Det finns en upplevelse bland lärare att de för varje nytt läsår får lite mer att göra. Samtidigt går politiker på olika nivåer till val på att just deras parti kommer att satsa mest på skolan om de får makten. Är inte det konstigt? När både riks och lokalpolitiker säger att de satsar på skolan borde väl lärare märka att de får bättre förutsättningar att göra sitt jobb?

Kanske beror skillnaden i uppfattning på att det finns lite olika definitioner på vad som är en satsning. För utbildningsminister Gustav Fridolin är det en satsning att rikta statliga pengar till att anställa fler lärare när elevkullarna går upp. För Helen Husmark Knutsson, ansvarig för lärarlönelyftet, är det en satsning att höja lönen för vissa lärare som anses bättre än andra. För den styrande majoriteten i kommunfullmäktige är det en satsning att öka utbildningsnämndens budget så att kommunala skolpolitiker får mer pengar att använda.

Allt det här är politiska handlingar som skulle kunna anses vara satsningar. Men, har handlingarna lett till en minskning av lärares arbetsbelastning och en rimligare balans mellan krav och resurser?

Svaret kan vara ja. Men det är oftast nej. För rektorer med ansvar för att leda och fördela arbetet i skolan innebär ett tillskott av resurser bara en satsning om kostnadsökningen är mindre är intäktsökningen samt om skolans uppdrag inte utökas mer än vad resurserna ökar. Krånglig ekvation? Ja. Men inte omöjlig att reda ut.

Kommunpolitiker som inte riktigt får budget att gå ihop ställs inför ett jobbigt dilemma. Den måste gå ihop. Så säger lagen. Det behövs rent av ett positivt budgeterat resultat för att kompensera för sämre år samt skapa möjlighet att investera. Samtidigt kan inte huvudmännen minska på skolans krav om de känner att pengarna inte riktigt räcker till. De bestäms av riksdagen. Lösningen för att nå budget i balans blir att lägga ut besparingskrav på välfärden. Besparingarna får dock inte leda till att kommunen inte lever upp till skollagen, därför kallas besparingar för effektiviseringskrav. Ansvaret läggs på lärare att vara mer effektiva.

Vi har ägnat vintern åt att läsa kommun- och skolnämndsbudgetar och en relativt entydig bild börjar växa fram om de påstådda satsningarna från regering och från kommunpolitiker. Det blir i praktiken inga satsningar. Det blir nedskärningar. Skolans kostnader ökar mer än vad kommunernas intäkter ökar (oftast även inräknat riktade statsbidrag till skolan och välfärdsmiljarder). Samtidigt ökar statens krav på skolan, tex genom läsa-skriva-räknagarantin. Lärares upplevelser av att hela tiden få mer att göra stämmer således.

Några nedslag i verkligheten. I Kungälv ska kommunen spara 9 % på tre år. I Gävle förbereder skolnämnden för befarat effektiviseringskrav på 3 % 2018. Konsekvensbeskrivningar från utbildningsnämnderna i Karlstad och Stockholm visar på behov av stora neddragningar om kommunfullmäktige inte kraftigt ökar föreslagen budget för 2018. Huddinge planerar att inte kompensera rektorerna för lärares löneökningar under 2018.

Fast. Kan inte allt göras effektivare? Även skola?

Det är möjligt. Men. Effektiviseringskrav leder sällan till effektivare undervisning utan istället till mer att göra för lärare. Arbetsbelastningen ökar. Långvarig stress utan möjlighet till återhämtning gör att väldigt många lärare drabbas av utmattningsdepression, det som brukar kallas för att gå i väggen. Framtiden ser allt annat än ljus ut för kommunernas, och skolans, ekonomi. De förväntade kostnadsökningarna överstiger de förväntade intäktsökningar med mer och mer, för varje år. Kraven på lärare att effektivisera sin undervisning kommer att sättas allt högre.

Vem bär ansvaret för att lösa det här problemen? Är det läraren, som måste finna sig i att må dåligt pga sitt arbete. Kommunpolitikern som måste höja skatten eller göra impopulära och för arbetsmiljön förödande neddragningar i andra välfärdssektorer? Eller rikspolitiker som måste lägga allt större del av statsbudgeten på att kompensera för kommunernas kostnadsökningar?

Fokus i skolpolitiken har länge legat på ökade krav på skolan, på att höja lärares löner och på olika skolutvecklande insatser. Nu måste vi börja prata ekonomi och balans mellan krav och resurser. Det är hög tid att ifrågasätta kommunernas allt högre effektiviseringskrav och undersöka vilka konsekvenser de får för lärares arbetsbelastning, och i slutändan på elevernas resultat. Det här kommer inte att bli en lätt diskussion. Kommunpolitiker har läge låtit lärares hälsa utgöra bufferten för obalansen mellan krav och resurser. Lärarna har stått ut, gått i väggen eller slutat. Skattebetalarna har skonats från skattehöjningar och väljarna har skonats från att behöva ha lägre förväntningar på skolan. Allt har sett bra ut. På pappret.

Vad vill vi egentligen ha sagt med det här inlägget? Jo, dels det uppenbara. Att satsningar ofta inte är satsningar. Men även att fackförbund, lärare och i förlängningen väljare måste ta en mer aktiv roll i debatten om skolans ekonomi och de besparingskrav som kommunpolitiker lägger på rektorer och lärare. Det är i nuläget en viktigare fråga för lärare och skolan än både lön och skolutveckling.

Steg ett är att reda ut vad som faktiskt sker runt om i landets 290 kommuner. Vi hjälper gärna till med det. Har du frågor om hur ekonomin ser ut i din kommun? Kontakta oss. När vi får lite tid över hjälper vi till med att reda ut siffrorna!

 

Följ oss gärna på sociala medier

Facebook: http://facebook.com/tsbalans

Twitter: @tsbalans

Lästips

Vart är vi på väg? – Nytt kommunrekord i besparingskrav

Solen har gått i moln i Karlstad

Effektiviseringskrav – Tillväxtens pris? Välkommen till Kungälv!

Avsiktsförklaringen – Ett spel för gallerierna?

Vallentunas rektorer: Löneökning till vissa, nedskärningar för alla

Måste barnen drabbas? Ja. Även i Höganäs.

Påstådda satsningar på skolan – Men vad sker i praktiken?
Taggar:             

En reaktion på “Påstådda satsningar på skolan – Men vad sker i praktiken?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *