fbpx

Vi granskar påståenden om effektiviseringspotential

Tankesmedjan Balans har under en längre tid förklarat att det görs nedskärningar i vård, skola och omsorg men att dessa nedskärningar saluförs som “effektiviseringar”. En effektivisering innebär enligt det språk kommunpolitiker använder att verksamheten bedrivs med mindre resurser till samma eller högre kvalitet. Vi tror snarare att kraven på effektivisering är orimliga och att de istället skapar ökad arbetsrelaterad ohälsa.

Vår bok “De effektiva”, där vi berättar om de ökade kraven på effektivitet i välfärden, har fått ett gott bemötande sedan den släpptes i juni. Här kan du beställa ditt eget exemplar.

Debatten om välfärdens ekonomiska läge har nu tagit fart på allvar. Idag finns en debattartikel på Dagens Samhälles web där kommunpolitiker från S, M och C samt representant från föreningen Företagarna beskriver den enorma effektiviseringspotential de ser inom välfärdsområdena.

Det förvånar oss inte att kommunpolitiker och näringsliv går ihop på det här sättet för att skydda den politik för ökat glapp mellan krav och resurser i välfärden som förts sedan tidigt nittiotal då New Public Manegementstyrningen gjorde intåg i svensk offentlighet. Vi kommer att skicka in en replik till Dagens Samhälle där vi problematiserar den analys som författarna gör. Som vanligt glömmer man t ex helt bort att ta hänsyn till hur krav på ökad effektivitet påverkar arbetstagares arbetsbelastning och arbetsrelaterade stress.

I det här inlägget ska vi dock fördjupa oss i den undersökning artikelförfattarna hänvisar till som visar att kommunerna kan spara 40 miljarder årligen om “kärnverksamheten effektiviserades”.

Hmmm, hur har man fått fram den enorma summan?
Undersökningen är gjord av konsultföretaget WSP men beställd av Svenskt Näringsliv med syfte att undersöka vilken teoretisk potential det finns för effektiviseringar i den kommunala välfärden. Metoden bygger på “benchmarking” vilket kortfattat innebär att undersöka hur bra olika aktörer är på något och att de som är sämst tar efter de som är bra och då blir alla bra (benchmarking anses vara en bärande del av NPM-styrningen https://en.wikipedia.org/wiki/New_Public_Management)

Först har WSP bestämt sig för hur man ska rangordna landets 290 kommuner i de olika verksamhetsområdena och sedan har konsultföretaget undersökt hur mycket mer eller mindre än referenskostnaden kommunerna lägger på de olika verksamheterna.

Det här blir krångligt.

Referenskostnaden kan man lite (mycket) slarvigt säga är så mycket som kommunen – med tanke på hur mycket andra kommuner lägger – borde lägga på de olika välfärdsverksamheterna. Faktorer som avgör att man borde lägga mer eller mindre än andra kommuner är t ex andel utrikes födda, andel äldre, socioekonomiska faktorer osv. Danderyd förväntas alltså lägga mindre pengar på skolan än Botkyrka eftersom eleverna i Botkyrka behöver mer hjälp. Det finns alltså en metod för att jämföra kommuners resultat och kostnader som försöker att ta hänsyn till att olika kommuner är just olika.

Så här kan en tabell i undersökningen se ut. Hur bra kommunerna är inom verksamhetsområdet “förskola” mäts genom att jämföra hur nöjda föräldrar är med förskolan. Här är kommunerna som har ett högt värde i den jämförelsen listade efter hur mycket mindre pengar de lägger på förskola än vad de borde lägga. Bäst på att lägga mindre pengar än referenskostnaden är alltså Salem och eftersom de har många nöjda föräldrar till barn i förskolan är de väldigt effektiva.

Alla 290 kommuner placeras sedan in i en fyrfältare där det är bra att vara i det nedre högra fältet eftersom det fältet visar på låg kostnad för förskola jämfört referenskostnad men hög nöjdhet hos föräldrar. De 15 kommunerna i tabellen ovan är inringade.

Hur har man då räknat för att komma fram till att hur mycket välfärden teoretiskt borde kunna spara? Jo, först har man räknat ut en snittkostnad för de 15 effektivaste kommunerna inom varje undersökt välfärdsområde. Sedan har man räknat ut hur mycket billigare varje undersökt verksamhetsområde skulle bli om de övriga 275 kommunerna skulle bedriva sin verksamhet inom varje område till den snittkostnaden. Fyra olika scenarion ges. Scenario två innebär den mest ambitiösa effektiviseringen då hela skillnaden mellan nuvarande kostnad och den framräknade snittkostnaden för de 15 kommunerna hämtas hem.

