Ny rapport: en förändring så liten att den ändrar allt

Om du nyss stött på Tankesmedjan Balans har du nog uppfattningen att vi skäller på skolbolag. Om du följt Tankesmedjan Balans lite längre vet du att vi egentligen skäller på reglerna för skolmarknaden. Men om du följt Tankesmedjan Balans riktigt länge vet du att vi också skäller på kommunbudgetar — eller rättare sagt: på reglerna för kommunbudgetar.

För fem år sedan gav vi ut en bok, De effektiva, som handlar om ekonomistyrningen — budget och sånt — i kommuner och regioner. Där berättar Marcus om när var fritidspolitiker, för ungefär 15 år sedan:

Kommunekonomen tittade mot oss och rynkade pannan. ”Tyvärr ser det mörkt ut inför nästa år”. Kommunstyrelsens ordförande skakade besviket på huvudet och mumlade något om att det brukar det ju alltid göra. Det var mitt första riktigt viktiga möte som kommunpolitiker. De tre partierna i majoriteten träffades för att diskutera prioriteringar i nästa års budget och jag hade med mig ett gäng punkter från de övriga i mitt parti om vad jag skulle driva för frågor på det här mötet. Alla våra punkter kostade dock pengar och pengar tycktes det alltså finnas för lite av inför nästa år.   

Det här var inte kommunstyrelsens ordförandes första möte. Han visste att kommunekonomens jobb är att förklara för politikerna att det inte finns pengar och att det är hennes jobb att göra det oavsett om det finns pengar eller inte. Så han beklagade läget och frågade kommunekonomen om det fanns något hon kunde göra åt saken. Det fanns det. Några knapptryck senare visade excelfilen tio miljoner i överskott som vi kunde använda för ”politiska satsningar”. 

På några sekunder hade väldigt mycket pengar skapats. De rutinerade rävarna verkade nöjda men jag undrade förstås hur det där hade gått till. Så jag sa något om att jag är ny och inte förstår så bra och att det vore snällt om någon kunde berätta för mig vad som just hände. Det som hände, förklarade kommunekonomen, var att hon ändrade effektiviseringskravet i sitt excelark.

De effektiva, ”Marcus går på ett möte, sen in i väggen”, s 17

Det Marcus upplevde där var alltså ett effektiviseringskrav: en formel i en cell, som går in och påverkar den kommunala budgeten på något sätt, och som skapar pengar. Men du och jag som lever i verkligheten vet att pengar för det mesta kommer någonstans ifrån. Under 2018 – 2020 läste Marcus och jag oerhört många kommun- och regionbudgetar, och vi drog slutsatsen att pengarna som uppstår till ”satsningar” via ”effektiviseringskrav” kommer från att man snörper av basfinansieringen av skolor, omsorgsverksamheter, ungdomsmottagningar, snöröjning, bibliotek, vårdcentraler, parkskötsel och allt annat som kommuner och regioner ordnar med.

Inte så mycket. Inte så att det ska märkas. Men vår åsikt sedan dess har varit att det märks för medarbetarna. Det märks i alla avdelningsmöten där man får höra om att vi inte tar in några vikarier resten av terminen, att vi inte utlyser någon ny kuratorstjänst förrän efter årsskiftet, att det är inköpsstopp, att Stefan inte får förlängt men att vi kan ta in en praktikant om det är någon som vill handleda den?

Nu har jag (Åsa) ihop med statsvetaren Niklas Altermark, på Lunds universitet och Katalys, jobbat vidare med den här analysen och försökt sätta in den i ett sammanhang:

Vad beror det på?

Och ännu mer:

Hur skulle man kunna ändra på det?

Den lösning vi föreslår är så liten att den definitivt kommer att försvinna i nyhetsflödet. Och så tråkig att jag vet inte om jag ens ska skriva ut den här.

Men den står i slutet på vår rapport, som nu finns ute hos Katalys. Läs den gärna! Den är kort och hyfsat lättläst. Vill du läsa den ihop med några andra och sedan ha en pratstund med Åsa så går det jättebra att ordna på zoom, vilken torsdagkväll som helst i april eller juni. Mejla asa@tankesmedjanbalans.se för att boka.