Texten nedan är ett gästinlägg från Hadar Nordin – fritidspedagog, föreläsare och debattör – om välfärden, fritidshemmet och balans mellan krav och resurser.
Begreppet kan härröras redan från 1500-talet. Då, ett begrepp som relaterade till medborgares välmående. Här växte synsättet fram om att fattigdom och bristande självförsörjning skulle åtgärdas genom regler eller metoder (Men, ja. Folk dog som flugor på 1500-talet) Idag kan nog
”Välfärd” ses som ett trademark för ett ekonomisk styrsystem som motiverar hög skatt hos medborgarna. Hög skatt har jag inga problem att acceptera om utfallet verkligen var välmående hos medborgarna.
Välfärden idag avser avgiftsfria samhällstjänster som bibliotek, skola och kollektiva och allmänna vägar. Sen finns subventionerade verksamheter som till exempel förskola, fritidshem och sjukvård.
I slutändan måste välfärden ändå betraktas och analyseras utifrån de båda perspektiven; styrningen av pengar inom offentlig sektor och utfallet av styrningen, dvs ”hur mår medborgarna i välfärden”?
En ironisk detalj bara. Offentliganställda inom välfärdsyrken är överrepresenterade när det kommer till arbetsrelaterade sjukskrivningar. Särskilt inom vård, omsorg och utbildning är sjuktalen höga med många sjukskrivningar som överstiger 14 dagar. Att arbeta med andra människor inom offentlig sektor – sponsrad av skattepengar – i ett system vi
kallar välfärd – är de mest riskfyllda yrkena när det kommer till sjukskrivning.
Jag har jobbat som utbildad fritidspedagog sedan 2003. Fritidspedagoger och förskollärare är sjukare än de flesta andra yrkesgrupper. 2014 kvalade yrkena in på fjärde plats i listan över yrken med flest sjukskrivningar per 1000 anställda. Bara vård- och omsorgspersonal kom före av de så kallade välfärdsyrkena. Psykiska sjukdomar ökar lavinartat, i synnerhet, hos kvinnor inom yrkesgruppen förskollärare och fritidspedagoger.
Som fritidspedagog har jag sett barngrupper växa under 15 år, antalet utbildade minska och statliga pengar rinna mellan fingrarna in i andra verksamheter. Det riktade statsbidraget ”statsbidraget för kvalitetssäkrande åtgärder”. Detta bidrag delas ofta ut schablonmässigt till skolorna för vikariekostnader när fritidspedagogerna är borta på fortbildning eller nätverk. Många gånger tas dock inga vikarier in. Man löser det internt.
Fritidsverksamheten kostar pengar. Framförallt personal kostar. Samtidigt ska man komma ihåg att skolbarnsomsorgen liksom barnomsorgen är samhällsekonomiskt lönsam. Redan på 80-talet gjordes undersökningar som kom fram till detta. En god omsorg och pedagogik möjliggör för föräldrar att arbeta, betala skatt och bidra till produktionen och därmed säkra den tillväxt som tryggar välfärden. Men fritidshemmet ska inte bara ses som en omsorgsinstitution som möjliggör detta. Fritidshemmet måste ses som bidragande till välfärden med sin pedagogiska omsorg. Dock kan verksamheten få kontraproduktiva effekter om kvaliteten brister.
Lärarbristen är generell men särskilt stor på fritidshemmen. Vem ska ombesörja utbildningen i fritidshemmen om 10-15 år? Betänk att 1/4 av de utbildade fritidspedagogerna nationellt redan lämnat yrket. Den siffran lär öka i takt med försämrade arbetsvillkor.
Här måste vi också beröra korrelationen mellan skola och fritidshem. Det saknas forskning på området men det är lätt att anta att ett fritidshem av god kvalitet kommer att ha positiv inverkan på barns lärande och utveckling. Ett fritidshem med dålig kvalitet på verksamheten kommer sannolikt ha en negativ effekt på lärande och utveckling. Idag saknar nästan varannan årsarbetare i fritidshem pedagogisk högskoleutbildning. Det påverkar kvalitet.
Vad gäller samverkan mellan de två verksamheterna är det ett historiskt dilemma i sig. Det pedagogiska ledarskapet saknas. Tid för att planera och följa upp de nationella målen saknas. Tjänstgöring i två verksamheter, skola och fritidshem, som gör att tid för viktig återhämtning,
förberedelse och analys inte alltid finns finns.
Nästan en halv miljon barn är inskriva i fritidshem. Inom kommunalt drivna fritidshem saknar 11% av fritidshemmen helt högskoleutbildad personal. Motsvarande siffra för fristående fritidshem är 34%.
Vi behöver göra yrket attraktivt genom rimliga arbetsvillkor och högre lön. Idag far både personal och barn illa i barngrupper som är för stora utan ändamålsenliga lokaler.
Senast en statlig offentlig utredning (SOU) gjordes kring barn- och ungas fritid var innan vi ens hade hört begreppet ”skärmtid”. Vi behöver en ny SOU rörande fritidshemmen och barns fritid. Utred barn i tidig skolålders (7-12 år) behov och uppväxtvillkor i det samtida samhället. Hur ser organiseras denna grupps fritid? Vilka samhällsaktörer är delaktig i den? Utred tillgången av dessa aktörer. Är de omfattande nog och finns rätt kompetens att möta barns behov?
Om medborgarnas välmående var ett mått på välfärden – hur skulle en budget i balans se ut då? Vi kan inte längre acceptera att offentlig sektor – eller den privatiserade delen av den – inte lever upp till de nationella målen. Vi kan heller inte acceptera att anställda inom välfärdsyrken är överrepresenterade när det kommer till arbetsrelaterade sjukskrivningar.
Tidigare gästinlägg på bloggen