Den här texten förbereddes som anförande på en diskussionskväll om skolpolitik för en avdelning inom Moderaterna i april 2022. Kvällen ställdes tyvärr in på grund av för få anmälda deltagare. Istället publicerar vi Åsas talmanus och powerpointbilder här på bloggen.
Till att börja med vill jag tacka för att jag har fått komma hit. Jag är inte själv partipolitiskt engagerad, och jag kan tänka mig att jag ibland, när jag debatterar, kan irritera den som är det, oavsett parti. Men jag är tacksam för att andra kanaliserar sitt samhällsintresse i partier. Jag önskar att jag kunde göra det själv – jag har försökt flera gånger, började i Liberala ungdomsförbundet när jag var 15 och har delat valsedlar för både Piratpartiet och Socialdemokraterna, det blir som ingen ordning på mig, jag blir frustrerad och drar från partier gång på gång. Mitt engagemang och tankesmedjan Balans grundar sig inte heller i någon partipolitiskt eller ideologiskt renlärig analys. Vi kommer till frågan om skolan ur ett yrkesperspektiv. Min kollega Marcus Larsson har varit lärare på små, ideellt drivna friskolor hela sitt yrkesliv, och när vi startade Balans för drygt fem år sedan var han ännu fackligt aktiv inom Lärarförbundet. Själv gjorde jag som ung statsvetare en snabb karriär inom friskolekoncernerna, alldeles för snabb. När jag var 25 var jag kvalitetschef på Jensen education. Jag var ungefär lika bra på det som jag är på att hålla mig till ett enda parti. Marcus och jag lärde känna varandra via twitter och upptäckte att trots våra olika erfarenheter så delade vi en syn på hur skolan, och hela välfärden, behöver utvecklas för att kunna locka skickliga yrkespersoner och vara möjlig att stanna i en hel karriär. Nämligen att det behöver råda balans mellan krav och resurser, mellan uppdraget som välfärden får och möjligheterna den får att klara av det uppdraget. Det är en analys som kan användas med, eller mot, både vänster- och högerpolitik: vänsterpolitiker vill ofta ge välfärden ett stort uppdrag, högerpolitiker vill ofta att den ska vara varsam med resurserna. Men båda sidor behöver, påstår jag, tänka igenom vilket uppdrag som kan genomföras med de resurser man vill ge. Det är kärnan i det politiska värvet; att peka ut en väg i målkonflikterna som obönhörligen uppstår i det samhälle som politiken bygger, i den offentliga sektorn. Men det jag vill säga med detta är att jag har stor och djup respekt för partiarbete, och den här kvällen som ni har ikväll tror jag är bland de viktigaste arbetsformer för samhällsutveckling som finns: att ni som delar en ideologisk hållning, och som deltar i praktisk politik som folkvalda och som partimedlemmar, att ni samlas och tänker noggrant tillsammans. Så jag är väldigt glad åt att vara här, och åt att jag får bidra genom att vända på några stenar så här inledningsvis.
Jag kommer att beröra tre frågor ikväll, återspegla en del av hur de diskuteras av andra, och sedan lämna dem till er att diskutera vidare. Den första handlar om skolans idé. Vad är skolans roll i samhället? Den andra handlar om skolsystemets ideala utformning. Kvällens ämne handlar om vinstdrivande företag, så frågan är vilken roll de bör ha, enligt er som är här? Vilka värden anser ni att seriösa företag kan bidra med, och på vilka sätt, till skolan, så att den kan klara sin roll i samhället? Den tredje frågan handlar till sist om praktiska policyförslag. Vilken politik kan möjliggöra för seriösa företag att bidra på rätt sätt, och samtidigt hålla oseriösa aktörer borta?
1. Vad är skolväsendets roll i samhället?
Under 2010-talet föll Sveriges resultat i de internationella PISA-mätningarna betänkligt. OECDs utbildningschef Andreas Schleicher, som var ansvarig för PISA-testen, intervjuades om detta i Dagens nyheter 2019. Han kopplade då samman de sjunkande resultaten med Sveriges skolsystem. Inte så att våra skolor generellt är dåliga, men att de är så spretiga att det faktiskt hotar kunskapsnivån för befolkningen totalt sett, och därmed Sveriges framtida ekonomiska utveckling.
