Ytterligare ett läsår kan i dagarna läggas till handlingarna. Många lärare andas ut och tänker ”jag klarade det”. Ganska många andra klarade det inte och tänker istället ”undrar om jag får sjukpenning”. Det där snacket om att satsa på skolan och att minska lärares arbetsbelastning känns mer främmande än någonsin. Regeringen fortsätter att lägga arbetsuppgifter på rektorer och lärare och kommuner fortsätter att skära ner.
När Gustav Fridolin utsågs till utbildningsminister tänkte nog många lärare att ”äntligen kommer det faktiskt att hända något”. Och visst har saker och ting hänt. Men inte i den riktning lärare och rektorer kanske tänkte sig. Istället för att minska trycket på skolan har den rödgröna ökat kraven på lärare och rektorer i samma takt som på Jan Björklunds tid. Om inte snabbare.
Det här läsåret har regeringen tex utlovat ”åtgärdsgaranti för läsning, skrivning och matematik”, ”mer daglig rörelse i skolan” och nu senaste ”mer prao på högstadiet”. För oss som ser balans mellan krav och resurser som centralt för att lärare och rektorer ska må bra och göra ett bra jobb blir det lite provocerande. Var finns insikten om hur den politiska styrning av skolan skapar ohälsa hos lärare, elever och föräldrar? Var finns de konkreta förslagen för att minska stressen?
Noll. Inget. Tomt.
Utbrändhet har blivit ett naturligt inslag i skolan. Läraryrket har gått från friskyrke till riskyrke. Det har såklart inte skett av en slump utan är resultatet av att de statliga kraven på skolan successivt höjts, samtidigt som kommunerna satt i system att minska skolans resurser. Den här processen kallas effektivisering på kommunekonomiska och är enligt den gällande styrningsfilosofin av skolan nödvändig. Hungriga vargar jagar bäst. Stressade lärare jobbar billigast.
Enligt lagen om ständig tillväxt har politiker och ekonomer rätt. Den kräver att allt alltid blir billigare och bättre. ”Nästa år ska ni göra det ni gjorde förra året men ni ska också ha mer prao, ha mer idrott och sätta in fler åtgärder för att eleverna ska kunna läsa, skriva och räkna.”
Samtidigt som verksamheten ska bli lite billigare.
Det där fungerar i budgetkalkyler men går såklart inte i den trista verkligheten där lärare och rektorer måste befinna sig. Det enda regeringen lyckas med är att få lärare och rektorer att må ännu sämre. Vi har dock inte råd med att folk ska må ännu sämre (förstör den ekonomiska kalkylen) så samtidigt som regeringen ökar stressen i arbetslivet gör man det svårare att få sjukpenning. Palla trycket eller dra.
I ett antal artiklar under våren har vi beskrivit läget i kommunerna ur ett skolekonomiskt perspektiv (se länkar i slutet av inlägget), samt hur möjligheten att få sjukpenning inskränkts. Den som följt vår rapportering kan konstatera att vi inte hittar på. Statistiken är entydig. Effektiviseringskraven på skolan ökar och andelen avslag på ansökan om sjukpenning ökar.
Vi på Tankesmedjan Balans tänker fortsätt att beskriva verkligheten som den är, inte som regeringen beskriver den. Vi vill helst att de bilderna ska vara samstämmiga. Inte som nu diametralt olika. Utbildningsminister Gustav Fridolin och Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har ungefär ett år på sig innan valrörelsen drar igång på allvar. De har mycket att bevisa på det året. Kraven på skolan måste börja sänkas och människors rätt till sjukpenning måste fredas. Och politiker måste sluta ljuga.
Vi har under våren kommit i kontakt med flera lärare och förskollärare som inte klarade det. Som nu måste ställa sig frågan om de får sjukpenning. Eller som redan har fått ett ”Nej” från Försäkringskassan. Det är inte värdigt ett av världens rikaste länder. I synnerhet inte ett land styrt av två partier som inte är sena att prata vackert om solidaritet och att vi ska ta hand om varandra.
Kommungranskningar under vårterminen 2017
Huddinge del 1, del 2, del3, del 4
Hjälp oss gärna genom att följa oss på sociala medier och att sprida våra inlägg.
Facebook: http://facebook.com/tsbalans
Twitter: @tsbalans