Snart beslutas budgeten för 2020 års välfärdsverksamheter. Här skriver rektor Linnea Lindquist, som har grundat Facebookgruppen Skolledarupproret och som är en av frontfigurerna för Skolmarschen den 12-13 oktober, om hur man som skolledare kan möta orimliga sparkrav.
Jag minns mitt första möte med min verksamhetsekonom när jag var ny som skolledare. Det var ganska många år sedan men jag minns det så väl eftersom jag efter mötet tänkte ”vad har jag gett mig in på?” Jag skulle ansvara för en budget på över 30 miljoner kr. Min ekonom inleder mötet med att säga ”Hej Linnea, nu ska vi lägga budgeten för nästa år”
Det är nog det mötet som jag än idag bävar mest inför. Jag läser alltid budgeten från nämnden så jag vet vad politikerna förväntar sig. De förväntar sig ofta att vi ska höja resultaten, vi ska minska sjuktalen bland våra medarbetare. Vi ska satsa på digitalisering och språkutveckling. Vi ska även satsa på skolbibliotek och vi ska förbättra elevernas trygghet och studiero. Detta ska jag göra med krympande resurser. Resurserna blir mindre varje år, jag har inte varit med om stora nedskärningar, men de krymper. Det anmärkningsvärda är att uppdraget aldrig krymper. Uppdraget är detsamma, eller så förväntas det öka i omfång. I mina analyser och rapporter till huvudmannen ska jag vid läsårets slut analysera hur det har gått, har vi höjt resultaten, sänkt sjuktalen och har vi förbättrat studieron? Har vi lyckats höja kvalitén med mindre resurser? Har vi lyckats med det npm styrningen av skolan vill att vi ska göra?
Som ny skolledare kliade jag mig i huvudet; hur skulle jag lösa detta? Jag ville såklart göra ett bra jobb, visa att jag var en bra rekrytering trots att jag var ung. Särskilt rädd av mig har jag aldrig varit och jag brukar alltid säga vad jag tycker och jag brukar alltid göra det jag anser vara det rätta. Så, jag gjorde det jag tänkte var rätt.
Jag förklarade för min huvudman att gapet mellan krav och resurser har ökat utifrån förra årets budget. Jag förklarade att jag har mindre pengar i min budget. Vad jag inte hade förstått är det som Tankesmedjan Balans granskningar lärt oss, att jag inte får indexuppräkning i budgeten som motsvarar löne- och prisökningar. Det är därför resurserna krymper varje år. Jag frågade inte på det mötet vad jag skulle sluta göra. Jag skrev in de minskade resurserna som en risk i min uppföljning. Det gillades inte och jag blev tillsagd att ta bort det, men jag lät det stå kvar eftersom det är den största risken för verksamheten.
Jag förklarade för min dåvarande chef att de minskade resurserna får konsekvenser för mig som rektor. Jag förklarade att de ständigt krympande resurserna påverkar min arbetsmiljö, att jag har en ständig känsla av obehag i magen, att jag sover sämre, att jag när jag sitter med gråtande medarbetare på mitt kontor så känner jag ofta att jag vill säga upp mig. Åter till mitt första budgetmöte. Vi sitter och gissar jag och min ekonom. Vi vet inte hur mycket statsbidrag vi får eftersom skolverket bestämmer sig löpande under året vilka som ska få statsbidrag och hur mycket det blir, jag vet inte exakt hur många barn jag kommer ha inskrivna. Jag vet inte hur många nyanlända jag kommer ha, det beror på världsläget. Det beror på om bomberna fortsätter falla i länder som befinner sig i krig, hur revolutionerna utvecklar sig och framförallt beror det på om gränserna till Europa kommer vara öppna eller stängda.