Det här är ett pragmatiskt, nationalekonomiskt resonemang, som docent Anna Sjögren och professor Jonas Vlachos reder ut i detalj i senaste Ekonomisk debatt. Med externaliteter menar de att utbildning och utbildningskvalitet påverkar mer än den som utbildas. Välutbildade personer, och deras omgivning, är mer produktiva, delar mer i samhället och är mindre brottsbenägna. När olika skolor blir olika bra, får det alltså effekter bortom de individer som valt skola aktivt.
Just därför anser Robert Wenglén, som är moderat kommunstyrelseordförande i Lomma och också docent i företagsekonomi, att valfrihetsreformen är illiberal. Han menar att borgerlig politik bör behålla rådigheten, alltså det centrala inflytandet, över offentligt finansierad verksamhet. Politiker har ansvar för alla barns skolgång, är hans argument för att hålla friskolesektorn liten.
En vanlig distinktion mellan socialism och liberalism är ju den mellan att när socialister söker ge lika utfall för olika personer, så söker liberaler ge lika möjligheter till olika personer. Om vi ska försöka formulera kärnan i olika alternativa svar på frågan om skolväsendets roll i samhället, så har vi två givna svarsalternativ där. Ett skolväsende som byggs för att skapa lika utfall, ska inte ha några friskolor alls. Ju färre huvudmän, desto enklare att strömlinjeforma en skola som har ett mål för alla elever.
Ett skolväsende som byggs för att ge lika möjligheter, hur skulle det se ut? Robert Wenglén och Andreas Schleicher anser att dagens svenska skolsystem inte är rätt designat för den uppgiften. De menar att möjligheten att välja skola har fått segregerande konsekvenser. Det är tvärtemot den argumentation jag ibland hör från förespråkare av nuvarande system: som menar att skolvalet är en väg ut ur segregation, en öppning för den som bor på ”fel” plats att ta sig till en bättre position. Den förhoppningen har inte visat sig i verkligheten. Segregationen mellan skolor beror till största del på boendesegregationen. Men det fria skolvalet ökar segregationen ytterligare istället för att mildra den, enligt en forskningsöversikt från IFAU.
Vi har idag ett skolväsende som inte är optimerat vare sig för att ge lika utfall eller lika livsmöjligheter, utan som maximerar valfriheten för några elever, på andra elevers bekostnad. Är det här rätt eller fel, ska det bevaras eller reformeras? Jag tror att det är där ni behöver börja er diskussion ikväll. Man kan tycka olika, och man kan också tycka olika om olika delar av skolan. Universitetet och grundskola kan ha olika roll, det tycker till exempel jag själv. Jag ser det inte som ett problem att olika högskolor har olika intagningspoäng och att de skapar olika slags sociala nätverk bland sina studenter. Jag tycker att det är rimligt att man konkurrerar om platserna på de mest attraktiva universitetsutbildningarna. Jag är personligen villig att acceptera att en del unga människor får en högskoleutbildning av lite lägre kvalitet; alla behöver inte den allra vassaste spetskompetensen. Men jag tycker inte att den här skiktningen ska börja i grundskolan. Ingen sexåring är förtjänt av en sämre skolgång än någon annan sexåring. Inte ens den sexåring vars föräldrar inte är intresserade av att välja skolgång. Så, till era diskussioner ikväll vill jag föreslå att ni också tänker på om ni vill ha olika principer för olika nivåer i skolväsendet.
2. Vad är företags roll i det perfekta skolsystemet?
Fri företagsamhet på välfungerande marknader har många fördelar: det är bra för innovation, för produktivitet, för ekonomins tillväxt. Nya aktörer kan komma med en ny och bättre idé – Spotify istället för CD-skivor till exempel. Det här är en enkel och kraftfull insikt, och det är lätt att förstå att den genomsyrar borgerlig politik. Eftersom vi idag lever i ett sådant välstånd, och eftersom kapitalismen och företagsamheten har möjliggjort det, så är företag samhällsnyttiga aktörer, på det stora hela. Vi kan dra nytta av entreprenörers innovationskraft och riskvillighet för att lösa samhällsproblem. Till exempel att vi vill ha ett bättre skolväsende.
