I det här inlägget ska vi visa hur politikerna i Stockholm stad varje år minskar på förskolans och skolans resurser.
Vi har under vintern granskat hur mycket kommunpolitikerna landet runt skär ner på förskolan och skolan (i fortsättningen ”skolan”). Läs tex inlägg om Skolnedskärningskartan och om hur det statliga bidraget för ökad likvärdighet går till att täcka upp för kommunala besparingar. Vårt arbete har spridit sig och nu kan man läsa om nedskärningar på skolan lite här och var. Tex i Lärarnas Tidning, Skolvärlden och i debattartiklar från Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och Sveriges Skolledarförbund.
Nedskärningar på förskolan och skolan i Stockholm stad
Kommunpolitikerna i Stockholm stad fördelar resurser till förskolan och skolan genom olika schabloner i kommunfullmäktiges budget. I andra kommuner kallas det ofta förskole- eller skolpeng, schablon är ett annat namn på samma sak. Beroende på vad politikerna väljer att prioritera de olika åren får de olika skolformerna olika stora ökningar.
Sveriges kommuner och landsting räknar hela tiden på hur mycket löner och inflation förväntas öka det kommande året, så att kommunpolitiker ska veta hur mycket de egentligen borde öka schablonerna med. Schablonökningen är dock nästan aldrig lika stor som löneökningen och inflationen förväntas att bli.
I tabellen nedan har vi sammanställt hur mycket schablonerna för de olika skolformerna ökat under de senaste fyra åren. Längst ner i tabellen har vi lagt in hur mycket SKL:s index ökat med under samma år. I kolumnen längst till höger jämför vi de olika skolformernas totala schablonökning med SKL:s bedömning av löneökning och inflation.
Skillnaden mellan hur mycket schablonerna för de olika skolformerna ökat med och hur mycket SKL:s index ökat med beskriver hur mycket Stockholm stads politiker sparat på skolan när man jämför 2019 års schabloner med 2015.
De nedskärningar som media rapporterar om nu är alltså inte ett nytt fenomen. Att varje år minska skolans budget lite grann, så att kostnadsökningar inte riktigt täcks, är en naturlig del av politikers styrning av skolan. Den term politiker brukar använda för att beskriva den här styrningen är ”effektiviseringskrav”. Genom att först öka budget med så mycket som löneökningar och inflation förväntas öka, men sedan dra bort en eller några procent, försöker politiker styra skolan att hela tiden bli lite billigare och lite bättre. Lärare och rektorer ska helt enkelt tvingas till att hitta effektivare arbetsformer och arbetsmetoder.
Problemet är att skolan inte är en tillverkningsindustri där det är rimligt att förutsätta att ständiga effektiviseringar av produktionen kan göras. Att lära ut kunskaper för elevgrupper som hela tiden byts ut är inte jämförbart med att tillverka en bil. Ändå är det just det strategin med ständiga effektiviseringskrav bygger på: idén om skolan som en fabrik.
Om effektiviseringskraven inte klaras genom effektivare undervisning tvingas lärare och rektorer bestämma sig för om de ska skarva med kvaliteten i undervisningen eller öka sin arbetsbelastning och jobba mer än vad det är tänkt att de ska. När kraven är större än resurserna skapas stress som skapar arbetsrelaterad ohälsa, och där har vi förklaringen till varför skolans medarbetare är överrepresenterade när det gäller sjukskrivning pga psykiska diagnoser.
Det är av yttersta vikt att förskolans och skolans medarbetare och fackliga företrädare förstår att det inte är årets nedskärningar de ska protestera mot utan den styrning som varje år minskar förskolans och skolans resurser för att tvinga fram effektivisering. Kampen står inte mot 2019 års budget – det kommer att komma fler år med nedskärningar. Kampen står mot föreställningen att undervisning kan ske till ett ständigt billigare pris och att politiker slipper undan ansvaret för allt större glapp mellan krav och resurser genom att kalla det för effektivisering.