Om man tar politikers löften om satsningar för sanning kan man lätt tro att det regnat resurser över skolan de senaste åren. Tyvärr stämmer inte det. Det som sker är istället att politiker ger med ena handen men tar lite mer med andra. Eller mer exakt uttryckt; ger på en nivå men tar lite mer på en annan nivå. Det senaste exemplet är statsbidraget för ökad likvärdighet, som riskerar att bli ytterligare en dold besparing på skolan.
Kommunerna har det övergripande ansvaret för skolans ekonomi, men de senaste åren har de statliga bidragen till skolan ökat. De här bidragen kan vara antingen generella – huvudmännen får använda pengarna hur de vill – eller riktade – huvudmännen måste använda bidraget till det staten bestämmer att bidragen ska användas till.
Förra året delades en miljard ut till huvudmännen i det nya riktade statsbidraget för ökad likvärdighet i grundskolan. Regeringen ökar i år summan till 3,5 miljarder kronor och planen är att nästa år dela ut sex miljarder. Den förre utbildningsministern Gustav Fridolin hänvisade ofta till det här bidraget när han fick frågor om hur statliga ambitionsökningar som till exempel läsa-, skriva-, räknagarantin ska finansieras.
För att kommunerna inte ska kunna använda det nya bidraget för att ersätta kommunens resurser med statens resurser, har regeringen bestämt att ett krav för att få ta del av statsbidraget är att kommunerna inte får minska den egna kostnaden per elev. ”Pengarna ska nå fram till klassrummet och eleverna får mer tid med sina lärare”, som Gustav Fridolin formulerade det när det nya bidraget presenterades på regeringens hemsida.
När man avgör om kommunens egen kostnad för skola minskat eller ej måste man ta med årliga kostnadsökningar i beräkningen. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) räknar några gånger om året ut ett index som är avsett att användas som underlag vid beräkning av hur kommunernas kostnad för löneökningar och inflation kommer att utvecklas.
Det här indexet kallas ”Prisindex för kommunal verksamhet” (PKV). Enligt den senaste beräkningen av indexet behöver kommuner öka budgeten för lönekostnader och prisökningar med tre procent för att skolan ska få samma förutsättningar 2019 som 2018. Ökas skolans budget med mindre än tre procent uppstår besparingskrav.
Skolverket ansvarar för att fördela de riktade statsbidrag som ska gå till skolan och för kontrollen av att huvudmännen lever upp till de olika krav som finns för att få statsbidragen. Skolverket har bestämt sig för att använda ett annat index än det SKL räknar ut. De använder istället konsumentprisindex (KPI).
KPI mäter den genomsnittliga prisutvecklingen för den privata inhemska konsumtionen, det vi i dagligt tal brukar kalla för inflation. Eftersom lönerna i kommunal verksamhet ökar mer än inflationen, blir det här indexet betydligt lägre än det index SKL räknar ut.
Just nu bedöms KPI vara 2,0 procent, alltså en procentenhet lägre än PKV. Det betyder att kommunerna kan lägga ett en-procentigt besparingskrav på skolan och ändå få statsbidraget för ökad likvärdighet, trots att detta inte ska delas ut till kommuner som lägger sparkrav på skolan.
Tittar man bakåt i tiden ser man att skillnaden mellan KPI-indexet och PKV-indexet varit ännu större än vad det är idag. 2015 hade kommunerna inte behövt öka skolans budget alls enligt KPI-indexet och ändå inte ansetts ha sparat på skolan. Detta trots att kostnaden för skola borde ha ökat med 2,6 % enligt PKV-indexet.
Enligt många bedömare närmar vi oss nu en lågkonjunktur som lär pressa tillbaka inflationen igen. Samtidigt kommer lärarbristen öka trycket på löneökningar för skolledare och lärare. Mycket talar således för att glappet mellan KPI-indexet och PKV-indexet lär öka snarare än minska.
Vår nytillträdda utbildningsminister Anna Ekströms bör genast se till att Skolverket byter index så att kommunernas kostnader för skola måste räknas upp med PKV-indexet. Annars kommer det nya bidraget för ökad likvärdighet innebära att staten legitimerar årliga sparkrav på skolan.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Tankesmedjan Balans är politiskt och fackligt oberoende. Vår verksamhet finansieras av bidrag från människor som tycker att vi gör ett bra jobb med att granska hur den politiska styrningen av välfärden skapar en ständigt ökande arbetsbelastning för medarbetare i vård, skola och omsorg. Bli gärna månadsgivare du med eller swisha en slant!.
Lästips