Jag vill fästa er uppmärksamhet på gränserna för den här bilden. Jag säger inte emot ståndpunkten att företag kan vara en positiv samhällskraft. Men alla påståenden har gränser, och när ni ska fundera över företagens roll inom skolväsendet, så behöver ni göra klart för er var ni tror att de gränserna går. När är företag samhällsnyttiga? När är bara vissa företag samhällsnyttiga, medan andra är skadliga? Och var slår balansen över – var blir företagsamhet som helhet mer destruktivt än konstruktivt?
För att avgöra det måste vi lyfta blicken från idén om ‘företaget’ till idén om ‘marknaden’. En marknad är den plats där säljare och köpare möts. Vad gäller skolvalet så är den platsen abstrakt; den finns i annonser och på skolvalsblanketter, på öppna hus och på jämförelsesajter på nätet. För att en marknad ska fungera bra för köparna, behöver de ha tillgång till information om vad de ska köpa, så att de kan göra medvetna val. De behöver också ha möjlighet att ångra sig, att byta till en annan säljare. För att en marknad ska fungera bra för samhället, för att den ska skapa mervärden bortom att köpare väljer fritt, behöver säljarna konkurrera med varandra utifrån samhällsnyttiga kvaliteter, och köparna behöver belöna de säljare som erbjuder just samhällsnyttiga kvaliteter. För skolans del innebär det här att elever och föräldrar behöver kunna förutse vilken slags utbildning som ges på varje skola, göra hyfsat korrekta val om vilken slags utbildning som passar barnet bäst, och skolorna behöver konkurrera med kvaliteter som att ge bäst kunskapsutveckling och förberedelse för arbetslivet.
Nu är det 30 år sedan friskolerefomen genomfördes och vi bör kunna lämna de teoretiska resonemangen och fråga forskningen: fungerar skolmarknaden? Flödar resurserna snabbare till de aktörer som erbjuder bäst kvalitet? Skapas bättre kvalitet?
Det problematiska med att försöka ge en översikt över kunskapsläget om den här frågan, är att det finns olika bedömningar från olika håll. Om du har en bestämd uppfattning, baserad på någon av dem, och jag säger emot den uppfattningen, så är det sannolikt att du kommer att se problem med mitt urval av källor. Jag ska ändå försöka att redogöra för några resultat som jag bedömer är viktiga att känna till. Ni kan under diskussionen gärna jämföra med andra källor och bedöma vilka som är mest trovärdiga.
Andelen elever i friskolor är större i gymnasieskolan än i grundskolan, åtminstone än så länge, så där finns det mer data. Det vi vill veta är alltså om friskolor antingen är bättre än kommunala skolor, det vill säga ger bättre kunskapsutveckling eller en bättre skoltid för eleverna. Eller om de ändå bidrar till att skolsystemet som helhet fungerar bättre; att konkurrensen mellan skolor skapar en dynamik som gör alla skolor bättre än de annars skulle vara.
En relativt tidig utvärdering från IFAU 2012 visade att ju fler elever som går i friskola, desto högre är betygen på alla skolor i området. Här får vi alltså bilden att skolkonkurrensen höjer alla skolors resultat, vilket vore ett jättestarkt argument för att stimulera skolkonkurrens. Men en del av er minns kanske vad som hände enligt PISA-mätningen, det internationella provet som jämför kunskapsresultat över tid och mellan länder, samtidigt. IFAU-rapporten 2012 följer betygsutvecklingen fram till 2009. Under samma period som den hittar ökande betyg i kommuner med stor skolkonkurrens, så föll alltså den nationella kunskapsnivån mätt som PISA-resultat.
