När man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till en svår politisk fråga är ideologi en skön snuttefilt. Istället för att ta sig an den obekväma uppgiften att förstå komplexa problem är det gött att krama om den ideologiska filten och konstatera att något är dumt eller snällt. Bra eller dåligt. Rätt eller fel.
Vinster i välfärden är en sådan svår och komplex politisk fråga. Där är det skönt att vara vänster och konstatera att vinster är något fult och att välfärdskapitalister är giriga samhällsparasiter eller höger och konstatera att vinster är något fint, att välfärdsentreprenörerna är välfärdens räddning och att ”högre kvalitetskrav” kan säkerställa att inga oseriösa aktörer finns på marknaden.
”Högre kvalitetskrav”. Det låter så bra. Men vad innebär det egentligen?
Vi tar exemplet skola.
Tanken med friskolereformen och skolpengssystemet är att skolor med olika huvudmän ska konkurrera med varandra och genom denna konkurrens göra skolan billigare och bättre. Att vinst uppstår är inte ett problem. Konkurrensen gör att övervinster inte uppstår. Skolmarknaden reglerar sig själv precis som andra marknader reglerar sig själv.
Ett bekymmer med marknadsstyrning av tillverkning av produkten utbildning är att samhället inte accepterar att något barn får en Euroshopperskinkautbildning medan något annat barn får en parmaskinkautbildning. Därför ställer lagstiftaren ”högre kvalitetskrav” på skolan än på livsmedelsbranschen. Vi kan leva med att tex fattiga barn äter sämre pålägg än rika barn men vill inte att fattiga barn får sämre utbildning än rika barn.
Gott så!
Fast
Det finns två stora problem med ”högre kvalitetskrav”
- De innebär sällan i praktiken ”mer resurser” för att nå de högre kraven. När kraven ökar utan att möjligheten att nå de högre kraven förbättras landar det fulla ansvaret för att nå de högre kraven på lärare och rektorer. Detta skapar glapp mellan krav och resurser som i sig skapar ökad stress vilket ökar risken för arbetsrelaterad psykisk ohälsa.
- För att veta om en skola når upp till politikernas ”högre kvalitetskrav” krävs bevis. Bevis får man genom att dokumentera vad man gör. Dokumenterar man mer av vad man gör hinner man göra mindre. Men tanken var ju att nå upp till högre krav och det gör man bara om man gör mer. Så man får dokumentera utöver att göra det man gjorde innan samt det man nu ska göra mer. Ökad arbetsbelastning. Ökat glapp mellan krav och resurser. Ökad arbetsrelaterad psykisk ohälsa.
En del av syftet med den här tankesmedjan är att ställa frågor journalister inte ställer. Vi vill ställa frågan till tex Svenskt Näringsliv, Almega, Friskolornas riksförbund och Vårdtagarna och Centerpartiet. Hur ska vi göra för att inte ”hårdare kvalitetskrav” ska leda till ännu större glapp mellan krav och resurser i skolan och i övriga välfärden?
Något som vi vet skapar psykisk ohälsa och utmattade medarbetare. Och knappast högre kvalité!