I våras granskade vi hur Stockholm stad som arbetsgivare levde upp till den sk avsiktsförklaringen, parternas överenskommelse om att minska sjuktalen. De två inläggen gav en dyster bild både av det ekonomiska läget och arbetet för att förbättra medarbetarnas arbetsvillkor. Vi kunde konstatera att utbildningsnämndens kostnader ökar mer än budget 2017 vilket gör att skolornas rektorer måste skära ner samt att kostnaderna förväntas öka ännu mer de närmaste åren. Besparingskrav alltså. Arbetet med att minska de höga sjuktalen lämnade i övrigt mycket att önska. En av få åtgärder för friskare medarbetare var tex “kurser i livshälsa och livsbalans”. Börja gärna med att läsa “Avsiktsförklaringen – ett spel för gallerierna” och “Stockholms stads arbete med avsiktsförklaringen – en uppföljning“.

Nu är det nya läsåret igång och det är dags att göra ett återbesök i huvudstaden. Hur har rektorerna lyckats med att minska kostymen? Hur mycket bättre mår lärare och rektorer i Stockholm nu när de har gått de där kurserna? För att hitta svaren på de frågorna och ge en bild av hur verksamheten mår i övrigt ska vi använda oss av en riktig guldgruva för den som vill ta temperaturen på Stockholms skolor. Utbildningsnämndens tertialrapport!

För några år sedan fick kommunerna kritik för att de hade börjat tänka för kortsiktigt. Att näringslivets fokus på kvartalsrapporterna smittat av sig och att man inte kan dra slutsatser av kommunens ekonomi på så kort tid som tre månader. Kanske är det därför de flesta kommuner gått över till att rapportera ekonomi och verksamhetsmål i tertial, fyramånadersintervaller. En astronomisk skillnad.

Så. Tertialen. Hur går det för Stockholm skolor? Det går sådär. Visserligen redovisas ett plusresultat på 20 miljoner, men dolt i den summan finns nästan 80 miljoner som skolorna hämtat ur sina resultatfonder, det som vi vanliga människor kallar för “pengar på banken”. Det verkliga underskottet är således 60 miljoner kronor. Nämndens utgifter är 60 miljoner mer än nämndens intäkter. Det är såklart inte bra.

Budget och ekonomi är dock lurigt och ju längre man läser i den här rapporten, ju mer bekymrad blir man. När man lyfter ut skolornas påverkan på resultatet (nämnden har även andra utgifter) blir bilden av ekonomiska bekymmer ännu tydligare. Skolorna går sammanlagt drygt 150 miljoner back. Orsak. Man har inte “anpassat sina organisationer efter intäkter”. De där intäkterna som inte var tillräckliga för att kompensera för kostnadsökningar. 

Läser man stycket ovanför får man intrycket att det främst är gymnasieskolan som har bekymmer. Fel. Drygt 70 miljoner av underskottet skapas på grundskolan. Orsak? Man har “inte anpassat sina organisationer efter sina intäkter”. Igen. De där intäkterna som man redan innan året drog igång visste inte skulle vara tillräckliga. Utan ordentliga besparingar förstås!

De där fonderna tycks ju rädda upp läget. No worries? Jo. Worries! Fonderna ska bara användas för att “parera tillfälliga underskott”, täcka den obalans mellan intäkter och utgifter som uppstår innan rektorer hunnit skära ner tillräckligt mycket för budget i balans. 47 skolor måste spara mer. De andra har lyckats spara tillräckligt. Heja dem. Bra nedskuret.

Arbetsmiljö

Hur har det gått med arbetsmiljön då? Jo, på knappt en av de 107 sidorna kan man läsa resultatet av utbildningsnämndens arbete för att minska sjuktalen. I den här rapporten har kurserna i livsbalans ersatts av frukostmöten för chefer. Man har även tagit fram stödmaterial och följt enheternas arbete. Tunga åtgärder för friskare medarbetare.

Döm om vår förvåning när vi läser att den totala sjukfrånvaron ökar, “trots alla insatser“.

Vad har de ansvariga politikerna och tjänstemännen att säga? 

Det har Stockholm direkt tagit reda på. Den 21 september behandlas tertialrapporten av politikerna i utbildningsnämnden och nättidningen har tagit några av huvudpersonerna på pulsen. Oppositionen är inte imponerad. Lotta Edholm (L) varnade redan när årets budget klubbades för att den inte skulle räcka. Nu ser hon ju ut att ha fått rätt.

