Förra året undersökte tankesmedjan Balans hur många kommuner som skar ner på välfärden i sina budgetar och kom fram till att minst nio av tio kommuner lade besparingskrav på vård, skola och omsorg (260 av 290). I år har vi valt att titta enbart på skolans budget och i takt med att vi får fram om en kommun lagt besparingskrav på skolan lägger vi in kommunen på vår skolnedskärningskarta. Klicka i bilden eller på länken nedan och surfa runt en stund i skolnedskärningsSverige.
I det här inlägget ska vi förklara lite mer ingående hur vi gör när vi hittar besparingskrav och hur kommunpolitiker gör för att mer eller mindre gömma dem i sina budgetar. Se det som en gratislektion i kommunal ekonomi eller bli månadsgivare eller swisha en slant genom att klicka på bilden nedan och följa instruktionerna.
Nog tiggt. Hur var det med nedskärningarna?
Jo. Inför varje nytt år tar kommunfullmäktige i varje kommun beslut om nämndernas ramar, dvs hur mycket pengar varje nämnd har att röra sig med under nästa år. Kommunerna har lite olika sätt att räkna ut detta men det vanliga är att man utgår från årets budget och sedan ökar med volymförändringar (fler eller färre barn och elever) och pris- (inflation) och löneökningar. Summan man får fram blir nästa års budget för skolan.
Hur vet kommunpolitikerna hur mycket priser och löner kommer att öka nästa år? Är de sierskor? Nej, Sveriges Kommuner och Landstings (SKL:S) ekonomer räknar några gånger per år ut hur mycket kostnaderna i kommunerna förväntas öka som en hjälp till kommun- och landstingspolitiker när de ska lägga budget för nästa år. Det här indexet kallas ”prisindex för kommunal verksamhet”, PKV.
Just nu (det ändras alltså några gånger per år) ser beräkningen av index för tidigare år, för i år, och för kommande år ut så här. Under 2019 förväntas inflationen/prisökningen bli 2,6 % och löneökningarna bli 3,1 %. Eftersom löner är större del av kommuners kostnader än pris blir det sammanlagda indexet 3,0 när man slår ihop dem båda.
Det här är ett genomsnittligt värde för hela landet och för hela den kommunala sektorn. Det vi vet är att löner ökar mer i storstäder och att lönerna för lärare ökar mer än lönerna för andra kommunala yrkesgrupper. Vi har ändå utgått från 3,0 % när vi gjort undersökningen.
Det SKL säger till sina medlemskommuner, och det vi säger i vår undersökning, är att kompenserar man skolnämnden med 3,0 % plus volymförändringar (fler elever) då har man varken satsat eller skurit ner. Ökar man budget med mer än 3,0 % plus kompensation för volymförändring satsar man och ökar man budget med mindre än 3,0 % plus kompensation för volymförändringar skär man ner.
Ganska enkel matematik faktiskt men tyvärr är kommunernas resurser begränsade och behoven under många år framöver ökande. Främst beror detta på så kallade demografiska förändringar. De flesta kommuner har en ökande andel unga och gamla jämfört andelen skattebetalare.
När man lägger till att kommunerna tolkar kommunallagen som att de behöver ungefär två procent överskott i budget varje år (det kan diskuteras om man verkligen bör tolka kommunallagen så – men det gör vi någon annan gång) blir det enkelt att räkna ut att många kommuner inte får sina budgetkalkyler att gå ihop.
Det är nu kommunpolitiker vänder sig till sina kommunekonomer för kreativa bokföringslösningar på problemet att det saknas pengar. Politiker vill kunna säga att de satsar på skolan men de vill inte höja skatten eller prioritera bort i andra kommunala nämnders budgetar. Så de försöker att få det att se ut som att de satsar fast de inte gör det.
Vi ska gå igenom några sätt att göra detta på.
1. Kommunpolitiker lägger effektiviseringskrav på skolan. En del kommuner använder andra namn – tex rationaliseringskrav, omvandlingstryck eller verksamhetsförbättring – men betydelsen är densamma. Skolan förväntas hålla samma eller bättre kvalitet under kommande år men till en något lägre kostnad.
