Som skeptisk till skolans styrning ställs man återkommande inför utmaningen att få människor att omvärdera saker de fått lära sig är sant. Vi mår bra av veta att saker är sant. Det ger trygghet. Sanning kan vara vetenskap: jorden är rund. Sanning kan vara ideologi: det är bra att dela med sig. Sanning kan vara religion: det finns en Gud. Vi kan tillåta oss att vara oense om vissa saker men vi vill så gärna att i alla fall några givna saker ska vara sanna.
Nyliberalismen är en ideologi som slår fast att några givna saker är sanna. Konkurrens leder till bättre och billigare varor och tjänster. Den ekonomiska människan tar rationella beslut. Lön är ett styrmedel som ger medarbetare incitament att öka kvalitén i arbetet. När individer sätter sig själva i främsta rummet skapas största möjliga nytta för hela samhället. Effektiviseringskrav är nödvändiga för att få den ineffektiva offentliga sektorn att bli mer produktiv.
När vi diskuterar skolans styrning och New Public Management gäller att de här sakerna är sanna. Detta gäller även till en viss del i fackliga sammanhang. Nyliberala principer har lågsamt smugit sig in i den gemensamma välfärdsfackliga övertygelsen om vad som är sant. Individuella löner ger tex högre löner för alla på sikt och karriärtjänster ökar läraryrkets attraktionskraft. Det här är sant. Andra uppfattningar är falska.
Det är till och med så att idén om individuella löner för lärare föddes i facket. I alla fall enligt Lärarnas Riksförbunds föreföredetta ordförande. Det här är inget försök att lägga skulden på LR. Lärarförbundet har anammat sanningen om individuella löner minst lika starkt. 
I våras beskrev vi bakgrunden till införandet av individuella löner för lärare. Hur arbetsgivaren (nuvarande SKL) drev på för att ändra lärares arbetstid (slopad undervisningsskyldighet) och hur detta i kombination med införandet av individuella löner skulle öka effektiviteten så mycket att lärares löner skulle kunna öka mer än andra yrkesgrupper. Idag kom en rapport om lärarlönelyftets konsekvenser för lärares löner och lärarlönelyftets påverkan på lärares arbetsmiljö. Låt oss ta en titt.
Rapporten är skriven av Riksrevisionen. Det här är ingen dussinkälla. Riksrevisionens uppdrag är att granska vad statens pengar går till, hur de redovisas och hur effektivt de används. Det Riksrevisionen kommer fram till är inte med nödvändighet sant. Men. Om Riksrevisionen kommer fram till att deras bild av verkligheten skiljer sig från det vissa hävdar är sant, finns det rimliga skäl att ifrågasätta vissas sanning.
Riksrevisionen har granskat om karriärstegsreformen och lärarlönelyftet skapat förutsättningar för att öka läraryrkets attraktionskraft. För att svara på frågan redogör Riksrevisionen bland annat för:
- Hur lärares löner utvecklats med start i införandet av individuella löner för lärare och avslut i lärarlönelyftets konsekvenser
- Huvudmännens och lärares uppfattning om lärarlönelyftets konsekvenser för läraryrkets attraktionskraft.
Vi som diskuterat styrning under många år vet vad den fackliga sanningen är. Individuella löner är bra för lärarlönernas utveckling och karriärtjänster ökar läraryrkets attraktionskraft. Låt oss se vad Riksrevisionen har att säga om dessa två sanningar!
Först lite fakta om vilken roll lärarfacken haft i framtagandet av Lärarlönelyftet. Riksrevisionen konstaterar att Regeringen förankrade reformen genom nära samarbete med parterna och att fackförbunden fungerat som företrädare för lärarnas uppfattning. Vi vet att lärarfacken haft uppfattningar som inte Regeringen valt att ta hänsyn till men Riksrevisionen anser att fackförbunden ändå haft ett direkt ansvar för att utforma vissa delar av Lärarlönelyftet.
Individuella löner
Det här är intressant. I sin beskrivning av lärarlönernas utveckling kommer Riksrevisionen fram till vad som borde vara en mycket kontroversiell slutsats. Lärares löner har inte alls ökat efter att tarifflönerna avskaffades och ersattes av individuella löner. Det verkar snarare som att det relativa löneläget försämrades något.
Läraryrkets attraktionskraft
Sanningen om individuella löner fick sig alltså en törn. Inte heller sanningen om att karriärtjänster ökar lärares attraktionskraft visar sig hålla för Riksrevisionens granskning. Huvudmännen anser att sammanhållningen mellan lärare har minskat och att arbetet i skolans arbetslag påverkats negativt vilket försämrar förutsättningarna för att reformen ska öka läraryrkets attraktionskraft.
Varför då? Jo. Man upplever att att statsbidragen skapar orättvisa. Att läraryrket uppfattas som ett yrke där alla gör i princip samma sak. Att sorteringen som började med förstelärarreformen förstärkts.
Vidare kritiseras reformen för att skapa förste-, ”andre”-, ”tredje-” och sistelärare samt att de uppkomna löneskillnaderna inte anses motiverade av skillnader i kompetens.
Vi summerar
Tanken med det här inlägget är inte att skuldbelägga någon. Däremot vill vi öppna upp för möjligheten att vissa av de sanningar vi bygger skolans styrning och det fackliga arbetet med lön utifrån kanske inte alls är sanna, utan möjligen rentav falska. Införandet av individuella löner tycks inte enligt Riksrevisionens granskning ha lett till att lärares löner ökat. Utan tvärtom. Karriärreformerna tycks inte enligt Riksrevisionens granskning ha lett till att lärares attraktionskraft ökat. Utan tvärt om.
Tanken med det här inlägget är inte heller att ersätta en gammal sanning med en ny. Vi påstår inte att individuella löner bevisligen är dåligt. Vi påstår inte heller att karriärtjänster bevisligen är dåligt. Men vi vill helst aldrig mer mötas av den ideologiska/religiösa övertygelsen att dessa saker är absolut sanna. Det har nämligen Riksrevisionen visat att de inte är.
Vi tror inte på individuella löner för vi anser att det finns belägg för att de leder till ökad arbetsbelastning och vi tror inte på karriärreformerna för att vi anser att det belägg för att de minskar lärares vilja att agera som ett starkt kollektiv.
Ni läsare får tro vad ni vill. Men akta er för att göra tron till sanningar.