Utbildningsnämndens ordförande är inte lika säker på att de här trista besparingarna beror på att majoriteten snålat. Istället beror de många obalanserna i skolornas budgetar på att elever lämnat de kommunala skolorna och flyttat till fristående skolor.

Slutligen får Bo Andersson, grundskolechef, fundera lite fritt över hur han tycker att rektorerna ska lösa den uppkomna situationen. Han tycker att människor ska arbeta effektivare och ger förslag på två åtgärder som definitivt ökar arbetsbelastningen för lärare. Att vikariera för de många kollegorna som är hemma och är sjuka pga sitt arbete samt att trycka in fler elever i klassrummet.

Betygsinflation? 

Vi ska göra ett avsteg från vårt fokus på ekonomi och arbetsmiljö och titta även lite på redovisningen av elevernas resultat, det politiker gillar att kalla för måluppfyllelsen. Den här krympande ekonomin och de här lärarna som inte mår så bra. Hur går det för barnen? Lär de sig något nu när förutsättningarna tycks vara sådär?

Ja men titta. Det går jättebra för eleverna i Stockholms grundskola. Betygen skjuter i höjden. Det är historiskt sett höga siffror” i “samtliga betygsmått”.

Om man läser vidare flaggar dock förvaltningen för att här kan finnas ett problem. Betygsinflation. När betygen går upp massor är det inte säkert att det betyder att eleverna har blivit så mycket bättre.

Lite längre ner visar det sig att det finns fog för förvaltningen att ha de här farhågorna när det gäller betygen för eleverna i Stockholms skolor. Att de kanske inte är värda dem.

Oroväckande om man har perspektivet att likvärdighet är viktigt. Vi spanar vidare i det tjocka dokumentet för att hitta stöd för tesen att betygsinflation förklarar de högre betygen. Gissa vad vi hittade. Jo just den typen av stöd. Resultaten på de nationella proven har inte förbättrats. I matematik har de istället “försämrats kraftigt”. Men betygen har gått upp.

Vi samanfattar

Vad kan vi då dra för slutsatser av den föredömligt utförliga rapport som politikerna i utbildningsnämnden i Stockholm ska behandla den 21 september? Jo. Att tillståndet för skolorna i rikets huvudstad är ungefär på pricken sådant som vi brukar beskriva när vi pratar om hur New Public Managementstyrningen påverkar skolan.

1. Skolornas budget ökade 2017 med ynka 1,3 % medan kostnaderna ökade mycket mer. Konsekvensen av detta är att det blir obalans i budget om inte kostnader minskas. Detta skall rektorer lösa genom att göra effektiviseringar. Vi brukar hävda att verkliga effektiviseringar är svåra att göra i skolan och att det istället blir mer att göra för lärare. Ansvarig chef redovisar två effektiviseringar som han tycker att rektorerna ska göra. Ingen av dem är en effektivisering i ordets egentliga betydelse. Det handlar om att befintlig personal ska göra mer.

2. Arbetsmiljö får inte kosta pengar. Alla åtgärder för att minska sjuktalen måste vara kostnadsneutrala. Resultatet blir frukostmöten, stödmaterial och uppföljningar. Aldrig minskad arbetsbelastning. Avsiktsförklaringen fungerar inte. Den omtalade föreskriften om Organisatorisk och Social Arbetsmiljö (OSA) fungerar inte. Det enda som händer är att lärare får allt mer att göra.

3. En del av intäktsminskningarna kan förklaras av marknadsstyrningen. Elever och föräldrar är kunder och kan flytta sin skolpeng från den kommunala skolan till fristående skolor. När en elev flyttar minskar skolans intäkter med “en skolpeng”. Kostnaden för att ha en lärare i klassen minskar dock inte. Man kan inte säga upp 1/25 lärare. Istället måste besparingar göras genom att lärare på andra sätt jobbar mer.

4. Skolor konkurrerar via betyg. Höga betyg = nöjda kunder. Meritvärdet går således upp samtidigt som resultaten på de nationella proven inte gör det. De går snarare ner. Stressade och trötta lärare kan inte förväntas stå emot kundernas krav på ständig förbättring.

Det här är en dyster beskrivning. Vi vet. Det är dock ingen nidbild vi ger. Orden är Utbildningsförvaltningens egna. Svensk skola står för enorma problem och vägen till problemens lösning går knappast via fortsatt styrning genom ökade krav och minskade resurser. Utgångspunkten måste vara balans. Inte bara i budget utan även i arbetsbelastning.

Stockholm – En dyster beskrivning av verkligheten
Taggar: