Det här inlägget är inte längre komplett, eftersom en plugin som användes för delar av det inte längre fungerar. Läs inlägget på Marias blogg istället: http://mariajarlsdotter.blogspot.com/2018/09/vad-ar-det-egentligen-vi-pratar-om-nar_24.html
Maria Jarlsdotter är rektor på en kommunal gymnasieskola.Det är alltså hennes jobb att ”leda och fördela arbetet” för runt 100 välfärdsarbetare: lärare, bibliotekarier och personal inom stöd och elevhälsa. Helst då enligt lag och avtal, det vill säga så att ingen blir sjuk av jobbet… Därför har hon kartlagt hur arbetsbelastningen för hennes största personalgrupp, gymnasielärare, har förändrats under hennes yrkesliv. Trevlig läsning! (Fast du som redan känner till hur i princip alla välfärdsverksamheter samtidigt utsatts för stora sparkrav kanske inte tycker att det är så trevlig läsning. Förlåt.)
Som skolledare är jag väldigt medveten om att lärares arbetsbelastning har ökat över tid. Vid några tillfällen har jag bett lärare att skriva ner vad de gör under en vecka. Det har resulterat i en lista med arbetsuppgifter, men det har ändå inte riktigt förklarat den stress som lärare idag ofta känner över sin arbetssituation.
Jag har valt att inte ta med den stress som många lärare har känt och känner över att deras undervisning inte är “tillräckligt rolig”, över att de inte hänger med i digitaliseringen, inte är tillräckligt progressiva osv. Det finns mycket nog ändå för att skapa samvetsstress över att inte räcka till.
Ibland talas det om en kraftigt ökad dokumentation som en förklaring. Här på skolan har vi gjort försök med att minska på sådant vi inte absolut måste göra, men också de förändringarna har varit marginella i förhållande till den upplevda stressen. Vi har försökt begränsa skadan med det uppdragsstyrda, till synes oändliga arbete där man aldrig kan känna sig nöjd, genom att tidsätta lärares arbetsuppgifter. Det har måhända hjälpt något hos just oss.
Slutsatsen blir att det måste vara något annat, något som inte är lika synligt. Jag har därför gjort ett försök att utifrån en jämförande lista hitta en förklaring till varför det ser ut som det gör, vad det är som har förändrats över tid. Listan är högst troligt inte heltäckande, det finns säkert faktorer jag har missat och annat jag kan ha uppfattat fel. Jag förenklade nog läroplanerna lite väl mycket. En intressant iakttagelse är att regelstyrning verkar ha upplevts friare än vad målstyrning gör, så var nog inte tanken.
Det blev ganska snabbt uppenbart att den ökade stressen rör sig om en rad samverkande faktorer. Jag har valt att dela upp faktorerna i system, arbete och förväntningar. Eventuellt är det en alltför snäv uppdelning, de påverkar naturligtvis varandra, fann det ändå intressant att försöka särskilja dem. En del av faktorerna har helt naturliga orsaker, de är samhällsförändringar som hade skett förutan allt det andra, dit hör till exempel en digitaliserad och allt mer uppkopplad värld. Till samhällsförändringarna får nog också räknas den stora ökningen av diagnostiserade barn och ungdomar och det krav på anpassningar den medför. Ibland är det svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget men nog kan man tänka sig att införandet av arbetslag, ibland på bekostnad av ämneslag, har förflyttat fokus från kunskaper mot omsorg.
Möjligtvis får också samhällets ökade både individualisering och sekularisering där Sverige sticker ut räknas till ”naturliga” samhällsförändringar.
Det här är inte tänkt som en det-var-bättre-förr-lista, utan helt enkelt ett försök att förstå vad det är som påverkar arbetsbördan och vad vi har för möjligheter att göra något åt det på den egna arbetsplatsen.
Mina utgångspunkter för listan är att:
- usken (undervisningsskyldigheten) är ungefär nu som den var 1990, det vill säga omkring 504 timmar/läsår. Jag är medveten om att det inte ser ut så överallt, är den högre blir naturligtvis de negativa effekterna ännu större.
- det handlar om lärare i gymnasiegemensamma ämnen
- en del av det uppräknade gäller inte alla lärare på alla skolor men mycket bedömer jag är generellt
Det som slår mig när jag tittar igenom listan är hur mycket som är kopplat till system och styrning; sådant som vi har svårt att råda över lokalt.
Jag har valt att inte ta med den stress som många lärare har känt och känner över att deras undervisning inte är “tillräckligt rolig”, över att de inte hänger med i digitaliseringen, inte är tillräckligt progressiva osv. Det finns mycket nog ändå för att skapa samvetsstress över att inte räcka till.
Jag har inte heller valt att fördjupa mig i den uppsjö av pedagogiska experiment som florerat sedan 90-talet, inte sällan i syfte att reducera läraren till enbart handledare. Det finns andra som kan beskriva det bättre, men nog har det synsättet påverkat lärares självförtroende och självbild alltid.
Jag är mycket medveten om att skillnaden kan vara ännu större på grundskolan, men det är gymnasiet jag kan bäst.
[table id=1 /]
Tidigare gästinlägg