Det kommunala skolavtalet gick ut i april men något nytt har inte undertecknats eftersom SKL och lärarfacken inte kunnat komma överens. Det som sker när parter inte kan komma överens är att medlare anlitas för att hitta nån slags minsta gemensamma nämnare som kan ligga till grund för en ny överenskommelse. Igår träffades medlarna, SKL och lärarfacken efter att ha ägnat sommaren åt att fundera över turordningsregler. Turordningsregler. Vad menas med det? Jo, SKL vill att det ska bli lättare att säga upp även lärare eftersom de har fått igenom att det ska vara lättare att säga upp andra yrkesgrupper inom det kommunala avtalsområdet. En konstig sak att fokusera på när det råder brist på samtliga lärarkategorier och när den bristen förväntas öka inom överskådlig framtid.
Lärarbristen beräknas bli så omfattande att SKL publicerar rapport efter rapport om hur lärare måste ersättas med datorer för att lärarna ska räcka till när elevtalen ökar och dagens lärare går i pension. Trots det väljer alltså lärarnas största arbetsgivarpart att använda avtalsförhandlingarna till att försöka bråka till sig utökade möjligheter att välja vilka lärare som ska sägas upp vid arbetsbrist. En arbetsbrist som troligen inte kommer att uppstå under dagens elevers livstid.
Det hade varit lättare att ta SKL:s oro över det framtida rekryteringsbehovet av lärare på allvar om man inte samtidigt motarbetat alla försök till att lindra arbetsbördan för dagens lärare. Lärare som har sett sin arbetsbelastning och arbetsmängd öka efter varje nytt läraravtal sedan kommunaliseringen. Den reglerade undervisningstiden (USK:en) har försvunnit, förtroendetiden har begränsats och allt fler arbetsuppgifter förväntas klaras av på allt mindre tid. Det är inte förvånande att stress och arbetsrelaterad psykisk ohälsa ökat i samma takt som glappet mellan krav och resurser har ökat.
Lärarnas Riksförbunds medlemmar har hela tiden varit motståndare till kommunaliseringen. Frågan är hur mycket mer tålamod Lärarförbundets medlemmar har med en arbetsgivare som vägrar ta lärares arbetsbelastning och arbetsmiljö på allvar. Vår bedömning är att den här avtalsrörelsen kan vara SKL:s sista chans att vinna/återvinna lärarnas förtroende. Det är nu eller aldrig.
Tankesmedjan Balans fokuserar på hur den politiska styrningen av välfärden påverkar arbetsmiljön och arbetsbelastningen för anställda i vård, skola och omsorg. Vi vill också lösa lärarbristen eftersom lärarbristen bidrar till att öka arbetsbelastningen. Såhär i slutskedet av förhandlingarna vill vi skicka med några tips till SKL om vad som borde stå i det där färdiga läraravtalet för att lärarbristen på sikt ska kunna lösas istället för att förvärras.
Arbetstid
Under 90-talets andra hälft skedde ett antal förändringar vad gäller synen på lärares arbetstid och lönesättning. Avtalen gick från att lärare hade stor frihet att själva förlägga arbetstiden till att 35 av ca 45 veckoarbetstimmar leds och fördelas av rektor, den s.k. reglerade arbetstiden. I samband med den här förändringen försvann lärares fastställda undervisningsskyldighet (USK:en). Den ersattes stegvis av att arbetsgivaren fick rätt att öka lärares undervisningstid till den nivå rektor anser lämplig. Detta har gett två större konsekvenser för lärares arbetsbelastning och arbetsmiljö. Dels är det vanligt att lärare undervisar mer än vad som angavs i den tidigare USK:en, dels har rektor möjlighet att fylla de 35 timmar som inte är undervisning med andra uppdrag som t ex möten, konferenser, vikariat för frånvarande kollegor, deltagande i olika grupper eller att vara rastvärd.
Det nya läraravtalet behöver innehålla tydliga skrivelser om ett tak för undervisningstid och garanterad tid till för- och efterarbete.
