Idag publicerar vi ett gästinlägg om den marknadsstyrda skolan och vilka konsekvenser den i kombination med individuell lönesättning fått för betygssättning och lärares arbetsmiljö. Tack Åsa för din text.
Skickar detta till er, för jag vet inte vart jag annars ska skicka det. Är ingen skribent så tidningen är inte att tänka på. Och bor i en liten kommun där nästan alla känner alla så där är det också stopp. Det är mycket prat om arbetsbelastning i alla skolformer och glädjebetyg i friskolor och jag vill dela med mig av min vardag.
Det är inte bara lärare på friskolor som ”tvingas” sätta ”glädjebetyg” I dagens diskussioner om glädjebetyg fokuseras på att många friskolor sätter glädjebetyg för att få god renommé och fler elever. Jag upplever att detta även sker på många kommunala skolor.
I vår kommun finns ingen uppsjö av konkurrerande friskolor men en handfull kommunala högstadieskolor som alla är valbara och lätta att ta sig till oavsett var man bor i kommunen. Jag jobbar som lärare på en av dessa kommunal högstadieskolor, och i vår lilla kommun känner de flesta varandra. En del lärare arbetar på skolor där deras egna barn och släktingars barn går. Detta tillsammans med att vi konkurrerar om kommunens elever gör att det finns en stor press från rektor att så många som möjligt ska få bra betyg så att det ser bra ut i statistiken.
Men pressen finns inte bara från rektorn, även föräldrar och kollegor hör av sig om sina egna barns betyg men även släktingars barn. Har vi som lärare gjort tillräckligt? Har vi anpassar tillräckligt mycket? Har eleven ändå inte åtminstone nått ett E? För glädjebetyg är kanske inte bara ett B eller ett A. Det kan lika väl vara ett E om man har svårt i något ämne.
Jag har jobbat ett antal år, och har varit med om flera läroplaner. Jag fick själv sifferbetyg, arbetade först med G, VG och MVG och nu F till A. Jag upplever egentligen inte att betygen i sig är problemet utan alla övriga reformer, som tex individuell lönesättning, förstelärare och lärarlönelyft. Men kanske värst är att föräldrar ses som kunder och de tyvärr ges ett stort inflytande på betygsättningen genom hot om att flytta sitt barn och dess skolpeng om skolan inte ger rätt betyg.
Jag upplever att förändringen i lönesättning och den ökade arbetsbelastning har splittrat oss lärare. Tack och lov inte alla, men istället för att samarbeta och stötta varandra i denna betygshets känner iaf jag pressen att tillgodose rektor, påstridig föräldrar och till viss del påstridiga kollegor att uppfylla deras krav om ”glädjebetyg”.
Att jag sen går hem med ont i magen och känner att jag gjort fel, med tankar som stör nattsömnen och arbetsglädjen blir min ensak, för vem ska jag lyfta detta med? I vår lilla kommun, känner de flesta alla. Varför skulle rektor lyssna när hen är en av de som trycker på för högre betyg?
Att jag fortfarande älskar mitt jobb är för att jag möter så underbara elever och att jag har turen att ha underbara grupper. Men jag upplever att eleverna blir mer och mer är medvetna om hur de kan trycka på för att få högre betyg genom att hota, springa till andra kollegor, till föräldrar eller till rektorn.
Åsa