Vi fortsätter vår granskning av statens styrning av skolan och de ofinansierade kravökningar som återkommande beslutas av riksdagen. Förra inlägget handlade om läsa, skriva, räknagarantin som vi bevisade är värd ynka 366 kronor per elev och år. Idag ska vi ta en titt på skolans viktigaste styrdokument, skollagen, och på hur det resonerades kring ekonomiska konsekvenser när den inte längre så nya skollagen trädde i kraft.
Skollagen
Ansvarig minister Jan Björklund var mycket nöjd när han presenterade lagförslaget. Nu skulle det framtida välståndet byggas. Ta en titt på det första pratminuset.
– Mer kunskap innebär en skola där alla elever blir sedda. Ingen ska halka efter i undervisningen utan att det uppmärksammas, men ingen ska heller behöva stå tillbaka för att han eller hon har lätt att lära.
Låter det inte vackert, så säg. Ingen ska halka efter. Ingen ska stå tillbaka. Undra på att Janne var tillfreds. Med det konstaterandet hade vi kunnat lämna frågan och gå vidare med våra liv. Men vi på tankesmedjan Balans är lite mer invecklade än så. Vi vill gärna se konkreta bevis för att det i skollagen även garanteras ökade möjligheter för lärare att lyckas med det här svårare uppdraget. Därför tar vi er med till det 1348 sidor tjocka dokumentet ”Regeringens proposition 2009/10:165 Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet”
Skollagen är en viktig byggsten i det svenska skolbygget. Efter kommunaliseringen och friskolereformen övergick staten till att styra skolan genom mål och krav på resultat. Hur kommuner och friskolor når målen och klarar resultatkraven lägger sig inte staten så himla mycket i, så länge de nås. En konsekvens av detta menar vi på tankesmedjan Balans ofta blir att staten sätter allt högre mål och ställer allt högre krav på huvudmännen. Men att staten inte lika gärna skjuter till resurser. Vi får se hur det ligger till i fallet ny skollag.
Hur som helst inleder regeringen med att konstatera just detta att styrningen är decentraliserad och att staten styr genom mål och krav på resultat.
Vi skulle ju titta närmare på det där med att alla har elever ska bli sedda i skolan. Både de som har lite mer bekymmer och de som har lätt för sig. Vi bläddrar bland sidorna och hittar fram till tredje kapitlet, tredje paragrafen i förslaget till ny skollag.
Japp. Där var det. Alla elever ska ges ledning och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt. Vi bläddrar ytterligare något för att se hur det här uttrycktes i den skollag som Björklund skickade på sophögen. Nepp. Fanns ingen sådan paragraf. Björklund har alltså en poäng med att hans skollag minsann vill något mer än den tidigare.
Men att öka mål och höja krav är ganska enkelt. Det svåra är att finansiera ökade mål och höjda krav. Enligt det som kallas för finansieringsprincipen ska staten alltid skicka med resurser till kommunerna i sådan utsträckning att de har möjlighet att klara statliga ambitionsökningar. Det här kan ni bland annat läsa om i den här texten. Vi curlar er dock med den centrala skrivningen om principen.
Om ni inte litar på vårt ord behöver ni bläddra fram till sidan 617 i propositionen om ny skollag. Där börjar nämligen kapitlet om den nya skollagens ekonomiska konsekvenser. Om ni istället litar på vårt ord kan ni nöja er med informationen att det inte står ett ord om ekonomisk kompensation för att alla ska nå så långt som möjligt. Noll. Inget. Det nämns inte ens. Den där nya paragrafen som Björklund pratade sig varm om i regeringens informationsmaterial om den nya skollagen ska kosta helt gratis att leva upp till. Ganska lite pengar.
Skolinspektionen
Riksdagen stiftar lagar och Skolinspektionen inspekterar om lagarna följs. Vi har hittills konstaterat att den nya skollagen innebar en omfattande ambitionsökning som ansvariga politiker skröt om men att ambitionsökningen var helt ofinansierad. Men hur ser Skolinspektionen på den nya lagen? Lite om det står att läsa i myndighetens publikation ”Stöd och stimulans i klassrummet – Rätten att utvecklas så långt som möjligt”.
Skolinspektionen konstaterar att här har skolans uppdrag förstärkts vad gäller stöd och stimulans till alla elever.
När Skolinspektionen varit ute och inspekterat hur det går för lärare i klassrummen har de dock kunnat konstatera att det finns utmaningar (DET HETER PROBLEM). Lärare har svårt att leva upp till de krav som ställs i styrdokumenten.
Eftersom vi alltid har höga förväntningar på myndigheter letar vi efter det avsnitt i rapporten som behandlar skolornas förutsättningar att leva upp till lagstiftarens kravökning. Döm om vår förvåning när vi konstaterar att Skolinspektionen helt glömt bort att föra ett resonemang om resurser.
Hur tänker sig då Skolinspektionen att lärare ska klara av att ge alla elever i klassrummet ledning och stimulans att utvecklas så långt som möjligt? Jo, vägen framåt är att anta utmaningen (DET HETER PROBLEMET) att bedriva ett aktivt förändringsarbete med fokus på lärarnas insatser på lektonerna.
Kommunen
Men kanske har kommunerna pytsat in pengar när staten inte gjort det? Nja. Tittar man på hur kostnaden för grundskola utvecklades mellan 2010 och 2012 ser man inte tecken på någon sådan resursförstärkning. Kommunernas kostnad för grundskolan ökar med i snitt tre procent per år.
2011 täckte det nätt och jämnt inflationen.
Men kanske prioriterade kommunerna hårt och satsade just på lärare? Ni vet – de effektiviserade verksamheten, så att pengarna kunde gå till fler lärare i skolan, så att det fanns bättre förutsättningar att hjälpa alla elever att nå så långt de kan?
Vi kollar!
Nej. Lärartätheten är samma med den halvnya skollagen, trots att kraven är högre.
Vi sammanfattar
Precis som i fallet med läsa, skriva, räknagarantin är den nya skollagen ett exempel på ofinansierade kravökningar från staten. Det är tydligt hur ansvaret för att följa lagen förskjuts från beslutsfattande politiker, via Skolinspektionen, ut i klassrummen. Lärare ska klara det ständigt ökande glappet mellan krav och resurser genom ”ett aktivt förändringsarbete”. Resultatet av det synsättet vet vi. Det leder till ökad arbetsrelaterad ohälsa, lärarbrist och till att yrkets status störtdyker.
Väljarna hör politiker prata om ambitionsökningar i skolan och anpassar sina krav på verksamheten därefter. De som ska leva upp till kraven har dock inte fått förbättrade förutsättningar att göra sitt jobb. Som vi visat genom våra granskningar av kommunernas ekonomi får istället lärare ständigt något sämre förutsättningar. Effektiviseringskrav kallas det.
Den här styrningen behöver naturligtvis ändras. Vi kan inte styra skolan på ett sätt som ger både lagstiftare och huvudmän möjlighet att undslippa sitt ansvar för arbetsmiljö och arbetsbelastning och istället delegera ner det ansvaret till skolorna och ut i klassrummen.
Lästips