Det här satte förstås griller i huvudet på många. Viktigt att komma ihåg här är att betyg sätts av skolan medan PISA-proven rättas av andra än skolan. IFAU tittade alltså på interna bedömningar och PISA på externa bedömningar. Dessutom är det förstås skillnad på att sätta ett betyg på prestationen under en hel kurs eller termin, och att rätta ett prov. En annan IFAU-rapport 2016 undersökte därför skillnaden mellan interna bedömningar och externa bedömningar av exakt samma underlag. Man jämförde då nationella prov som rättats av elevens lärare och exakt samma prov, som anonymiserats och rättats om av en extern bedömare. Den här externa bedömningen gjordes av Skolinspektionen. Totalt är det här en studie av över 48 000 nationella prov som alltså bedömts två gånger. Och den här rapporten såg att friskolors provresultat oftare justerades neråt av de externa bedömarna. Särskilt stor skillnad var det för de studiesvagaste eleverna. Så enligt den här studien visar sig de bättre betygen inte handla om att friskolorna är bättre på att faktiskt höja kunskaperna, eller att de stimulerar hela skolsystemet att bli bättre. Effekten av friskolor är snarare att elever som inte presterar bra osynliggörs. De kommer igenom skolsystemet, men inte med de kunskaper som de enligt sina betyg ska ha.
Det här kan förstås på sikt få väldigt allvarliga effekter. Det innebär att högskoleplatser kan tas upp av personer som är illa förberedda att klara av studierna, att ungdomar kommer ut i arbetslivet med sämre kunskaper än förväntat. Det innebär också att vi använder skattemedel till skolor som inte sätter betyg i linje med elevernas kunskaper. Men även det här behöver ses i sitt sammanhang; det är inte säkerställt att betygsinflationen främst beror på skolkonkurrens. Precis som med skolsegregationen som jag talade om tidigare så kan betygsinflationen bero på många olika saker. Men jag menar att för att företag ska förtjäna en plats på skolmarknaden så behöver vi kunna se att de aktivt förbättrar skolsystemet, och det kan vi inte se att de gör.
En annan möjlig effekt är att friskolor förbättrar tiden i skolan, till exempel genom att ha bättre studiero. Även här kan man tänka sig antingen att friskolor själva är bättre än kommunala skolor, eller att de bidrar till att förbättra alla skolor. Internationella Engelska Skolan är ju känd för att ha stort fokus på studiero, ordning och reda. Om man följer deras resultat här så visar sig något väldigt intressant, som jag vill skicka med er in i kvällens diskussioner. Skolinspektionen mäter återkommande hur elever, personal och föräldrar upplever situationen på varje skola. För Engelska skolan visar det sig att trygghet, ordning och studieron är i nivå med rikssnittet när du frågar eleverna själva, och när du frågar skolornas personal. Ungefär hälften av skolenheterna ligger lite över rikssnittet och ungefär hälften lite under. Engelska skolan har alltså en tydligt uttalad profil som inte gör någon skillnad i upplevelsen för dem som vistas på skolan dagligen. Men föräldrarna rankar ändå tryggheten, ordningen och studieron högre på Engelska skolan än föräldrar gör i genomsnitt. Det vill säga, de som har gjort valet att placera sina barn på Engelska skolan upplever kvaliteten som högre än föräldrar som placerat sina barn på andra skolor. Men de som går och arbetar på Engelska skolan upplever inte kvaliteten som bättre än de som går och arbetar på andra skolor. Jag tycker att det här är en väldigt viktig indikation på hur ett skolvalssystem kan slå fel. Vi människor är oerhört skickliga på att hitta anledningar att rättfärdiga de beslut vi har tagit. Engelska skolans föräldrar har valt en skola med fokus på ordning och studiero, och de känner själva att det är det de har fått. Men upplevelsen på skolorna är alltså inte annorlunda än på andra skolor. Som politiker som ska ta ansvar för skolsystemet som helhet är det här viktig information. Om köparna på skolmarknaden inte kan utvärdera utbildningen, vad grundar de då sina beslut på? Hur ska vi förhålla oss till att vi fördelar skattemedel på grundval av snedvridna uppfattningar?
