Vem ska äga lokalerna?
De senaste 10 åren har kommunpolitiker börjat att sälja ut förskole- och skolfastigheter till fastighetsbolag som specialiserat sig på att köpa utbildningsfastigheter och sedan hyra tillbaka dem till kommuner eller till fristående huvudmän. När kommunerna säljer tillgångar får de inledningsvis pengar som de kan använda till att göra investeringar på andra områden, men mycket talar för att det på sikt blir mycket dyrare för kommunerna att hyra sina fastigheter än att äga dem. Och med dyrare lokalkostnader blir det mindre pengar över till att anställa lärare.
Det finns ett antal argument för att det blir dyrare för kommunerna att hyra sina utbildningsfastigheter än att äga dem:
- Kommunerna lånar pengar genom sin egen förening Kommuninvest till en mycket lägre ränta än vad fastighetsägare får när de lånar av banker.
- Kommunens kan låta sina rektorer betala självkostnadspris för kommunala lokaler, medan privata fastighetsägare har avkastningskrav på ca 4-6 % som läggs på hyran.
- I takt med att kommunerna amorterar sina lån minskar räntekostnaden medan hyran kommuner får betala till privata fastighetsägare skrivs upp med inflationen.
- När kommunerna amorterat klart utbildningsfastigheter som de lånat till äger kommunen fastigheterna och kan använda dem på bästa sätt för kommuninvånarna. När ett långt hyreskontrakt går ut äger den privata fastighetsägaren fastigheten.
Det främsta argumentet för att kommunerna ska hyra sina utbildningslokaler är att privata fastighetsägare påstår sig vara effektivare förvaltare av fastigheter. Att det är så har dock inte kunnat bevisas i ekonomiska kalkyler innan försäljningar eller i faktiskt utfall efter försäljningar. Utredningar som gjorts av Kommuninvest och Sveriges Kommuner och Regioner talar istället för att det är betydligt billigare för kommunerna att äga sina utbildningsfastigheter.
Ett annat argument som ofta lyfts för utförsäljningar är att en kommun nått sitt “lånetak” och inte kan låna mer. Kommuninvest är dock tydliga med att de inte sätter lånetak för kommuner. Budgettekniskt är det även så att längre hyresavtal räknas in i kommunernas balansräkningar precis på samma sätt som lån.
En annan tydlig trend är att kommunerna säljer ut “icke strategiska fastigheter” för att få loss kapital till andra investeringar. Allt fler kommuner definierar utbildningsfastigheter där vinstdrivande huvudmän bedriver förskola eller skola som “icke strategiska”. Om riksdagen tar beslut om reformer som leder till att vinstdrivande huvudmän lägger ner verksamheten – och kommunen måste ta över huvudmannaskapet – blir de här fastigheterna plötsligt strategiska. Men då har kommunerna förlorat rådigheten över fastigheterna och fastighetsägarna kan välja att hyra ut till någon annan.
Det senaste året har kritiken mot utförsäljningar av utbildningsfastigheter ökat i omfattning. Bland annat har uppmärksamhet riktats mot att fastighetsbolagen ägs av före detta politiker, att före detta politiker sitter i bolagens styrelser och att före detta politiker jobbar som lobbyister för fastighetsbolagen. Det här kan vara en bidragande orsak till att kommunala tillgångar säljs ut trots att det inte är kommuninvånarna till gagn.
Eftersom kommunen bestämmer själva om utbildningfastigheter ska säljas eller om nya skolor ska ägas av privata fastighetsbolag är det här en utmärkt lokal valfråga.
Frågor att ställa:
– Kommer ditt parti att sälja några förskole- eller skolfastigheter om ni vinner valet?
– Om “ja”, vilka effekter förväntas för de kommunala skolornas ekonomi?
– Kommer ditt parti planlägga skolor som privata fastighetsägare ska äga om ni vinner valet?
– Är det viktigt för ditt parti att kommunen har rådighet över de utbildningsfastigheter som finns i kommunen? Varför? Varför inte?