fbpx

Sambandet mellan målstyrd välfärd och psykisk ohälsa

Ett nytt budgetår har precis inletts i kommuner och landsting. Med redan skyhöga sjuktal ska lärare, sjuksköterskor, socialsekreterare, rektorer och andra yrkesgrupper i välfärden göra underverk för elever/brukare/kunder, i många fall till ett billigare pris än föregående år. Kvalitén ska upp, kostnaden ner. Målen höjs, men skattebetalarnas nota minskar. Det låter bra, men fungerar det verkligen? Idag ska vi ta oss en titt på målstyrning. Jag kommer att utgå från skolan som exempel men samma principer leder till liknande effekter inom vård, omsorg och andra välfärdstjänster.

Målstyrning innebär att politiker på olika nivåer sätter övergripande mål för en verksamhet i budget/verksamhetsplan och att förvaltningen sedan omvandlar övergripande mål till konkreta mål för just sin verksamhet. Mål inom skolans värld kan formuleras som tex “andelen grundskoleelever med minst E i alla ämnen ska öka”, “meritvärdet i skolår 9 ska öka”, “andelen elever som tar examen från gymnasieskolan ska öka”. Den kommunala skolan lever inte sitt eget liv utan styrs av riksdag genom skollag och läroplan. De mål kommunpolitiker sätter upp för skolan måste således vara anpassade till mål/krav som beslutats av staten. I figuren nedan finns en ungefärlig bild över skolans styrkedja. Från riksdag i topp, via huvudmännen (vi lämnar för enkelhetens skull friskolor därhän) och lärarna, ner till eleven i botten.

Rikspolitiker stiftar lagar och förordningar. Kommunpolitiker omsätter i egenskap av huvudmän lagar och förordningar till mål för sin verksamhet samt bestämmer vilka resurser skolan skall ha till sitt förfogande (i praktiken skolpeng). Rektor gör tjänstefördelning dels för att nå kommunpolitikers mål dels för att leva upp till rikspolitikers lagar och förordningar, men med kravet att hålla den budget som är tillgänglig (sammanlagda skolpengen). Lärare genomför sedan sin undervisning så att eleverna ska nå de ovan nämnda målen. Detta är målstyrning i teorin. Men låt oss spana lite på hur det fungerar i praktiken.

Ansvaret för utbildningens kvalité vilar efter kommunaliseringen på huvudmannen. Staten har delegerat ansvaret dit eftersom det var dåtidens politikers uppfattning att ansvaret bör ligga så nära verksamheten som möjligt och att lokalpolitiker bättre kan avgöra vilka resurser som krävs för de unika förhållanden som råder i deras kommun. Tycka vad man vill om det rimliga i detta men så tänkte man. Kanske. Ansvaret enligt skollagen ligger på huvudmannen.

I en målstyrd verksamhet ska dock ansvaret ner så nära verksamheten som möjligt. Kommunpolitiker sätter mål och överlåter därmed ansvaret på rektorer och i förlängningen lärare. Resurserna är bestämda (skolans totala skolpeng). Nu är det bara för lärare att se till att eleverna når målen. Ansvaret i en målstyrd skola ligger på läraren.

Så långt allt väl. Men. Vad händer om lärare inte har tillräckliga resurser (resurser kan vara mycket, inte bara pengar) för att få eleverna att nå målen? Många kommuner och landsting går nu in i tuffa tider med höga effektiviseringskrav på verksamheten samtidigt som målen för verksamheten ökar. Vad ska lärare göra ifall de inte med mindre resurser lyckas bedriva bättre undervisning än förra året? I dagens målstyrda skola har huvudmännen lämnat över ansvaret helt till lärare/rektor. Det finns inte mer resurser men målen ska ändå nås. Det saknas möjlighet för lärare och rektorer att kräva mer resurser för att nå målen. Ansvaret är delegerat. Kommunpolitiker vill inte höra om resursbrist. De vill höra att målen nås.

Om lärare och rektorer inte varit människor, utan maskiner, hade inte detta varit något egentligt problem bortsett från att eleverna inte lär sig så mycket som politiker tycker att de borde. “Vi gjorde så gott vi kan men det sket sig och så kan det vara. Bättre lycka nästa år”. Problemet är att lärare och rektorer är människor och att människor mår dåligt av den stress som uppstår när krav överstiger resurser. Målstyrningen tar inte hänsyn till detta. Den utgår från att människan är en maskin. Den bryr sig inte om att obalans mellan krav och resurser skapar ohälsa.

Vad ska vi göra åt detta då? Jo. Vi måste ta ett omtag i hela välfärdssektorn. Istället för att förlita oss på att målstyrning ska krama ur så mycket som möjligt av de som jobbar i vård, skola och omsorg för så liten peng som möjligt måste vi bestämma oss för något av följande tillvägagångssätt.

1. Bestäm vilken kvalité vi vill ha i de olika välfärdssektorerna. Avgör sedan hur mycket resurser som behövs för att klara av att upprätthålla kvalitén utan att ohälsa uppstår hos anställda. Var öppna med att det kommer att kosta. Lös finansieringen.

2. Bestäm vilka resurser vi har att använda i de olika välfärdssektorerna. Avgör sedan hur vi bäst använder de resurserna för att skapa så hög kvalité som möjligt utan att ohälsa uppstår hos anställda. Var öppna med att knappa resurser kommer innebära att välfärden inte kan klara av allt. Definiera vad det är välfärden inte kan klara.

Ja. Båda alternativen ovan innebär stora politiska utmaningar. Men. Menar vi allvar med att vi vill lösa problemen med arbetsrelaterad psykisk ohälsa för välfärdsmedarbetare måste vi bort från målstyrning och in i en styrning som utgår från krav och resurser i balans. 

Lästips:

Måste barnen drabbas? Ja. Även i Höganäs.

Misslyckad kravstyrning – Anledningen till förskollärares höga ohälsa

NPM och SAM en omöjlig kombination

Varför fungerar inte New Public Management – Den långa förklaringen

Sambandet mellan målstyrd välfärd och psykisk ohälsa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till toppen