Engelska skolan är ju bara en skolkoncern bland många, så jag vill också kort nämna den här undersökningen från Handelshögskolan. Den följer samma tidsperiod som analyserna från IFAU, från 1999 till 2011, men istället för kunskap tittar den på ordningsproblem: hur många klagomål lämnas kring ordning och studiero från elever och föräldrar, hur mycket stök rapporterar skolorna, och hur många våldsincidenter anmäls. De tittar separat på högstadier och gymnasier och jämför områden med hög konkurrens med områden med låg konkurrens; det är en väldigt väldesignad studie. Resultaten är otydliga och pekar åt olika håll. I högstadierna ser man framförallt att det är elevernas bakgrund som spelar roll, inte konkurrensen i sig; ju högre segregation desto mer stök. På gymnasiet verkar det inte finnas någon effekt på rapporterat stök eller våld, men i områden med hög konkurrens lämnas lite färre klagomål. Man kan ju tänka sig att i områden där det finns många gymnasier är det lättare att byta skola, och därför behöver man inte klaga – man kan rösta med fötterna.
Och där är vi väl framme vid den enda fördel som konkurrens inom skolväsendet faktiskt ger: en möjlighet att rösta med fötterna. Det finns en uppenbar poäng med att erbjuda en väg ut för elever som av någon anledning far illa på den skola där de är. Det jag vill be er att fundera över, ikväll och framåt, är följande kärnfråga: i vilken grad överlappar elevers frihet att söka sig till en undervisningssituation de mår bra i, med företags frihet att starta skolor på de platser och med de profiler vi önskar? Låt oss inte blanda ihop dessa två friheter. Elever i kommuner med få skolor saknar idag valfrihet. Och elever som kan välja skola är hänvisade till de skolor som råkar ha lediga platser, och de måste göra det utan att kunna förutse några detaljer kring sin framtida skolgång. De vet vad skolan heter, ja, men de vet inte vilka klasskamrater de får, vilken lärare de får, vilka läromedel som används, om skolan kommer att finnas kvar i samma lokaler … allt innehåll i skolan ligger faktiskt utanför skolvalet; det ger dig bara rätt att önska vilken skolenhet du juridiskt ska höra till. Den här aspekten tycker jag saknas i liberal skoldebatt. Att värna och öka elevers frihet kan göras på många sätt. Är det nuvarande skolsystemet det bästa? Gör det de bästa tänkbara skolorna tillgängliga för de elever som bäst behöver dem?
3. Vilka politiska förslag ger företagen rätt roll?
Och med det kommer vi in på min sista huvudfråga för ikväll. Om vi vill inkludera friskolor i skolväsendet, vilka policyinstrument ska vi använda för att få ut så mycket av de värden vi vill få ut av dem? Några utgångspunkter för en liberalkonservativ friskolepolitik tror jag kan vara de här: man vill ge elever inflytande över sin skolgång, och det förutsätter att elever och föräldrar har tillgång till tillräcklig information och lika tillgång till lediga platser. Samtidigt måste vi värna samhällsintresset att skattemedel ska hanteras varsamt och effektivt.
Jag har listat några av de förslag som snurrar i debatten. Gemensamt skolval och skolpeng anpassad efter uppdrag kommer från utredningen En mer likvärdig skola, som lämnades till regeringen 2020 och som delvis behandlas av riksdagen nu under våren. Socialdemokraterna har även sagt att de vill få bort vinster i största allmänhet, om de tänker sig ett förbud eller inte är inte helt klart för mig. Vänsterpartiet föreslog 2020 att alla skolor, inte bara kommunala, ska omfattas av offentlighetsprincipen – det förslaget föll. Tobias Johansson som är professor i redovisning föreslog nyligen i en debattartikel att Sverige ska göra som Storbritannien gjort i delar av sin välfärdssektor, och låta kommunerna ha total insyn i fristående aktörers bokföring. Från en del forskare och debattörer aktörer hörs ibland förslag om ökad kontroll på andra sätt.
Så finns ju åtminstone möjligheten att säga att fristående skolor kan få finnas men ska då drivas i nonprofit-form, eller att ange lägstakrav för till exempel personaltäthet, tillgång till bemannat skolbibliotek och andra sådana innehållsliga krav.
Som med all politik så är det lättare att ha en vision än att utforma verktyg för att förverkliga den. Men jag lämnar den här bilden framme, som en provkarta på tänkbara verktyg och deras fördelar och nackdelar, och öppnar för diskussion tillsammans i smågrupper – hojta på mig om jag ska komma bort till er och prata vidare om något speciellt förslag.