Den riggade skolmarknaden – värdet av privata investeringar är en myt

För någon vecka sedan hade Marcus en intressant diskussion på plattformen X (tidigare Twitter) om privata investeringar i den svenska skolan och i vilken utsträckning sådana når fram till lärare och elever ute i förskolor och skolor. Friskolornas Riksförbunds ansvarige för strategisk kommunikation försvarade de vinstdrivande skolkoncernerna med att “pengarna som man startar upp med kommer från privata investerare” och att “friskolornas ägare tillför svensk skola stora resurser.”

De flesta andra marknader fungerar på det här sättet, så vi har full förståelse för att många tror att det även stämmer för skolmarknaden. Men det gör det inte. Det bästa sättet att visa på skillnaderna är att citera de börsnoterade skolkoncernernas egna kommunikation med potentiella aktieägare, det vill säga hur de säljer in den vinstdrivande skolbranschen till investerare som troligen inte har så djupgående kunskaper om skolsystemet. 

Den marknadsledande skolkoncernen AcadeMedia skriver i sin senaste årsredovisning att företaget kan växa snabbt eftersom “de initiala investeringarna är generellt begränsade” samt att driften av förskola och skola kräver “litet eller inget rörelsekapital eftersom skolpengen betalas i förskott från kommunerna”. 

Koncernerna äger sällan fastigheterna själva utan hyr dem från ett kommunalt eller privat fastighetsbolag. Hyran betalas sedan med lokalkostnadsdelen av skolpengen. AcadeMedia skriver att deras uppstartinvestering är ca 2-3 miljoner för en förskola och 5-8 miljoner för en grundskola. En genomsnittlig grundskola har en årlig omsättning på ca 40 miljoner så det här är investeringar som snabbt hämtas hem genom att vinstdrivande koncerner har lägre lärartäthet, lägre lärarbehörighet och lägre löner än kommunens förskolor och skolor

När en koncern väl äger ett antal förskolor och/eller skolor som nått lönsamhet kan den växa helt riskfritt genom att använda årliga vinster till att finansiera uppstart av nya enheter eller förvärv av konkurrenter. Ett konkret exempel är skolkoncernen Atvexa som när de skulle börsintroduceras (de är numera utköpta från börsen) skrev i sin inbjudan till förvärv av aktier att deras “framtida förvärv förväntas finansieras främst genom kontanta medel”, det vill säga genom vinster som uppstår i verksamheten, inte genom att ägarna tillför nya pengar.

Atvexa skrev vidare i sin inbjudan att förskolor och skolor har “förutsägbara intäkter och kostnader”, att det “saknas prispress från övriga oberoende aktörer eftersom barn- och skolpengen baseras på kommunens kostnader” och att skolmarknaden kännetecknas av “god rörelsekapitalprofil, låga kapitalinvesteringar (utöver förvärv) och växande operativa kassaflöden”. 

En översättning från företagsekonomiska till vanlig svenska skulle kunna se ut ungefär såhär: ”Det behövs inte så mycket pengar för att starta förskolor och skolor. Friskolornas ägare tillför inte svensk skola stora resurser, vinsterna är relativt riskfria och vinstmarginalerna på investerat kapital är goda.”

Ett annat exempel på samma företeelse är skolkoncernen Tellusgruppen (där skolminister Lotta Edholm tidigare satt i styrelsen) som skrev i ett pressmeddelande riktat till investerare att “uppstartsinvesteringar i nya förskolor är relativt små. Vi hyr lokalerna så våra investeringskostnader består av förskolans inventarier och investeringstakten kan i viss grad därför anpassas efter förskolans etableringstakt” samt att “i de absolut bästa fallen uppnår man positiva resultat inom 3–4 månader och återhämtar uppstartsinvesteringen och driftförlusterna inom ett år.”

Det stämmer att privata (på senare tiden främst utländska) investerare satsar pengar på den svenska förskolan och skolan. Men när skolkoncernernas ägare och intresseorganisationer pratar om att de gjort stora investeringar i den svenska förskolan och skolan är det i själva verket köp av aktier de syftar på, inte investeringar som bidragit till att förbättra verksamhetens kvalitet. 

Journalisten Per Lindvalls granskning av riskkapitalbolagägda Internationella Engelska Skolans budgetar bekräftar den bilden. Lindvall konstaterar att “allt externt tillfört kapital, förutom de 50 000 kronor som tillfördes vid bildandet, har gått till att lösa ut tidigare ägare.”

Förenklat (det har skett i fler steg, med fler ägarbyten) har Internationella Engelska Skolan byggts upp på det här sättet: Person BB grundar en aktiebolagsdriven skola. Efter några år har investeringskostnaderna hämtats hem och skolan börjar gå med vinst. Efter ytterligare några år används de ackumulerade vinsterna till att betala uppstartsinvesteringen för en ny skola. Koncernen Internationella Engelska Skolan har bildats och kommande års vinster används sedan för att starta fler och fler skolor. Med tiden blir IES den största grundskoleaktören i Sverige.  

