Sahlgrenskas budgetunderskott växer för varje år

Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg behöver minska kostnaderna med 1,7 miljarder för att nå en budget i balans, en summa som motsvarar ca 2000 tjänster. Göteborgspostens ledarsida publicerade idag (fredag 19/1) en text om situationen på Sahlgrenska där de skriver att ”i ett rikt land som Sverige förväntar sig medborgarna att god sjukvård ska finnas till hands när man behöver den. Man vill inte möta utbränd personal i en dysfunktionell och hårt trimmad organisation”. Men vad kommer det sig att den ekonomiska krisen slår så hårt mot vården?

Sjukvården finansieras främst av regionskatten. Eftersom region- och kommunalskatten är platta skatter (samma skattesats oavsett inkomst) drabbas medborgare med lägre inkomster hårt vid en höjning av skatten. De flesta partier vill därför ogärna höja regionskatten, i synnerhet inte i kristider. Ett sätt att undvika skattehöjningar i regionerna är att öka statsbidragen till välfärden. I takt med att den ekonomiska krisen förvärrats har allt fler röster höjts för att staten måste kompensera kommunerna och regionerna så att både stora skatteökningar och nedskärningar kan undvikas.

När civilminister Erik Slottner för lite drygt ett år sedan intervjuades i Dagens Samhälle om regeringens syn på statsbidragens storlek ville han inte ge några löften om ökade statsbidrag. Istället sa han: ”Ett visst effektiviseringstryck måste alltid finnas. Och vi ser ju hela tiden att det finns möjligheter till effektiviseringar och förbättringar. Det här är väl ett tillfälle att sätta ännu hårdare tryck.”

En av de främsta orsakerna till kommunernas och regionernas tuffa ekonomiska läge är att den höga inflationen gjort att kostnaden för arbetsgivarnas sociala avgifter ökat på grund av att värdet på pensionerna måste skyddas. Privat finansierad verksamhet kan lämpa över sådana kostnadsökningar på kunderna genom att höja priset på de varor och tjänster som produceras. Offentligt finansierad verksamhet har inte den möjligheten utan kan bara öka intäkterna genom att höja skatten.

Enligt SKR:s beräkningar innebar ökningen av kostnaden för social avgifter, prisökningar och löneökningar att regionernas budgetar borde ha utökats med 7,2 % under 2023, för att betala för samma verksamhet som bedrevs under 2022. Tillkommande kostnadsökningar gjorde att Sahlgrenskas kostnader ökade med ca 10 % under fjolåret, men den styrande majoriteten hade bara utökat budgeten med knappt fyra procent. Det här ökade sjukhusets redan tidigare omfattande budgetunderskott.

När Sahlgrenskas budget för 2024 klubbades uppgick budgetunderskottet för 2023 till 1230 miljoner. Skillnaden mellan kända kostnadsökningar och budgeterade intäkter ökar underskottet för 2024 med 430 miljoner till nästan 1,7 miljarder vilket innebär att antalet anställda nu måste minska med ca 2000 om sjukhuset ska klara att anpassa sina kostnader till den tilldelade budgetramen.

I tjänsteskrivelsen till budget skriver sjukhusdirektören: ”För att kunna genomföra en så pass omfattande neddragning, krävs nya arbetssätt och en effektivare produktion”. Sahlgrenska sjukhuset försöker alltså att lösa budgetunderskottet genom att göra det som civilministern uppmanar kommunerna och regionerna till: att sätta hårdare tryck på effektiviseringar. Cecilia Dalman Eek (S), ordföranden för Sahlgrenskas styrelse, menar dock att ”med den nuvarande regeringen så lämnas sjukvården i sticket” genom att inte statsbidragen ökas tillräckligt mycket. Enligt Dahlman prioriterar nu regionledningen den mest nödvändiga sjukvården, vilket inte är detsamma som att genomföra effektiviseringar utan att skära ner.

Situationen är inte unik för Sahlgrenska sjukhuset. Samma problem – fast vanligen i mindre omfattning – finns inom all vård, skola och omsorg. Det kommer till exempel dagligen rapporter om nya nedskärningar på förskolan och skolan runt om i landet. Den ekonomiska styrningen av välfärden bygger på att budget alltid ska vara i balans, vilket sätter begränsningar för ökningen av budget. Nya arbetssätt förväntas därför hela tiden utvecklas för att välfärden ska kunna ”producera” mer trots att kostnadsökningar inte kompenseras fullt ut.

I kristider ökar kraven på att effektivisering ska ske. Hur den ska kunna ske är dock en fråga som varken politikerna som kräver den, cheferna som beordrar den eller medarbetarna som ska utföra den tycks ha svaret på. De stigande sjuktalen för välfärdens medarbetare indikerar hur som helst att man inte lyckas.