Det är läsårsstart och lärare runt om i landet ska kickas igång. Bråda dagar för föreläsare. Det ska inspireras, motiveras, framtidsspanas, men kanske framförallt faktureras. Att föreläsa har blivit en lukrativ bransch för den som kan paketera sitt budskap på ett sätt så att det framgår att utan mig kommer inget bli gjort under det kommande året. Eller iaf inte tillräckligt bra. Tryck in 400 lärare i en stor aula så blir styckpriset lågt. Få dem att känna sig utvalda som får chansen att inspireras av ett så känt namn. På arbetstid. Gratis. Föreläsaren nöjd. Arbetsgivaren nöjd. Lärarna nöjda.
Eller?
Precis som med mycket annat som verkar konstigt i den svenska skolan tror vi att förklaringen till föreläsarhysterin hittas i styrningen av skolan och den omöjliga uppgift lärare ställs inför när kräsna kunder ska försäkra sig om att deras barn får den undervisningskvalité som skollag, läroplan och kursplaner anger. Det går inte. Kraven är så oerhört höga och resurserna så påtagligt knappa. Här krävs ett mirakel! Här krävs någon som kan inspirera lärare att göra underverk. Visst kan det låta dyrt med 40 000 i föreläsningsarvode men i jämförelse med 500 000 i kostnad för bara en nyanställd lärare är det småpotatis.
Egentligen inget ont om inspiratörer och föreläsare. De har hittat en ledig nisch som uppstått som konsekvens av glappet mellan krav och resurser i skolan och de har vett att kapitalisera på den. Det är så vi har valt att styra skolan. Vinstintresse och konkurrens ska göra skolan billigare och bättre. Genom att skolan anpassar sig till kundernas behov utvecklas verksamheten till något som skapar största möjliga nytta för kunderna, medborgarna, väljarna.
I teorin låter det här sättet att styra skolan rimligt. I verkligheten visar det sig bland annat leda till lärarbrist, betygsinflation, lärare som mår dåligt, elever som mår dåligt och kanske farligast av allt, föräldrar som tappat tilltron till skolan eftersom den så uppenbart inte lever upp till de (för den insatte orimliga) krav vi ställer på verksamheten.
Där kommer föreläsaren in. Med mirakellösningen.
På kvällen föreläser hen för föräldrar om vilka krav de kan ställa på skolan. På dagen föreläser hen för lärare, rektorer, politiker om miraklet som ska få dem att leva upp till kraven. Via sociala medier säljer de in sina varumärken. Nästan alltid med samma budskap. LÄRARE MÅSTE ÄNDRA PÅ SIG. Ett budskap som alltid går hem. Kunden har ju rätt.
Vi tror att det är dags att kasta ut månglarna ur templet. Inte för att de är onda, de gör bara det styrningen vill att de ska göra, utan för att deras verksamhet inte leder till det vi hoppades att den skulle leda till. Balans mellan krav och resurser är det enda sättet att skapa en skola som håller på lång sikt.
Det finns inga mirakel!