KEDS, Karolinska Exhaustion Disorder Scale, är ett enkelt webbtest som kan ge en fingervisning om du ligger i riskzonen för utmattning. Klicka gärna på länken och gör testet själv innan du läser vidare! Det är gratis, anonymt, tar bara ett par minuter och är framtaget av forskare.
Som resultat på testet får du ett tal mellan 0 och 54. Poäng över 18 indikerar att du har en ohälsosam nivå av stress, och att du kan vara i farozonen för utmattning om du inte får återhämtning.
Vi delade länken till testet på twitter och Facebook nyligen. Det väckte fler reaktioner än nästan någonting vi har gjort på tankesmedjan Balans. Och väldigt många olika reaktioner, allt ifrån ”hjälp, vad höga poäng jag fick, jag trodde jag tog det lugnt numera” till ”hjälp, vad höga poäng andra har fått, men jag fick nästan noll, hur kan det vara så olika?” till ”kan man ens säga att man har det bra på jobbet, eller gör man stressade kollegor illa då?”
Det har varit intressanta samtalstrådar. Tack, alla ni som delat med er! Jag tror att alla de kommentarer som testet har fått, har gjort att ännu fler har fått upp ögonen för hur oerhört vanligt det är att lida av symptom på psykisk ohälsa bland välfärdsarbetare. (Och bland andra med, för den delen. Men nu är det här en blogg om välfärden och den offentliga sektorn!)
Men vad gör man med sin siffra? Här kommer några tankar om olika slags resultat på KEDS-skalan. Obs! Jag är inte läkare eller psykolog, så läs det inte som någon expertrådgivning.
Jag fick ett högt resultat, och jag håller med om att jag är alltför stressad, och jag tror att det mest beror på jobbet.
Okej. Du är inte ensam om att ha det så här. Och du är heller inte ensam om ansvaret för att ändra på det. I ett sådant här läge finns lagar och regler. Hur väl de skyddar dig i praktiken är tyvärr väldigt olika från fall till fall. Men om du har en chef som du litar någorlunda på, så behöver du prata med hen. Och det snart. Men det kanske känns obekvämt? Du kanske inte vet vad du ska säga, eller vad som skulle kunna göra din situation bättre? Så kan det vara, men du är också tydligen såpass stressad att din psykiska hälsa har börjat vackla, så du har inte hur mycket tid som helst på dig.
Mejla din chef och säg att du behöver ett kort möte imorgon eller i övermorgon. Säg att det är viktigt. (Gör din chef en tjänst genom att faktiskt boka in en tid. Många chefer som svarar ja när medarbetare spontanfrågar ”har du en minut?” går själva in i väggen…)
På mötet, säg exakt som det är: att du har stressymptom och att du tror att de beror på arbetet. Kolla på dina KEDS-svar och var konkret: ligger du vaken om nätterna, har du svårt att få i dig mat, får du ilskeutbrott? Bara berätta väldigt kort. Säg att du behöver hjälp att få ordning på din arbetssituation, så att du kan få bukt med problemen.
Låt chefen svara på vad du har berättat, tacka för samtalet och gå hem och fundera.
Chefer är så olika att det är svårt att säga nåt om fortsättningen. Du kan ha fått allt ifrån en fnysning till omedelbar avlastning i det där mötet. Men alldeles oavsett så har du markerat en gräns och berättat för din arbetsgivare att ditt arbete inte fungerar ur hälsoperspektiv. Det var väldigt bra gjort av dig! Ta hjälp av en vän, om du har någon, eller ett klokt skyddsombud, om du har något, och fundera över fortsättningen.
Jag fick ett högt resultat, och jag håller med om att jag är alltför stressad, men det beror inte på jobbet utan att det är fruktansvärt jobbigt i en annan del av livet.
KEDS-testet rekommenderade dig förmodligen att ta kontakt med vårdcentralen eller företagshälsan, visst är det så? Gör det. Skriv ner några anteckningar idag om vilka stressymptom du har, boka en tid, och gå dit.
Vårdcentraler är lika olika som chefer. Om du har tur kan du få en samtalskontakt. Tacka ja till den, om du inte redan har en. Samtal hjälper inte alla, men det kan vara värt att testa.
Jag fick ett väldigt lågt resultat. Men jag jobbar på samma ställe som andra som fått jättehögt! Är det nåt fel på mig? Eller vad är det för fel på alla andra?
