Per Arne Andersson, avdelningschef för utbildning och arbetsmarknad på Sveriges Kommuner och Landsting, har skrivit ett blogginlägg om oss och om vår granskning av kommunernas ekonomi. Bra. Det betyder att det börjar bli lite obekvämt för medlemskommunerna. Inte bra på det sättet att vi önskar olycka åt landets kommunpolitiker utan bra på det sättet att frågan om budget, ekonomi och effektiviseringskrav äntligen lyfts till politisk diskussion. Tack Per Arne.
Vissa saker som Per Arne skriver tycker vi är riktigt bra. Andra saker håller vi inte med om. Ytterligare några saker är tyvärr direkt felaktiga. Eftersom vi inte har gjort oss kända för peppinlägg så vi börjar med det som faktiskt inte stämmer.
- Per Arne skriver att vi granskat kommunernas skolbudgetar. Det stämmer inte. Tankesmedjan Balans granskar välfärden och i vår granskning av landets kommuners ekonomi tittade vi inte bara på skolans budget utan på ekonomin för kommunernas hela välfärdsåtagande.
- Per Arne antyder att vi är negativa till effektivisering. Det stämmer inte heller. I vår granskning av kommunernas ekonomi konstaterar vi att det finns ”risk för odefinierade sparkrav” i 9/10 kommuner. Vi är inte negativt inställda till effektiviseringar när sådana är möjliga att göra utan att det skapar ökad arbetsbelastning, men vi är negativa inställda till odefinierade sparkrav.
- Per Arne antyder vidare att vi ropar efter mer resurser. Det stämmer inte. Vi ropar efter balans mellan krav och resurser.
Så till saker tankesmedjan Balans och Sveriges Kommuner och Landsting inte är överens om. Skolans styrning är inte alltid svartvit och beroende på vilken roll man spelar i styrningen ser man olika på saker och ting. Sveriges Kommuner och Landsting spelar rollen som intresseorganisation för huvudmän och arbetsgivare vilket märks tydligt i Per Arnes text. Här kommer några exempel.
- Per Arne tar upp att kostnaden för skolan har ökat varje år sedan 2010. Det är sant. Men att konstatera att kostnader har ökat är ett dåligt sätt att undersöka om kommunerna tar sitt arbetsgivaransvar och säkerställer balans mellan krav och resurser för sina anställda i skolan. Det vi beskriver i vår granskning av kommunernas ekonomi och i ett stort antal kommuninlägg är hur kostnaden för skolan inte ökar lika mycket som lönekostnader och prisökningar (inflation) ökar. Läs gärna det här blogginlägget om vad som är en satsning.
- Per Arne konstaterar att lärartätheten är konstant. Det stämmer. Vi har dock aldrig hävdat att de effektiviseringskrav som kommunpolitiker lägger på skolan resulterat i generellt lägre lärartäthet (även om det finns undantag). Små besparingskrav i varje ny årsbudget har dock lett till att lärares arbetsbelastning ökat av andra orsaker än att lärartätheten minskat. Lärare tvingas i större utsträckning vikariera för frånvarande kollegor. Allt fler undervisningssituationer ska lösas inom klassrummets väggar (inkludering). Vakanta tjänster utlyses inte omedelbart. Läromedelsbudget minskas. Nyanlända skickas tidigare ut i ordinarie klass. Allt mer av lärares gråtid (ej lektionstid) fylls av andra arbetsuppgifter. Osv.
- Per Arne skriver att historien är full av effektiviseringar som vi idag inte skulle vilja vara utan. Det stämmer, om man ser till industrisektorn. Vissa branscher har dock visat sig vara svåra att effektivisera. Vi skriver ofta att skolan inte är någon fabrik. När effektiviseringskrav läggs i budget men rektorer och förskolechefer tillsammans med sina medarbetare inte lyckas förändra sitt arbetssätt så att undervisningen blir billigare ökas istället arbetsbelastningen. Per Arne beskriver den här processen som att ”alla bör ständigt jobba med sina prioriteringar”. Problemet är att i skolan är det väldigt svårt att prioritera bort. Läroplan och skollag anger lägstanivån. Man får inte prioritera sig under den.
Avslutningsvis det vi håller med Per Arne och Sveriges Kommuner och Landsting om. Att allt högre krav är ett problem och att krav och resurser självklart måste hänga ihop. Det stämmer att skolans huvudmän ställs inför allt högra nationella krav och att dessa krav inte alltid är finansierade från riksdag och regering. Vi har t ex beskrivit detta i inlägg om läsa, skriva, räknagarantin och om den nya skollagen.
Det vi eftersöker är en större uppriktighet från landets kommuner och från Sveriges Kommuner och Landsting när det gäller konsekvensen av högre krav på skolan. Per Arnes lösning är att lärare måste jobba smartare. Inte att krav behöver minska eller resurser öka. Vi ser tyvärr konsekvensen av den inställningen i höga sjuktal och i enorm lärarbrist. Genom att ständigt lägga ansvaret för obalans mellan krav och resurser på medarbetaren har Sveriges Kommuner och Landsting skapat en självuppfyllande profetia. Genom avtal mellan arbetsgivare och fack som inte reglerar arbetsbelastning utan som istället skapar möjlighet att kontinuerligt öka densamma har landets skolhuvudmän slitit så hårt på sina medarbetare att för få vill jobba i skolan. Och då måste skolhuvudmännen se till att medarbetarna jobbar ännu hårdare. Effektiviseringskrav skapar behovet av mer effektiviseringskrav.
Lyckosamt för Sveriges Kommuner och Landsting är att de har chansen att vända utvecklingen i det läraravtal som man ännu inte lyckats komma överens med lärarfacken om. Återigen ett tack till Per Arne för inlägget om effektivisering. Även om vi tycker väldigt olika om några viktiga saker är det ett viktigt första steg att effektivisering lyfts till politisk diskussion.
Lästips