Att lägga effektiviseringskrav innebär att politiker först räknar upp budgeten med kompensation för ökade löner och inflation men att de sedan drar av allt från pyttelite till ganska mycket. Nedan finns ett exempel på en skolbudget som först innehåller olika uppräkningar men sedan minskas budgeten med 3,9 % i ”effektivisering”.
Summorna i klippet anges i tusentals kronor. Först räknar politikerna i den här kommunen ut vad skolan borde få, sedan drar de av 3,9 % vilket motsvarar nästan 15 miljoner kronor. De 15 miljonerna behöver den här skolnämnden på något sätt spara in under 2019 genom att jobba ”effektivare”.
Om detta är möjligt i skolans värld får ni själva fundera över men faktum är att den här skolnämnden ska spara nästan 15 miljoner utan att det får leda till minskad kvalitet. För då blir det en nedskärning, inte en effektivisering.
Nedan finns ett klipp från en förskolenämnd. Effektiviseringen är dubbelt så stor som kompensationen för pris- och löneökningar. De kostnaderna räknas upp med 7,9 miljoner men sedan ska 16,9 miljoner sparas in genom att de anställda springer snabbare, förlåt effektiviserar sig. Det blir nog ett stressigt år för rektorer, förskollärare och barnskötare som har politikerna i den här nämnden som arbetsgivare.
Avslutningsvis ytterligare ett skräckexempel. Här kräver politikerna att de anställda ska pli fem procent effektivare under 2019. Lycka till ända in i väggen.
2. Att inte kompensera för pris- och löneökningar är ett annat sätt för kommunpolitiker att spara på skolan. Som vi berättade ovan beräknar SKL att pris- och löneökningar borde kompenseras med 3,0 % för att det ska gå jämt ut. Här har vi en kommun som bara ökar med en procent. Ja då blir det ”verksamhetsförändringar” på 24 miljoner vilket som ni nu förstått i praktiken betyder nedskärning på 24 miljoner.
Det finns kommuner som kompenserar för lön men inte inflation. Det blir också en nedskärning. Om inflationen är på 2,5 % men man inte kompenserar för den vad händer då? Jo, en lärobok som kostar hundra kronor år 0 kommer att kosta 102,5 år ett eftersom förlaget vill ha kompensation för värdeminskning (inflation). Men skolan får bara 100 kronor att köpa boken för så pengarna räcker inte längre till en hel bok. Någonstans kommer rektorer att behöva skära ner. Kanske på läromedel, kanske på personal.
Avslutningsvis visar klippet nedan ett skolboksexempel på nedskärning. Först en alldeles för liten kompensation för lön- och prisökning (ska ju vara 3,0 %) och sedan ett opreciserat rationaliseringskrav (samma som effektiviseringskrav).
3. Det tredje och sista sättet för politiker att göra besparingar i budget (finns fler) är att utgå från skolpeng för år noll och sedan öka den mindre än de tre procent som skolpengen borde öka till år ett. För att räkna ut hur mycket besparingen blir på de olika skolformerna nedan, utgå från tre procent (SKL:s index för pris- och löneökningar) och dra av summan som står under ”förändring 2019/2018”. Värst drabbas fritidshemmet som får en minskning av skolpeng med två procent vilket alltså i praktiken är en besparing på fem procent.
Vad ännu värre är. I de flesta kommuner ökar effektiviseringskraven under 2020 och 2021. We aint seen nothing yet. Det här är en iakttagelse som stämmer bra överens med SKL:s prognoser för framtiden som visar på ett kraftigt ökat underskott i kommunernas finanser.
Varför gör vi den här nedskärningskartan? Är det för att göra kommunpolitiker arga? Nej, det är för att hundratusentals medarbetare i skolan ska förstå att den där känslan av att hela tiden få mer och mer att göra trots att politiker pratar om satsningar, den stämmer.
Effektiviseringskrav är inget nytt fenomen som tillkommit med senare års ökande barn- och elevgrupper. Att genom minskade resurser sätta ständig press på förskolan och skolan att bli billigare är en del av den styrning som brukar kallas för New Public Management.
Om vi ska nå balans mellan krav och resurser i skolan (och i välfärden i stort) måste den här styrningen bort från mötesrummen och bort från kommuners- och landstings budgetar. Antingen så måste resurserna öka eller kraven ner, eller både och. Annars kommer den arbetsrelaterade ohälsan i skolan/välfärden bara att fortsätta att öka.
Lästips