen.

Men det är inte bara före detta politiker som kan bli rika på att äga samhällsfastigheter. En kanadensisk fastighetsfond äger numer hundratals svenska förskolor och skolor och Södertälje tingsrätt ägs alltså av en bolagskoncern som har direkt koppling till en utpekad nyckelperson i Södertäljenätverket.

Politiska beslut har skapat en marknad där vem som helst kan köpa de bolag som förvaltar våra samhällsfastigheter. Nya politiska beslut kan tas som stoppar utvecklingen.