Förra veckan gjorde vi ett besök på Socialdepartementet för att diskutera regeringens styrning av Försäkringskassan. Det blev ett intressant samtal med tjänsteman på departementet och socialminister Annika Strandhälls politiska sakkunnige i sjukförsäkringsfrågor. De berättade om hur regeringen resonerar när det gäller målsättningen att minska sjuktalen och vi fick chans att berätta om det ekonomiska läget i välfärden.
Den senaste tiden har allt fler och högre röster höjts mot regeringens styrning av Försäkringskassan. Svårast för regeringen att hantera är troligen LO:s kritik. Valrörelsen närmar sig och den vill inte Socialdemokraterna ägna åt interna stridigheter mellan partiet och deras allierade fackförbund. Även Lärarförbundet har varit tydliga med att Försäkringskassans hårdare tolkning av tidsgränserna i rehabiliteringskedjan drabbar deras medlemmar. Mitt i akut lärarbrist tvingas utbildade lärare söka sig till andra branscher eftersom inte Försäkringskassan anser att de blivit sjuka i tid. Det här är förstås besvärande för ett parti som gick till val på en mänskligare sjukförsäkring.
Trots omfattande kritik valde regeringen att behålla niodagarsmålet – att Försäkringskassan ska bidra till att antalet genomsnittliga sjukdagar per år minskas till 9 – i regleringsbrevet för 2018. Försäkringskassan har inte så många andra verktyg att ta till för att nå det målet än att öka andelen avslag på ansökan om sjukpenning. Regeringen konstaterar själv i statsbudgeten för 2018 att andelen avslag har ökat och att den största ökningen har skett vid den omprövning av sjukpenning som skall göras efter 180 dagar.
Hur blev det så här? Annika Strandhäll brukar förklara den ökade andelen avslag med att regeringen givit Försäkringskassan ökade resurser för att ta beslut om sjukpenning och att alla som söker sjukpenning nu får en rättssäker bedömning. Enligt ministern lät den tidigare regeringen människor vara kvar i sjukförsäkringen fast de inte borde ha varit det och hon tycker att detta var dåligt eftersom deras arbetsgivare då inte kunde genomföra rätt rehabiliteringsinsatser. Vidare hävdar den rödgröna regeringen gärna att föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö, avsiktsförklaringen för friskare arbetsplatser och omfattande statligt tillskott av resurser gjort att arbetsmiljön i kommuner och landsting förbättrats.
Det här gör oss i Tankesmedjan Balans oroliga. En betydande del av vår verksamhet är att granska hur kommuner och landsting säkerställer att det råder balans mellan krav och resurser i välfärden och vi ser inga tecken på att de här förändringarna haft någon som helst effekt på arbetsmiljö och arbetsbelastning i vård, skola och omsorg. Låt oss ta några exempel. Stockholms stads utbildningsnämnd, landets största arbetsgivare för lärare, använder de 85 miljoner som staden får i riktade statsbidrag för ökad likvärdighet till att göra en egen besparing på motsvarande summa. Göteborgs stad, landets nästa största kommunala arbetsgivare, har med utgångspunkt i den nya föreskriften och avsiktsförklaringen, klubbat ny strategi för bättre arbetsmiljö där staden konstaterar att genomförandet ska vara kostnadsneutralt, dvs gratis. En mycket stor majoritet av de kommuner och landsting vi granskat lägger någon form av besparingskrav i budget för 2018, trots välfärdsmiljarder och ett antal nya riktade statsbidrag till välfärden.
Regeringens strategi i sjukförsäkringsfrågan tycks vara att välfärdens arbetsgivare ska uppmuntras till att minska glappet mellan krav och resurser och att detta på sikt ska göra att rehabiliteringskedjans tidsgränser inte straffar ut utbrända anställda i vård, skola och omsorg. Vi vill skicka en mycket tydlig signal till regeringen att den här politiken inte har fungerat. Glappet mellan krav och resurser har ökat ytterligare och istället för att kommuner och landsting tar ett större ansvar för arbetsmiljön betalar människor som jobbat sig sjuka i vård, skola och omsorg för regeringens nya hårda styrning av Försäkringskassan.
Avslutningsvis vill vi ge ett antal förslag på vad som behöver göras för att regeringens strategi om förbättrad arbetsmiljön i välfärden ska bli praktisk verklighet, inte bara teori. De statliga kraven på välfärden behöver minska och statliga tillskott av resurser måste villkoras hårdare så att kommuner och landsting inte kan passa på att använda ökat statligt stöd till att göra egna besparingar. Arbetsmiljöverkets möjligheter att ställa tvingande krav på arbetsgivare att leva upp till föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö behöver stärkas och den avsiktsförklaring som arbetsmarknadens parter kommit överens om måste kompletteras med ekonomiska konsekvenser för arbetsgivare med höga sjuktal. Dålig arbetsmiljö måste bli en kostnad i kommuner och landstings budgetar.
Tidigare på bloggen om Försäkringskassan
Den inhumana sjukförsäkringen – Varför ministern inte vågar ta debatten
Vi hjälper DN-reporter med fördjupande fakta om sjukskrivningar
Prat eller resultat? En genomgång av styrning för friskare arbetsplatser
Stockholms stads arbete med avsiktsförklaringen – En uppföljning