De senaste månaderna har diskussionen om friskolekoncernernas expansion satt fart i media. Deras jakt på de lönsamma eleverna och hur detta påverkar den kommunala skolan granskas med en kvalitet vi inte sett exempel på tidigare.
Det svenska skolpengssystemet, där alla elever är värda samma grundpeng, missgynnar kommunerna och gynnar vinstdrivande skolkoncerner. Stora koncerner som Internationella Engelska Skolan, Kunskapsskolan och Jensen har ett mindre uppdrag än kommunerna men kan genom friskolereformens utformning plocka russinen ur kakan.
För det är där som skolkoncernernas vinst skapas. Inte genom effektivare undervisningsmetoder utan genom att de undervisar ett mindre resurkrävande elevunderlag, till en för hög ersättning. Den här vinsten används i alla andra länder i världen till att ge elever bättre möjligheter att klara skolan, men i Sverige har vi valt att prioritera aktieägarna.
Det är glädjande att vi äntligen börjar förstå den ekonomiska delen av marknadsskolan. Nu kan väljarna få avgöra om vi ska använda våra begränsade resurser till en segregerande styrning som skapar nedskärningar i kommunala skolor och vinster för aktiebolag eller om vi ska använda våra begränsade resurser till undervisning.
Men det världsunika införandet av marknadsprinciper i den svenska skolans styrning har fört med sig andra förändringar än rent ekonomiska:
- Införandet av skolpeng för att fördela resurser till förskolor och skolor har i grunden förändrat lärares och rektorers huvuduppdrag. Från att tidigare ha varit förmedlare av kunskap är nu den viktigaste uppgiften att säkerställa att en skola har tillräckligt elevunderlag för att hålla budget (kommunal och ideell verksamhet) eller att göra vinst (aktiebolag). De flesta lärare och rektorer tänker naturligtvis inte så i sitt dagliga arbete, men det ändrar inte på den krassa verkligheten.
- En missnöjd förälder eller elev riskerar att leda till en förlorad skolpeng. Flera förlorade skolpengar innebär nedskärningar och om inte vinst nås i aktiebolagsdrivna skolor finns risk för konkurs eller om skolan är koncerndriven, att skolan stängs. I Huddinge har den politiska majoriteten bestämt att det ska gälla de egna verksamheterna med. Där riskerar kommunala förskolor och skolor som inte håller budget att privatiseras.
- Nedskärningar i förskolan och skolan har i kombination med ökade krav skapat en orimlig arbetsbelastning där lärare och rektorer hela tiden tvingas att välja mellan att värna sin egen hälsa eller att göra arbetsuppgifter som de egentligen inte hinner med. Marknadsstyrningen av förskolan och skolan gör det ännu svårare för skolans personal att ta ansvar för sin egen arbetsbörda.
- När arbetsuppgifterna är fler än vad som egentligen hinns med under ordinarie arbetstid skapas ett växande glapp mellan vad förskolan och skolan skall göra enligt lag och vad de anställda hinner med. Det är inte bra för verksamhetens varumärke om de anställda pratar om det här ökade glappet så i marknadsskolans kölvatten har det växt fram en osund tystnadskultur där förskolans och skolans medarbetare inte vågar berätta om missförhållanden.
- Den skola som kan visa upp bäst betygsresultat anses av många vara den bästa skolan och den skola som vill vara framgångsrik i konkurrensen om elever måste därför ge höga betyg. De flesta friskolekoncerner sätter högre betyg än de kommunala skolorna och anses därför bättre. Men att eleverna i friskolekoncerner får högre betyg beror ofta på ett koncernerna har ett enklare elevunderlag än den kommunala skolan och på att friskolekoncernernas betyg är för höga jämfört med elevernas kunskaper. Med det inte sagt att de kommunala skolorna sätter rättvisa betyg. De måste ju också använda betyg för att konkurrera om elever.
- Från politiskt håll anges ofta “högre kvalitetskrav” som lösning på marknadsskolans avvigsidor. Genom att ställa höga krav på kvalitet och sedan låta Skolinspektionen granska om dessa följs tror många att staten ska kunna skapa en fungerande marknad där föräldrar och elever tar beslut efter faktisk kvalitet. De här förhoppningarna har dock kommit på skam. Istället har Skolinspektionens ökade befogenheter skapat en “ryggen fri”-kultur där lärare och rektorer tvingas förhålla sig till en granskningskultur där det hela tiden gäller att ha ryggen fri för Skolinspektionen.
Marknadsskolans ekonomiska konsekvenser är relativt enkla för icke-skolmänniskor att förstå. För de flesta väljare är det självklart att resurser ska gå till elever som behöver hjälp, inte till aktieägare, och nu när allt fler journalister granskar den sneda resursfördelningen ökar möjligheten att skapa förståelse hos väljare för behovet av förändring.
Konsekvenserna för lärares och rektorers uppdrag är dock svårare för andra yrkesgrupper att granska. Tyvärr är konsekvenserna sådan att lärare och rektorer inte törs berätta om dem. Det ligger ju i sakens natur att det är svårt att prata om tystnadskultur i en organisation som kännetecknas av tystnadskultur.
Men trots att det är svårt tror jag att lärare och rektorer måste vara modiga. Inte bara för elevernas och samhällets skull utan kanske främst för egen skull. Om friskolekoncernernas etableringar fortsätta i samma takt som nu kommer det snart att vara omöjligt att gå tillbaka till den styrning av förskolan och skolan som råder i alla andra länder i världen. Då kommer lärare och rektorer att vara fast i ett system där de degraderats till försäljare av skolpeng och där tävling mellan förskolor och skolor i all framtid kommer att vara det som kännetecknar uppdraget.
Tillsammans skulle lärare och rektorer kunna skapa en kraft mot marknadskrafter i förskolan och skolan som är mycket starkare än den näringslivets olika lobbyorganisationer kan skapa för att försvara nuvarande styrning. Men då måste de göra sina röster hörda ihop, inte en och en. Det återstår att se om en sådan gemensam kraft kan organiseras.
En mer utvecklad analys av marknadsskolans konsekvenser för den svenska förskolan och skolan finns i Tankesmedjan Balans bok ”De lönsamma”. Beställ den direkt från tryckeriet genom att klicka här.
/ Marcus