När vi lägger budgeten är det mesta oklart. Det mesta beror på, och det beror på sådant jag inte kan påverka. Budgetmötet slutar denna gång att jag trots mina protester blir tillsagd att minska antal medarbetare eftersom resurserna är mindre än innevarande år och eftersom löner är skolans största utgiftspost. Hur många medarbetare som behöver sluta har varierat från år till år, det kan vara tre, eller fyra, eller två, eller en. Har jag tur säger någon upp sig, går i pension eller blir föräldraledig så jag slipper göra en övertalighetsprocess. Nu måste jag meddela min medarbetare att tyvärr har jag inte råd med dig trots att du gjort ett fantastiskt bra arbete. Om den budget jag lägger på mötet kommer hålla vet varken jag eller ekonomen, det beror på. Skolledaruppdraget är väldigt roligt och givande, men det är i princip omöjligt att både ha en budget i balans och en verksamhet i balans.
Det var några år sedan. De kommande åren har det årliga budgetmötet slutat på ungefär samma sätt. Summorna varierar men kontentan är densamma – gapet mellan statens krav på skolan och kommunens resurser växer.
Hur ska jag som rektor agera på budgetmötena? Det är inte ekonomens fel att vi får krympande resurser, de gör bara sitt jobb. Det är inte min chefs fel att resurserna krymper, min chef gör bara sitt jobb. Det är politikerna (huvudmannen) som klubbar budgeten. De har också en svår situation, många viljor, stora behov i kommunerna samt krympande intäkter från skatterna. De har ett svårt uppdrag. De är dock ytterst ansvariga.
Jag tänker också på detta med tillit, och på detta med att känna sig blåst. I alla kommuner och förvaltningar jag arbetat i har man pratat om att vi ska ha en tillitsfull organisation och framförallt tillitsfull ledning. När huvudmännen i kommun efter kommun klubbar igenom budgetar med nedskärningar utan att vara tydliga med att det är det de gör gentemot oss som ska göra jobbet, så känner i alla fall inte jag tillit, tvärtom. Jag vet inte om det bara är jag som känner såhär, men när jag efter att ha förstått hur de gör så känns det lite som att stå med byxorna nere. Hur kommer det sig att jag inte fattat varför resurserna krymper år efter år?
Jag vet att SKL räknar ut PKV index, men jag har inte reflekterat över det när jag läst nämndens budget. Jag blir också förbannad på politikerna som inte är ärliga gentemot oss tjänstemän. Det är bättre med en öppen dialog så att vi tillsammans kan hitta lösningar på hur uppdraget ska minska. Det skulle skapa tillit.
Jag har tänkt mycket sedan mitt första budgetmöte på vad jag som rektor kan göra. Framförallt har jag funderat på, kan jag göra något eller är det bara att acceptera läget?
Jag tänker att det vi rektorer kan göra är att börja ställa krav på minskat uppdrag när resurserna minskar. Vi behöver vara tydliga med våra huvudmän att vi absolut kan förklara medarbetare övertaliga men att det också innebär att arbetsuppgifterna hen har försvinner. De arbetsuppgifterna kommer inte att bli utförda.
Om jag som rektor förklarar en kurator övertalig så innebär det att jag inte kan genomföra sociala utredningar. De kommer då förbli ogjorda. Om jag ska förklara en elevassistent övertalig så betyder det att eleven inte får stöd, och det betyder att eleven behöver tas om hand, kanske i en central SU grupp om eleven inte kan gå i en reguljär klass utan assistent innan assistenten förflyttas eller sägs upp. Om en elevassistent blir övertalig betyder det inte att läraren ska lösa undervisningen för eleven utan elevassistent. Om jag förklarar en administratör övertalig på halvtid så betyder det att jag inte kommer kunna göra all administration, hälften kommer bli ogjord. Om antalet personal i fritidshemmet minskar så betyder det att elever inte kommer kunna få plats i fritidshemmet. Att det blir färre personal på fritidshemmet betyder inte att färre personal ska ta hand om fler elever. Det kommer leda till arga vårdnadshavare som behöver fritids för sina barn. Det kommer synliggöra hur situationen ser ut i många kommuner.