Då säljer BB aktierna i koncernen till riskkapitalist C. BB får väldigt mycket pengar från C, pengar som inte når fram till eleverna eftersom de nu tillhör BB. Riskkapitalist C har tagit lån från banken för att kunna köpa aktierna av BB och måste betala ränta på det lånet. C är ju riskkapitalist och vill även ha avkastning på sitt satsade kapital och behöver därför ta ut aktieutdelning från företaget. Internationella Engelska Skolans nya ägare vill precis som den förre ägaren att bolaget ska öka i värde och fortsätter således strategin med billig tillväxt genom start av nya skolor. 

Mer skolpeng än tidigare försvinner nu från IES skolor eftersom skolpeng även måste läggas på räntekostnader till banken. Förra året betalade de riskkapitalister som numera äger Internationella Engelska Skolan ca 200 miljoner i räntor. Den investering som riskkapitalist C gjorde i den svenska skolan ledde alltså inte till att eleverna fick en bättre undervisning utan till att ännu mer resurser nu försvinner från klassrummen. 

Ett riskkapitalbolag har sällan någon längre horisont när det gäller sitt ägande i olika bolag. Förr eller senare kommer riskkapitalist C att sälja vidare IES till en ny ägare, till en högre kostnad än vad C betalade för bolaget. Kanske blir det riskkapitalist D som köper aktierna. Förmodligen sker det då med lånade pengar vilket iofs innebär att en ny investering gjorts men inte en enda krona når fram till eleverna. Istället måste riskkapitalist D ta ännu mer av skolpengen för att betala de högre räntekostnaderna.  

Det finns många branscher där privata investerare bidrar med samhällsviktiga investeringar som leder till tillväxt och utveckling. Självklart ska dessa investerare få betalt för den risk de tagit, men den svenska förskolan och skolan är inte exempel på sådana branscher. Det tillförs väldigt lite privata resurser, det flyttas bara pengar från nya till gamla aktieägare. Vinstmarginalerna är kanske inte höga i jämförelse med vissa andra branscher men de är väldigt höga i jämförelse med den minimala risk som skolägarna tar.   

Ekonomijournalisten Andreas Cervenka skrev i veckan en kolumn i Aftonbladet med titeln Barnen borde stämma staten för skolhaveriet. Vi delar den bild av skoldebatten som Cervenka ger i sin artikel när han skriver att “debatten om den svenska marknadsskolan är frustrerande att följa. Skolkoncernerna och deras inhyrda hantlangare i form av lobbyister avfärdar kritiken som ”vinsthat” och någon slags vänsteråsikter. Deras höga tonläge står genomgående i stark kontrast till bristen på fakta.”

Det är lätt att förstå att skolägarna slåss för sin fortsatta rätt att expandera på en riggad marknad. Den svenska förskolan och skolan har i allt högre grad blivit en investeringsmöjlighet för riskkapitalister och utländska fondinvesterare. Regeringen har lovat en helrenovering av det svenska skolsystemet men bara föreslagit att eventuellt innan valet 2026 börja byta ut de värst ruttnade plankorna på fasaden.  

Det här är långt ifrån tillräckligt. Aktiebolagen måste bort från den svenska förskolan och skolan, alternativt så måste skolpengen till vinstdrivande aktörer sänkas till en nivå som gör marknaden helt ointressant för den som vill tjäna pengar på att äga koncerner.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Vill du bli tipsad om när en ny granskning publicerats här på Balans hemsida? Prenumerera på våra inlägg genom att fylla i din mailadress längst ner till höger på den här sidan.

Registrera dig för att få tankesmedjan Balans nyhetsbrev i inkorgen, varje fredag.

Vi spammar inte! Läs vår integritetspolicy för mer info.

Tidigare veckobrev:

Vecka 38: Lobbyist och politiker - samtidigt"
Vecka 40: Tankar efter bokmässan"
Vecka 41: "Ett starkt tryck på förändring underifrån"
Vecka 42: "Den som är satt i skuld, kan bli fri"
Vecka 43: "Academedia döljer utdelning till ägare"
Vecka 45: "Jag vill helst inte veta att det är så illa"
Vecka 46: "Lärarna har strejkat lika många gånger som Timbro"
Vecka 47: "Avskaffa offentlighetsprincipen? Låt oss ta en diskussion om detta"
Vecka 50: "SKR:s chefsekonom går till lobbyindustin"
Vecka 5: "Det är riktiga människor som röstar"
Vecka 6: "Boktips i skuggan av Risbergska"