Idag har vi ett gästinlägg från Johan Torstensson Miörner, som reflekterar över förväntningar på och från lärare kring hur arbetslivet ska börja. Vad är rimligt? Vad lägger grunden för uppåt 40 goda yrkesverksamma år? Kommentera gärna med dina erfarenheter och funderingar.
Det kom ett tips. Precis när jag skulle lämna lärarutbildningen för att ge mig ut i arbetslivet uppmanades alla studenter att börja med att arbeta högst 80%. Med arbetsbördan det skulle innebära att vara nyutexad lärare så kommer arbetsinsatsen ändå motsvara minst 100%, sa examinatorn.
Jag antecknade. Jag läste det igen. Men förstod faktiskt inte riktigt innebörden.
Vi uppmanades alltså vara redo för att arbeta mer än en heltidstjänst, men endast få betalt för en deltidstjänst? Den som är ovan vid läraryrket måste vara beredd på några hundår i början, där man arbetar lite mer än man får betalt för, sa man av erfarenhet med ett resignerat leende.
Just hundår var ett begrepp som mötte mig ganska tidigt i skolvärlden. Jag hade hoppats att finna stöd från äldre kollegor när arbetsbelastningen blev för stor. När ingenting fick ta tid – när arbetsbelastningen kunde öka om vi bara effektiviserade verksamheten lite och alla hjälptes åt – då tänkte jag kanske att vi lärare tillsammans skulle kunna dra en gräns för hur långt det här fick gå.
“Nu börjar dina hundår, Johan! Om några år har du kommit in i det och då kanske du har en normal arbetsvecka.” Så blev svaret när jag på mitt första jobb nästan upplöstes i förtvivlan över att jag fick lägga huvuddelen av min arbetstid på att laga kopiatorn, vara kurator, administratör och packa papperskorgarna på toaletten (städningen på skolan jag arbetade på då hade kostnadseffektiviserats, vilket innebar att städning endast skedde varannan dag. Så att hålla toaletterna fräscha skulle framgent ingå i lärarens demokratiuppdrag). Ja, jag fick förmånen att bredda min kompetens inom flera områden som jag inte riktigt hade räknat med från början.
Hundåren började. Men mest förvånad var jag inte över att arbetsgivaren ville stoppa fler och fler uppdrag i lärarrollen, eller att de ville öka arbetsbelastningen. Jag blev heller inte förvånad över att kvalitén på min undervisning rasade. Elevernas skolgång drabbades – förfärligt och enormt stressande, visst, men inte heller det var ju särskilt konstigt i sammanhanget. Mest förvånad blev jag över att jargongen bland lärarkollegiet var så… konstruktiv. Hela tiden hittade vi lärare lösningar. Kollega efter kollega bytte yrkesbana eller rusade in i väggen.
Det är en ny typ av lärare som efterfrågas på dagens arbetsmarknad. Som tar ansvar för sin egen arbetsmiljö. Som alltid har ja-hatten på huvudet, är flexibel och lösningsfokuserad. De bästa lärarna är de lärare som aldrig säger nej. Stresståliga individer som gärna administrerar, coachar, städar, eller felanmäler skrivare och projektorer vid sidan av undervisningen. Det är denna utvidgning av uppdraget som begreppet “effektivisering” egentligen betyder. Och du vill väl inte uppfattas som negativ? Är du en sådan där bakåtsträvare? Var lösningsinriktad istället, var flexibel och var det med ja-hatten på!
Problemet är att att priset Den Nya Läraren får betala inte bara har inneburit en minskad specialisering med stagnerad löneutveckling som följd, utan också en rasande ökning av stressrelaterade sjukdomar.
Du måste inte vara inte den läraren.
Jag vill påpeka att det är kommuner, regering och friskolekoncernerna som bär huvudansvaret för den här utvecklingen. Men jag vill ändå lyfta fram problematiken i den tankefigur som vi lärare ofta tillämpar om att eleverna aldrig får drabbas. Att vi känner att vi måste hoppa på varenda trend av digitalisering och formativ bedömning, att vi snällt följer direktiv om kontinuerlig föräldrakontakt och individanpassning utan att ambitionerna med undervisningen ska sänkas. Allt detta antingen av rädsla för uppfattas som stelbenta, eller för att det eventuellt skulle drabba eleverna.
Vi lärare behöver hålla ihop mot den här utvecklingen. Ibland kan det dessutom vara bra att vara stelbent. Det kan tyda på att det finns en gräns för effektiviseringar, för utvidgning av uppdraget eller för en stadigt ökande arbetsbelastning. Ett första steg att signalera den här gränsen kan vara att ta på sig nej-hatten, att fokusera på problemen utan att lösa dem och att vara oflexibel. Så länge det inte är ditt fel att kvalitén på din undervisning försämras, så behöver du inte heller ta ansvar för konsekvenserna.
Johan Torstensson Miörner, gymnasielärare
Lästips:
Skolvärlden: Första året är ett stresstest