Individuella löner
Under samma avtalsperiod som USK:en försvann lanserades den individuella och differentierade lönesättningen. Den tidigare lönetrappan ansågs omodern och arbetsgivaren såg stora möjligheter till effektivisering genom att gå över till lönesättning efter prestation. Som belöning för ökad effektivitet lovades lärare några tusen extra i löneökning under dåvarande avtalsperiod. Sedan dess har såväl arbetsgivare som fackförbund drivit på för ökad lönespridning och effektivitet är enligt kollektivavtalet ett av tre huvudkriterier när den individuella lönen ska sättas. Vi har i ett stort antal inlägg problematiserat begreppet “effektivisering” då vi menar att det är svårt att göra faktiska effektiviseringar av lärares arbete. Vi tror att risken är stor att lärare istället för att bli effektivare springer fortare i korridorerna och jobbar mer än överenskommen arbetstid för att kunna visa på högre måluppfyllelse och få större del av lönepotten.
Det nya läraravtalet behöver innehålla tydliga skrivelser om att effektivitet inte skall vara ett lönekriterium.
Karriärvägar
För att ytterligare förstärka lönespridning har två större statliga karriärreformer genomförts. Förstelärarreformen och Lärarlönelyftet har båda sjösatts under parollen “bra lärare ska ha bra betalt”. Riksrevisionen har konstaterat att karriärreformerna skapat minskad sammanhållning bland lärare och att det skapats en känsla av att vara “sistelärare” hos de lärare som inte har fått ta del av de statliga pengarna. Många lärare anser att det inte går att avgöra vilka som är bra lärare och vilka som är dåliga och att det uppstått en känsla av orättvisa ute på skolor och förskolor som konsekvens av karriärreformerna. Ansvaret för införandet av förstelärare och särskilt skickliga lärare ligger inte på arbetsgivare och fackförbund, men det går inte att komma ifrån att reformerna fått effekter som behöver hanteras av avtalsparterna.
Det nya läraravtalet behöver innehålla tydliga skrivelser om att lärare som inte fått ta del av de senaste årens löneökningar nu ska kompenseras med högre löneökningar.
Ofinansierade löneökningar
Den akuta lärarbristen har de senaste åren pressat upp lärares löner. Tyvärr har inte landets kommunpolitiker finansierat lärares högre löner med ökat budgetutrymme för skolnämnderna. Det här fenomenet förvärras ytterligare när lärare som byter arbetsgivare kan få mycket stora löneökningar men att kommuners budgetmodeller inte alls tar hänsyn till kostnadsökningar som konsekvens av dyrare rekryteringar. Alla lärare, inte bara de som fått ta del av de högre lönerna, har i praktiken betalat lärarkollektivets högre löner genom ökad arbetsbelastning.
Det nya läraravtalet behöver innehålla tydliga skrivelser som säkerställer att kommunerna inte kan finansiera löneökningar genom att öka lärares arbetsbelastning.
Vi summerar
Sveriges Kommuner och Landsting måste faktiskt skärpa sig. Efter ca 20 år av avtalsrelaterade försämringar av arbetsmiljön för lärare behöver avtal 2018 innebära en vändpunkt. Det går såklart inte att ställa allt till rätta i ett enda avtal, men det behöver bli tydligt att parternas fokus flyttas från individen till kollektivet och från lön till arbetsmiljö.
Det behövs steg mot att lärares makt över sin egen arbetstid ökar och att undervisning tids- och prissätts så att rektorer inte på eget bevåg kan öka lärares undervisningstid eller beordra lärare att vikariera för frånvarande kollegor. Nivån på löneökning behöver fastställas centralt i kombination med tvingande formuleringar om att ökade lönekostnader måste finansieras i budget. Eventuella satsningar behöver styras så att de kommer de lärare till del som inte fått ta del av de senare årens karriärreformer. Skrivelsen om effektivitet som lönekriterium måste bort från det centrala löneavtalet så att inte rektorer tvingas ge lärare ekonomiska incitament för att undervisa mer.
Lyckas inte SKL med detta utan fortsätter att prata turordningsregler har kommunerna faktiskt försatt sin rätt att vara skolans största huvudman. Då måste staten gripa in.
Lästips