Välfärdsarbetare! Har du känt effekterna av avsiktsförklaringen blåsa in som en ljum fläkt över din trötta panna än?
Troligen inte, va. Du lever nämligen i fel värld. Den riktiga världen.
Men i den andra världen finns avsiktsförklaringarna! Parternas (arbetsgivarnas och fackförbundens) svar på Annika Strandhälls krav på friskare arbetsplatser i välfärden. De har massor av avsikter, massor av åtgärder, och sysselsätter nu tjänstemän på många nivåer med planering, uppföljning och konferenser.
Vi ska ta och glutta in på AFA:s regionala dag i Jönköping, som hölls den 19 oktober 2017. Där var fackliga tjänstemän, arbetsgivarföreträdare, HR-strateger och chefer, för att fortbildas och ”utbyta erfarenheter” (ett vagt begrepp som förutsätter kaffebröd och att ingen ifrågasätter värdet av att du åker iväg en hel dag för den sakens skull).
Där fortbildades om avsiktsförklaringen. Den är riktigt omfattande! Titta vad många områden:
Blir du sugen på att läsa hela presentationen, så finns den här.
Du är kanske snällare än jag, och vill inte döma ut avsiktsförklaringen som snömos. Du kanske tänker: men det här är väl vettiga områden? Det är väl inte så konstigt att de inte har kommit i mål med så mycket konkret än? Det är ju bara ett drygt år sedan avsiktsförklaringarna skrevs under?
Du, fina människa, ska nu få följa med mig från AFA-seminariet i Jönköping och istället lyssna på den här jämförelsen, som en lärare gjorde samma dag. Hen berättade om skillnaden mellan sin halvtid som projektledare och sin halvtid som högstadielärare. Jobbet som projektledare kan vara stressigt ibland:
Stora skillnaden för just den läraren, ja. Men det finns ju alltid någon enstaka som klagar. Vad säger andra? Samma dag, den 19 oktober, skrev en annan lärare så här:
Synd med en chef som inte kan hjälpa till med vägledning när lärare är stressade. Men om chefen lägger ett bra schema från början så ska väl ingen stress behöva uppstå ens? Det är ju inte som att en skola är ett akutsjukhus direkt.
Bra schema, ja. En annan lärare delade den här ögonblicksbilden, också från den 19 oktober:
Och en annan kollega var den 19 oktober beredd att ge upp:
Vi önskar hen lycka till (på riktigt, utan raljans!) och lyssnar till ännu en lärare. Hen har redan lämnat jobbet i grundskolan, åtminstone på halvtid, och gör den här reflektionen:
Det här är ju inte klokt. Massor av lärare som på en och samma dag vittnar om en direkt bisarr arbetsmiljö? Varför gör de inte bara en sak i taget? Hur svårt ska det vara att hinna om man bara listar upp allt och KÖR? Den här läraren verkade vara inne på den linjen:
Jaha, men då får man väl gå ”back to basic” och vara nöjd med att man klarar av arbetsvardagen hyfsat? Mmm. Den här läraren är så trött nu den 19 oktober att även rätt små påfrestningar känns stora:
19 oktober. En enda dag. Åtta lärare i olika delar av landet som inte verkar må bra. Alls.
Sån tur att vi har avsiktsförklaringen! Sån tur att parterna har arbetat med åtgärderna ett helt år redan. De måste ha kommit långt, så att de här åtta lärarna snart får avlastning?
Jadå, till exempel har den partsgemensamma organisationen Suntarbetsliv fått i uppdrag att:
Arbete pågår!
Håll ut, lärare. Och sjuksköterskor. Och psykologer. Och barnskötare och socialsekreterare och vårdbiträden och enhetschefer och handläggare och …
Ni kan inte räkna med minskad arbetsbelastning. Ni kan inte räkna med fler kollegor. Ni kan inte räkna med att uppdraget begränsas.
Men kanske att just din kommun eller landsting kommer att ta fram ett hälsobokslut och publicera det på hemsidan.
Kanske att en personalstrateg i din organisation kommer att ta del av forskning från Chefios-projektet.
Kanske din alldeles närmsta chef kommer att använda sig av ett praktiskt verktyg vid nästa skyddsrond. Ska vi gissa att det är någon slags checklista?
Och kanske att någon av era överordnade får en broschyr i posten för att stimulera till utnyttjande av det ekonomiska stödet för rehabinsatser. Alltså att arbetsgivaren får lite pengar tillbaka för att de skickade Mariam på några psykologsamtal förra månaden.
Den 19 oktober 2017 jobbade välfärdsarbetarna vidare, med högst påtagliga stressymptom, medan de som får betalt för att värna deras arbetsmiljö var på konferens.
Det duger inte.