Om detta skulle inträffa, att de 275 kommunerna plötsligt lyckas bedriva sin välfärd lika effektivt som snittet för de 15 effektivaste kommunerna, då kommer den totala kostnaden för den svenska kommunala välfärden minskas med 41,5 miljarder.

Det står ingenting i rapporten om hur det här skulle kunna genomföras. Ingenting om vad de 15 kommunerna som är effektivast i varje verksamhet gör som är så bra att de placerar sig som topp 15.

Men en intressant sak kan man ändå urskilja!

Vad?
Jo, de 15 kommuner som toppar de olika listorna över effektivitet inom olika verksamhetsområden är på något sätt lika varandra, men det skiljer en del mellan kommunerna i de olika topplistorna.

Hur menar ni?
Äldreomsorgens kvalitet mäts i undersökningen genom att jämföra de äldres egen uppfattning om kvaliteten i verksamheten. 100 är bäst, 0 är sämst. Kolla in de 15 kommuner som anses bedriva den effektivaste äldreomsorgen.

Ser ni att det här är mindre kommuner och att de flesta ligger ganska långt ifrån storstäder? Den effektivaste äldrevården, om man jämför upplevd kvalitet, tycks bedrivas i mindre kommuner på landsbygden.

Vi jämför med grundskolan, vars kvalitet bestämts genom hur högt meritvärde niondeklassare får jämfört med hur högt meritvärde de förväntas att få (samma resonemang om socioekonomisk bakgrund som när man räknar ut standardkostnad).

Plötsligt domineras listan av förortskommuner och medelstora städer. Detta bekräftas av en annan undersökning om grundskolans effektivitet (också beställd av Svenskt Näringsliv) gjord av konsultbolaget PwC som ni kan läsa mer om här. I den undersökningen hamnade Kävlinge, Lidingö, Lomma, Österåker, Nykvarn, Vaxholm, Värmdö, Täby och Sollentuna i topp.

Nedan ser ni de 15 effektivaste kommunerna för verksamheterna IFO och funktionshinder. Knappt någon stor kommun eller förortskommun. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att det finns demografiska och geografiska skillnader mellan kommuner som förklarar skillnader i effektivitet.

Slutsatser

Artikelförfattarna hävdar alltså att kommunerna kan spara 40 miljarder om kärnverksamheterna effektiviseras och hänvisar till en rapport konsultbolaget WSP gjort på uppdrag från Svenskt Näringsliv. Om man inte köper den siffran direkt utan utsätter den för granskning visar sig följande.

* Rapportförfattarna på WSP poängterar själva att detta är en beräkning av hur mycket kommunerna teoretiskt skulle kunna effektivisera.
* Rapporten ger förslag på fyra olika scenarior. Artikelförfattarna har valt det i särklass mest ambitiösa scenariot. Ett scenario som kräver att 275 kommuner förbättrar sin effektivitet så att de blir lika effektiva som genomsnittet för de 15 effektivaste kommunerna i samtliga större välfärdsverksamheter.
* Det finns skillnader mellan kommunerna i de olika topplistorna som gör att det tycks i det närmaste omöjligt för storstads- och förortskommuner att placera sig i topp vad gäller effektivitet inom äldreomsorg, IFO och funktionshinder. Men ändå är det ett krav att de ska göra det för att de 40 miljarderna som nämns ska kunna hämtas hem i effektiviseringar. Alla kommuner måste ju bli lika effektiva som snittet för de 15 mest effektiva kommunerna.

Vi sammanfattar

Så sakteliga börjar debatten om välfärdens krav och resurser att handla om det mest centrala i NPM-styrningen av vård, skola och omsorg: politikers krav på ständig effektivisering av verksamheten. Det är verkligen på tiden och vi tror att vårt arbete hjälpt till med att få upp frågan på dagordningen. Bra.

Bra är också att landets kommunpolitiker och landets företagare tvingas att visa sina kort och var de står i frågan om att öka pressen på välfärdens medarbetare att prestera mer och billigare. I många år har effektiviseringskraven på välfärden genomförts i det tysta. Det går inte längre.

Frågan är hur länge välfärdens medarbetare ska acceptera att tvingas att springa snabbare och snabbare på jobbet för varje nytt budgetår.

Tankesmedjan Balans är välfärdens egen tankesmedja och vår verksamhet finansieras till största delen av ekonomiska bidrag från välfärdens medarbetare. Vi arbetar utan inflytande från fack eller politiska partier. Hjälp oss gärna att fortsätta det arbetet genom att bli månadsgivare eller swisha en peng.

Vi granskar påståenden om effektiviseringspotential
Gå till toppen