Det finns mycket som kan hindra en vanlig människa som du eller jag från att läsa och diskutera offentlig ekonomi. Bland de vanligaste funderingarna jag hör är att det är för svårt att förstå vad budgetar och andra texter betyder, att någon annan gör det bättre, eller att det är för abstrakt och inte går att koppla till vardagen. De här tre invändningarna tänkte jag att vi ska gå igenom idag.
1. Det är för svårt att förstå handlingar!
Ja. Det är jättesvårt. Tills man kan det. Men du är en person som kan lära dig saker. Du har levt i ganska många år (den här bloggens läsekrets är inte superung) och lärt dig ganska många andra saker som var svåra innan du kunde det: köra bil kanske, eller säga ifrån till idioter. Det finns inget som säger att du inte skulle kunna lära dig använda information om den kommun/region/stat där du bor som kunskapsunderlag. Det finns många sätt att använda budgetar och offentliga handlingar.
Du behöver inte bli professionell budgetviskare. Men du kan lära dig att ladda ner, skumma igenom, och stryka under en och annan punkt, och ta med dig dessa punkter för vidare diskussion i något annat sammanhang. Och det kommer du och ditt samhälle ha nytta av att du gör.
För att komma förbi känslan av att ”det här kan jag inte göra” så behöver du prova en gång och stå ut med känslan av att det är svårt. Sen en gång till, fast det fortfarande känns motigt, och till sist ytterligare ett par gånger. Sen går det!
2. Någon annan gör det bättre än jag
Här har jag ett nyanserat svar: Ja, ibland. Och ibland inte.
På senare år — jag är frestad att tro att det har med tankesmedjan Balans existens att göra, men det kan också vara sån där ”confirmation bias”; har du läst om kommunala effektiviseringskrav i nyhetsmedia före 2017 så mejla mig gärna — har jag allt oftare sett journalister i lokala media ställa initierade frågor om kommun- och regionbudgetar. I förra veckan skrev Mitt i Vallentuna så här rakt på sak om kommunens budget:
Som många andra kommuner har Vallentuna en budgetmodell som utgår från att kommunala verksamheter som skolor, förskolor och äldreboenden alltid måste spara, så kallade generella effektiviseringskrav.
De kompenseras bara med 60 procent för att löner och priser stiger. Resten måste de spara ihop för att budgeten ska gå ihop.
Modellen är ett sätt att få råd med satsningar på enskilda områden och samtidigt hålla skatten låg trots att kostnader alltid stiger.
https://www.mitti.se/nyheter/tajt-budget-for-bistra-tider/repvkn!GCHkYkbh1xY2wRbh@xBmw/
Klara besked! Och dagen innan hade samma tidning en artikel om vilka konkreta uttryck Vallentunas ekonomistyrning tar sig:
– Det är alltifrån avslag till väldigt kraftiga nedskärningar och ger 30 till 40 procent mindre på tilläggsbeloppsdelen. Vi går runt två miljoner i back i år, säger Mikael Turulin.
Därför minskas antalet lärare och assistenter.
https://www.mitti.se/nyheter/aktivia-maste-saga-upp-larare/repvkh!jIAiybV5MSuhGP@Ykdkl8Q/
Om du bor i Vallentuna, och kanske jobbar på resursskola, kan du på sätt och vis andas ut. Du behöver inte själv upptäcka och formulera problemen med Vallentunas budget. Det är redan gjort. Det du däremot kan göra är att sprida artiklarna, fundera på lösningar, mejla dina politiker och komma med förslag, se till att ingen i hela Vallentuna glömmer bort att resursskolan drar ner på personal, osv. När en person väl har läst och förstått budget så finns det mycket annat att ta tag i!
Men du kanske inte bor i Vallentuna. I så fall behöver du läsa din budget.
Det kan också vara så här, att någon annan läser och pratar om budget men gör det på ett sätt som faktiskt inte håller måttet. Här finns ett dagsfärskt och mycket pinsamt exempel från, tyvärr, fackföreningsrörelsen, alltså precis den som borde driva arbetarnas intressen helt kompromisslöst. Härom veckan så pratade vi om att statsbudgeten höjer statsbidragen till kommuner och regioner med 6 miljarder trots att beräkningar visar att de skulle behöva 20. Igår presenterade Socialdemokraterna sin ”skuggbudget”, dvs den budget som de menar att de skulle ha lagt om de hade regeringsmakten. I den säger de att de ”dubblerar” tillskottet till statsbidragen och att det ”skulle stärka välfärden” och att det innebär att man skulle kunna ”anställa 16000 undersköterskor”. I det här förslaget, som alltså inte kommer att genomföras, ökar de statsbidragen med 12 miljarder istället för regeringens 6 miljarder.
Du kanske inte älskar siffror nej, och du kanske tycker att budget är svårt ja, men det här kan du: Är 12 miljarder mer eller mindre än 20 miljarder? Det är mindre, precis. Så är det att stärka välfärden att ge den 12 miljarder när den behöver 20? Nej det är det inte. Regeringens budget, som kommer att gå igenom, skär ner på välfärden, och Socialdemokraternas budget, som inte kommer att gå igenom, skär ner lite mindre på välfärden. Men båda förslagen är nedskärningsbudgetar och båda förtjänar kritik. (Vi repeterar från förra veckan: kritik är inte att hata politiker. Kritik är att säga: hej hej, vi medborgare önskar oss fler och andra alternativ! Ni har vårt stöd att lägga fram bättre förslag!)