Minskade resurser måste börja innebära ett minskat uppdrag. Alternativet är att skolans medarbetare kommer fortsätta arbeta sig sjuka. Det är inte ett alternativ om du frågar mig!
Om en skola har vikariestopp så innebär det att undervisning kommer ställas in och eleverna skickas hem när läraren är sjuk, eftersom det inte finns någon som kan undervisa.
Jag tänker också att vi behöver bli bättre på att begära skriftliga underlag från våra huvudmän att vi är ålagda att minska på uppdraget och att det får konsekvenser. Varför är det viktigt? För att vi ska ha ryggen fria när skolinspektionen riktar kritik mot att vi inte följer skollagen. Det är viktigt att det framgår att jag som rektor åläggs av huvudmannen att minska på skolans uppdrag eftersom det saknas resurser för att kunna genomföra uppdraget i sin helhet. Vad som ska prioriteras behöver vi rektorer få hjälp med från huvudmannen så att alla rektorer får liknande förutsättningar. Det ska inte vara upp till varje rektor att göra den prioriteringen.
Om vi rektorer börjar ställa krav på huvudmannen att göra prioriteringen åt oss kommer det bli tydligt vad konsekvensen blir. Det kommer bli tydligt att vi tar ansvar för vårt uppdrag. Det är rektors uppgift att ha en budget i balans. Vi ska ta det uppdraget på allvar eftersom vi hanterar skattemedel. Vi ska göra allt vi kan, men vi kan inte göra mer än allt vi kan. När det inte räcker måste något tas bort, om det har jag skrivit om i tidigare blogginlägg. Vi får inte glömma att det även är rektors uppgift att ha en verksamhet i balans. Det är viktigt att vi börjar visa att krympande resurser leder till att arbetsuppgifter och uppdrag tas bort helt och hållet. Om vi börjar anpassa uppdraget till de resurser vi har så har vi en rimlig chans att skapa balans i vårt uppdrag
Det här tycker säkert många är galet, så kan man väl inte göra? Jag menar att vi kan det. Ja, det kommer bli lite dålig stämning mellan dig och din huvudman. Ja, du kommer säkert få ett och annat allvarligt samtal med din chef där du uppmanas utföra samma uppdrag med mindre resurser.
Tänk på alternativet. Att fortsätta som vi gör nu är inget alternativ.
I många kommuner har redan nedskärningar för 2020 klubbats i nämnderna och det kommer innebära sämre arbetsmiljö för de som arbetar i dessa kommuner, både för lärare, övrig skolpersonal och för rektorerna. Fler nedskärningar kommer klubbas under hösten 2019 i landets kommuner.
Gör vi detta tillsammans, som ett skolledarkollektiv så kommer det ge effekt, det är jag övertygad om. En bråkig rektor kan huvudmannen göra sig av med, men de kan inte göra sig av med en hel rektorsgrupp i en kommun när rektorerna går ihop och säger stopp. Det måste finnas en rektor på varje skola. Det är rektorernas marknad nu. Det är stor brist på skolledare och desto svårare uppdraget blir att genomföra desto svårare kommer det bli att rekrytera rektorer. Vi måste börja fokusera på att uppdraget ska minska i de kommuner som genomför nedskärningar och det är något vi kan börja göra direkt, mer resurser ska vi också kämpa för men de kommer inte imorgon. Vi ska fortsätta kämpa för en annan styrning av skolan, men den kommer inte heller ändras imorgon.
Vi kan dock redan idag börja ställa krav på att uppdraget ska minska i takt med att resurserna minskar. Vi behöver börja ta denna diskussion med våra huvudmän. Vi behöver vara tydliga med att vi självklart ska ha en budget i balans, men att det innebär också att uppdraget behöver minska eftersom vi också är skyldiga att ha en verksamhet i balans. Den diskussionen ska vi ta tillsammans i våra ledningsgrupper.
Jag hoppas innerligt att alla skolledare går med i Skolledarupproret på Facebook så vi kan hjälpas åt med detta.
På återseende
/ Linnea