fbpx

Några personliga funderingar om effektivitet

Hur mycket snabbare kan man byta blöja på ett barn från ett år till ett annat? På hur många procent mindre tid kan man lära någon ett mattetal eller undersöka ett benbrott? Hur mycket mer volym per tidsenhet kan en anställd i hemtjänsten kissa där ute i skogen mellan besöken hos två brukare?

Med hur många färre ord kan en rektor hålla sina medarbetarsamtal? Hur många fler klasser kan gymnasieläraren ha? Behövs det ens klasser? Kan inte eleverna stanna hemma och ha all undervisning via nätet? En lärare i matte, en lärare i svenska, en lärare i engelska. Effektivt.

Hur snabbt kan en handläggare på Försäkringskassan komma fram till det avslag på ansökan om sjukpenning som regeringen beställt? Hur få kontor kan Arbetsförmedlingen ha? Hur många fler streck i protokollet kan trafikpolisen mäkta med under en dag?

Och behövs det alls någon som jobbar på biblioteken?

Men om vi tar bort alla som jobbar på biblioteken i år. Hur ska vi då kunna effektivisera nästa år? Och nästa. Vi får sälja böckerna. Två procent böcker per år måste bort. Då klarar vi effektiviseringskraven.

Hur effektiv kan en människa egentligen bli? Finns det någon bortre gräns där vi inte kan effektivisera mer? Nej, inte i New Public Managementstyrningen av den offentliga sektorn. Där finns inga begränsningar av hur snabbt man kan genomföra en arbetsuppgift. Där finns bara kravet på att den alltid ska göras lite snabbare än förra året, men med bibehållen kvalitet, eller bättre.

Det finns en del frågetecken om det här sättet att styra det offentliga. Men vi vet en sak med säkerhet. Det är inte de som tar de politiska besluten om effektiviseringar som sedan måste springa snabbare på jobbet. Det är någon annan.

Någon annan, det är vi. När går gränsen för vad vi som jobbar i kommunal, regional och statlig verksamhet tolererar? Gränsen för vad vår psykiska hälsa tolererar, ja den har redan gått. Men kanske börjar vi även närma oss gränsen för vad vår yrkesstolthet tolererar.

Ständiga effektiviseringskrav har gjort att glappet mellan krav och resurser blivit så stort att till och med lydiga svenska välfärdsmedarbetare börjar protestera. Just nu fokuserar media på skolan. Det planeras lärardemonstrationer landet runt. Skolchefer vägrar genomföra åtgärder för att hålla budget och får sparken. Rektorer uttalar sig i tidningen om att de inte klarar av de stora sparkraven. Vi börjar säga stopp!  

Nyhetsvärdet är kanske lite mindre i vården och omsorgen men sparkraven minst lika stora. Och värre kommer det att bli. Om vi fortsätter att styra det offentliga på det här sättet kommer kraven på effektivisering att explodera de kommande åren.

Andelen unga och gamla ökar och andelen i arbetsför ålder minskar. Politikers förväntningarna på att digital teknik ska effektivisera det offentliga är enorma. Men kan en dator verkligen byta blöja, lära ut matte eller stötta människor som blivit arbetslösa?

Maskiner är effektiva. Människor är det inte. Människor bidrar med något annat till samhället än effektivitet. För att människor ska kunna vara ständigt effektivare måste de först bli maskiner.

Vill vi ha människor som beter sig som maskiner?

Frågan kan tyckas överdriven men det är den inte. NPM-styrningen av det offentliga har reducerat människor till att vara en kostnad i budget som måste effektiviseras. I och med det har vi som jobbar i det offentliga reducerats till att vara maskiner. Maskiner som ständigt förväntas producera billigare men bättre offentlig verksamhet.

Det är dags att vi som jobbar i det offentliga tvingar politiker att ta ansvar för obalansen mellan krav och resurser i vårt arbete. Samtidigt som vi protesterar mot nedskärningar måste vi också protestera mot kraven på ständig effektivisering. Det går inte längre. Det har faktiskt inte gått på ett rätt långt tag.

Det räcker nu!

/ Marcus, Tankesmedjan Balans

Några personliga funderingar om effektivitet
Gå till toppen