Ja, man undrar ju ibland 🙂
Grattis! Det är inget fel på dig. Om det här var Kamrat-Posten eller Bullen skulle jag säga: du är helt normal. Men ärligt talat? Det är du nog inte. Du befinner dig förmodligen rätt långt ut på normalfördelningskurvan.
Normalfördelningskurvan! Vi skippar detaljerna och repeterar det grundläggande: när man mäter någonting så visar det sig att de flesta befinner sig någonstans i närheten av medelvärdet, och några få ligger väldigt mycket högre eller lägre.
Med andra ord – även i en kass arbetsmiljö, så påverkas inte alla människor lika mycket. Vissa påverkas jättemycket. De blev sjukskrivna för länge sen. Vissa påverkas nästan inte alls. Som du, din lyxputte. De flesta påverkas någonstans mittemellan. Och de där i mitten är alla dina trötta, sura kollegor, de som funderar på att säga upp sig, eller som verkar ha blivit ännu latare och gnälligare än förr, eller vars förkylningar verkar bli längre och längre för varje gång.
Du behöver inte ha dåligt samvete för att du mår bra. Men, å andra sidan: du behöver kanske inte vara jättekaxig heller. Folk är helt enkelt olika.
Psykisk ohälsa hör till det vi människor inte alltid är så duktiga på att handskas med. Om du kan hitta det i dig att inte se ner på andra, tröttare kollegor – toppen. Om du dessutom kan tänka dig att vara med i kampen för en bättre arbetsmiljö, trots att just du personligen inte far illa i dagsläget, så får du förmodligen någon sorts stjärna i himlen*.
En annan intressant reaktion var den här:
Oj, många verkar må väldigt dåligt. Men jag vill prata om saker som är roliga och bra med yrket. Hur kan jag göra det utan att förolämpa alla som är slitna?
Det är en himla bra fråga, faktiskt. Efter att ha hängt på skoltwitter, lyssnat på sjukhuspoddar och följt diverse Facebook-grupper för välfärdsfolk i några år, så är det lätt att konstatera att vi pratar om vår yrkesvardag på väldigt olika sätt.
Många är trötta. Några är raljanta. Andra fly förbannade. Men många tycker också att det är roligt och viktigt att prata om själva yrkesutövandet. Att dela tips och tricks och berätta om sådant man gjort som man är stolt över.
Folk är verkligen olika. Det är kanske en normalfördelning det här med?
Jag tror inte att det finns en enskild korrekt bild av ”hur det är” i välfärden. Jag vet att alldeles för många välfärdsarbetare drabbas av psykisk ohälsa. Jag är personligen övertygad om att det är en viktig samhällsfråga, och därför skriver jag i den här bloggen, och därför handlar det mesta av det jag pratar om i sociala media om det.
Men det är tillåtet att ha andra intressen. Till dig som vill prata om andra aspekter av välfärdsyrken än deras arbetsmiljö: kör hårt! Och, precis som för personen här ovanför. Om du samtidigt kan känna och kanske till och med uttrycka respekt eller empati för andras verklighet: poäng till dig.
Jag fick rätt höga poäng, men jag tycker inte att min stress är något att bråka om. Är inte testet för känsligt? Jag tror inte att jag befinner mig i någon riskzon!
Ett enstaka testresultat på Internet är inte en dom som säger att du är bortom all räddning. Men fick du ett resultat över 18, ta det på allvar. Fundera på om du kan göra någonting för att få mer återhämtning i din vardag. Vänta några veckor och gör om testet. Har poängen sjunkit?
Det är väldigt lätt att tänka att det är fel på testet. Jag tänkte det i flera månader. Jag gjorde det om och om igen, och fnös åt mig själv: varför envisades jag med att göra testet trots att det bevisligen var så dåligt? Jag hade ju över 30 poäng men jobbade på ungefär som vanligt och mådde ungefär som jag mått de senaste åren?
Lite senare den hösten körde jag ut framför en buss.
Gör inte det!
Det är svårt att dra ner på tempot. Det anses vara normalt att ha fullt upp. Det är läskigt att börja säga nej. Men det är bättre än att få utmattningssyndrom.
*Vi kan inte uttala oss om det för vi är en religiöst obunden tankesmedja!