Analysen att både regeringens och Socialdemokraternas budgetförslag innebär nedskärningar på välfärden är inte svår att göra. Därför blev jag inte så lite nedslagen av att läsa kommentaren till Socialdemokraternas budgetförslag från fackförbundet Kommunals ordförande Malin Ragnegård:
”I stället för att elda på inflationen med stora skattesänkningar till höginkomsttagare prioriteras en ordentlig satsning på välfärden. Ett välkommet besked”, säger hon.
NEJ MALIN, DET ÄR INTE EN SATSNING, DET ÄR EN NEDSKÄRNING.
Pressmeddelandet fortsätter med formuleringen: ”Även om dagens satsning på välfärden är välkommen så är den inte i närheten nog kraftfull för att vända den trend av underfinansiering vi sett under en allt för lång tid.” Den formuleringen är kanske tänkt att blidka såna som mig, som bara hatar kritiserar hela tiden.
Men att kalla en nedskärning för en ”inte nog kraftfull satsning” är faktiskt inte okej. Jag skulle kunna begripa det om det sades av en hårt pressad kommunstyrelseordförande som satt med ett krympande skatteunderlag, en eldfängd opposition och ett internt avgångskrav och bara ville hålla alla lugna. Men det är helt oacceptabelt att det största välfärdsfacket håller på med sånt här överslätande nyspråk.
Min poäng här är alltså: vi kan inte räkna med att andra läser och kritiserar budget. Inte ens välfärdens egna fackförbund. Vi behöver vara många som hjälps åt. Och det kan räcka med att kunna avgöra om 12 miljarder är fler än 20 miljarder för att göra analysen.
3. Offentlig ekonomi har inte med min tillvaro att göra
Så säger egentligen ingen. Däremot får jag höra, och jag har mycket stor förståelse för det här: Det känns krångligt och riskfyllt att koppla ihop resonemang om offentlig ekonomi med situationen på den egna arbetsplatsen. Att påstå att stressen på jobbet BEROR PÅ statsbudgeten, eller på kommunens effektiviseringskrav, eller på regionens otillräckliga indexuppräkning. Tänk om man har fel!
Det känns så eftersom diskussioner om ekonomi ofta blir ett maktspel, där den som kan ekonomispråket ofta utnyttjar sitt kunskapsövertag för att såna som du ska sluta bråka. Jag har till exempel hört en minister säga till en ungdomsförbundare ”ja men vi ska ju inte från politiskt håll bestämma detaljer som hur många suddgummin skolor får köpa” som försvar för effektiviseringskrav. Jag har själv mötts av ett antal tjusigt höja ögonbryn och frågan ”men det sker ju inga besparingar om du ser till vårdens andel av BNP?” när jag sitter med konkreta besparingsplaner utskrivna framför mig.
Sånt är livet. Maktmänniskor are gonna maktspråka sig. Det kan vara effektivt i stunden. Som måltavla för ironiserande maktspråk blir man osäker och skamfylld.
Det finns svar på tal att ge på den där typen av invändningar. Är du slängd i käften så är det jättebra. Men det är ännu bättre att bara ducka för maktspråket, gå hem och gaska upp sig, och inse att det du har, du som arbetar i välfärden eller använder välfärden och därför har egen insyn och egna erfarenheter, är en annan kunskapsbas än den ekonomi- och politikfolket* har. Lika legitim. Minst lika sann. Ditt jobb är inte att veta bättre än ekonomerna om ekonomi, utan om att tillföra det de inte kan veta, eftersom de inte har den insyn som du har.
Ditt jobb är att konstatera: på senaste arbetsplatsträffen fick jag höra att det är vikariestopp. Förra månaden slutade den tredje enhetschefen på två år. Min storasysters gruppboende har sagt att de inte kommer ha tid att ta ut henne på promenader nästa år, för de har för lite bemanning.
Det du kan göra är att berika samtalet på din arbetsplats, i din kommun eller region, genom att säga: SAMTIDIGT SOM vi ser att (vikariestopp, chefsomsättning, inga promenader) SÅ PÅGÅR (för få statsbidragsmiljarder, effektiviseringskrav, nedskärningar) OCH JAG VILL (att du, min generaldirektör eller förvaltningschef eller avdelningsansvariga eller förtroendevalda) pratar med mig och med andra om hur vi, här och nu, ska hjälpas åt för att hantera läget.
Det ligger inte på dig att ha alla svar, att presentera benhårda bevis för att just den här budgeten i sig självt är den enda orsaken till problemet. Men genom att ta in välfärdens förutsättningar i form av pengar och politiska beslut i samtalet så går det – kanske – att komma vidare från floskler som att ”det är inte hur man har det utan hur man tar det” och börja prata om vad den bästa, eller minst dåliga, lösningen är här och nu.
Om du inte har hunnit ladda ner din kommun eller regions budget än så gå tillbaka till förra veckans inlägg och läs hur man gör. Nästa vecka ska vi dubbelklicka på den och se hur den funkar!
* Naturligtvis har ekonomer och politiker också egna erfarenheter av välfärden. Men de brukar inte använda dem i sina roller som yrkespersoner och förtroendevalda.