Billigare men bättre välfärd. Går det?
I valrörelsen lovar alla politiker att de ska satsa på vård, skola och omsorg och nästan varje nyklubbad stats-, region- eller kommunbudget presenteras ihop med påstådda satsningar på välfärden. Ändå upplever många som jobbar i vård, skola och omsorg att de hela tiden får lite mer att göra. Hur kan politikers och medarbetarnas bild skilja sig så mycket åt?
För att kunna svara på den frågan behöver vi först berätta om den förändring av välfärdens styrning som skedde i början av nittotalet då politiker gav sig själva i uppdrag att hela tiden få ut mer och mer välfärd, för lika mycket – eller helst mindre – resurser. I budgetar benämns den här strävan ofta som att välfärden måste “effektiviseras”.
Den största kostnadsposten för vård, skola och omsorg är löner. Lönekostnaderna påverkas av hur många anställda man har och av de anställdas lönenivå. Andra kostnader är lokalkostnader och inköp av materiel. De kostnaderna påverkas främst av inflationen. Slutligen innebär fler barn, unga, sjuka, gamla och människor i behov av omsorg en ökad kostnad.
När politiker ska bestämma budget för sina verksamheter får de veta med ungefär hur mycket de här kostnadsposterna kommer att öka kommande år. Sedan kan de välja att öka budget med lika mycket, med mer, eller med mindre. När Balans granskar välfärdens budgetar ser vi att det vanligaste är att politiker ökar budgeten för vård, skola och omsorg men att man ökar den med mindre än vad kostnaderna beräknas öka.
Skillnaden mellan den faktiska ökningen av budget och de förväntade kostnadsökningarna i form av löner, inflation och fler medborgare i behov av välfärd skapar ett effektiviseringskrav. Politiker kan säga att de lagt mer pengar på välfärden i budget, men för dem som jobbar i välfärden innebär budgeten sämre möjligheter att klara lagkrav och förväntningar på verksamhetens kvalitet.
Det är väldigt sällans som politiker berättar “hur” de här effektiviseringarna ska kunna göras, utan att det drabbar kvaliteten. Uppgiften att hela tiden hitta effektivare arbetsmetoder delegeras ner till lärare, sjuksköterskor och andra som påverkas av politikernas budgetar. Men det är inte så lätt att effektivisera mötet mellan lärare och elev eller sjuksköterska och patient.
Välfärdens medarbetare ställs därför ofta inför en omöjlig arbetsuppgift. De tvingas att öka tempot i arbetet för att kompensera den ökande obalansen mellan krav och resurser, något som förklarar den allt högre arbetsrelaterade ohälsan bland välfärdens medarbetare.
Frågor att ställa till politiker:
- Anser ditt parti att det går att effektivisera vården, skolan eller omsorgen. Om ja, hur ska detta ske?
- Vill ditt parti satsa på vården, skolan och omsorgen – dvs öka budgeten med mer än vad löner och inflation väntas öka. Med hur mycket i så fall? Om nej, vill ditt parti ge samma förutsättningar som vården, skolan och omsorgen har idag? Om nej även här, hur mycket sämre förutsättningar än idag vill ditt parti att vården, skolan och omsorgen ska få?