Historisk budget – samma gamla sjujäkla sparkrav för myndigheternas medarbetare!

Dela det här inlägget:

Det har varit ett händelserikt år. Villkoren i arbetslivet har på kort tid omkullkastats och den psykiska ohälsan har stigit med raketfart. Av lite olika anledningar – vissa har fått massor med extraarbete med att hantera allvarligt sjuka eller “bara” väldigt oroliga människor. Andra har skickats hem med ett par goda råd om att ta promenader på lunchrasten. Det verkar som att den distansnormen kan bli kvar även efter pandemin. Klarar arbetslivet av att ställa om eller blir det ökad marginalisering och utestängning? I det här inlägget ska vi – Åsa Plesner från Balans och Erik Järvelä från Arbete Trots Psykisk Ohälsa, RSMH – fundera lite över hur det är att jobba hemma när man arbetar på myndighet och vad statsbudgeten har med det att göra.

Våra hem som arbetsmiljö kan ge ökad trygghet och möjlighet att planera våra arbetsdagar. Samtidigt gör de oss mer socialt isolerade, sätter högt tryck på oss att arbetsleda oss själva och försvårar för chefer att fånga upp när den psykiska hälsan börjar svikta. Arbetslivet blir mer gränslöst när jobbet sker vid köksbordet. Detta gör det också mycket svårare att vara ny på jobbet.

För ett par veckor sedan presenterade regeringen sin plan för återhämtning, vad Magdalena Andersson kallade en “historisk” budget. En “sjujäkla” satsning. Det finns här en riktig känsla av att pandemin krävt ett exceptionellt svar. För att bygga en hållbar psykosocial arbetsmiljö inom distansnormen krävs andrum. Tid och resurser för arbetsledare och medarbetare att finna vad som fungerar. 

Budgeten sätter ramarna för hur statligt anställda har det på jobbet. Så hur ser det till exempel ut på våra myndigheter, några av landets största arbetsplatser, med denna budget? Här är några exempel: 

  • Arbetsförmedlingens omorganisation har diskuterats flitigt. I praktiken har uppdraget ännu inte förändrats i grunden, men det har anslaget. Nästa år får Arbetsförmedlingen hela 10 % lägre anslag än 2018, trots högre arbetslöshet. Det kommer att drabba arbetssökande och anställda på Arbetsförmedlingen negativt.
  • Universiteten har fått ett utökat uppdrag med pandemin. Fler förväntas utbildas och för det har man fått en del nya pengar. Men det sker efter många års besparingar. Enligt en rapport från SULF 2018 har 7 miljarder per år försvunnit från universitetens anslag till följd av produktivitetsavdrag över åren och detta året är i budgeten inget undantag. Färre förväntas göra mer.

I begreppet produktivitetsavdrag rymmer sig ett av statsbudgetens största problem. Varje år anger statsbudgeten hur lönekostnader på myndigheterna ska räknas upp. Först anges ett arbetskostnadsindex – hur mycket lönerna beräknas öka. Sedan görs ett produktivitetsavdrag, som äter upp hälften av arbetskostnadsökningen. Det är ett mått på hur mycket produktiviteten har ökat i den privata tjänstesektorn, alltså på hur mycket konsulter, restauranger och hantverkare har ökat sina timpriser. Universitetslärare, arbetsförmedlare och poliser förväntas öka sin effektivitet i samma takt. Om de inte lyckas kan de förvänta sig fortsatta besparingar, anställningsstopp och ökad arbetsbörda.

Rimligt? Nej, men det har blivit självklart. Produktivitetsavdrag har förekommit sen mitten av 90-talet och finns även i denna “historiska” budget. Avdraget innebär ständig press på myndigheter att minska kostnader genom att lägga mindre tid eller använda mindre kvalificerad personal till varje uppgift. Produktivitetsavdrag bäddar för ökad psykisk ohälsa, det finns många riskfaktorer i den psykosociala arbetsmiljön som påverkas.

I projektet Arbete Trots Psykisk Ohälsa har vi identifierat tre särskilt viktiga förutsättningar: balans mellan krav och resurser, tydliga gränser mellan arbetstid och privat tid samt att arbetsledare har rätt kunskaper och ett förtroende från sina medarbetare. Detta är svårt att åstadkomma när resurserna sänks men kraven är lika höga. Med mer arbete som ska utföras på mindre tid ökar risken att arbetet smyger in på fritiden. Samtidigt förväntas arbetsledare genomföra besparingar som tär på medarbetarnas förtroende. Arbetsplatsen blir mindre tillgänglig för de som lever med psykisk ohälsa och den psykiska hälsan hos befintliga medarbetare hamnar i farozonen. Tvärtemot alla målsättningar om att minska den psykiska ohälsan och få fler i arbete.

Pandemin har inneburit en tung belastning på offentlig sektor och institutioner kan inte vara starkare än dess människor. Om regeringen inte anser sig ha råd att trygga arbetsmiljön och den psykiska hälsan för statens medarbetare ens i en historisk budget — när kommer den ha det?

Balans mellan krav och resurser är den enda budgetbalans som svensk offentlig sektor och dess medarbetare behöver. Det är dags att både regering och riksdagspartier tar ansvar för arbetsmiljön. Produktivitetsavdraget bör avskaffas och myndigheternas uppdrag balanseras mot de anslag som finansierar dem. 

Historisk budget – samma gamla sjujäkla sparkrav för myndigheternas medarbetare!
Rulla till toppen