Den här veckan skriver Marcus nyhetsbrevet som handlar om betydelsen av att känna hemmaplansfördel, lärarnas kollektivavtal och om att de två sakerna hör ihop.
KLICKA HÄR FÖR ATT FÅ NYHETSBREVET I DIN MAILBOX VARJE FREDAG
Allt kan hända i hockey, bollen är rund och stafett är stafett. Sportintresserade har många sätt att beskriva det som gör idrott så fascinerande: att man aldrig på förhand vet vem som kommer att vinna. Till och med Norge kan ibland förlora en skidtävling.
Över tid finns det dock en sak som vi med säkerhet vet om resultatet, att hemmalaget kommer att vinna fler gånger än bortalaget. Enligt en undersökning vinner hemmalaget 64,5 procent av matcherna i fotboll, troligen borträknat oavgjorda matcher, och 61,1 procent i ishockey – där det inte längre kan sluta oavgjort. Bara tre av 16 lag i fotbollsallsvenskan tog fler poäng på borta- än hemmaplan förra året. Och så ser det ut i alla sporter, i alla ligor, i alla säsonger (nej, det finns säkert enskilda undantag).
Forskare har lite olika bilder av vad det är som främst skapar hemmaplansfördelen och det kan nog skilja en del mellan de olika sporterna. Är det publiken, resorna eller att känna varje millimeter av arenan som betyder mest (lyssna gärna på ett speedwayreferat där de pratar om “materialet”)? Eller handlar det mer om psykologi – hemmalagen vinner oftare eftersom de själva, och alla andra, förväntar sig att hemmalaget ska vinna?
Vad det än är som skapar hemmaplansfördelen så tror jag inte att effekten är unik för sportens värld. Känslan av att vara på hemma- eller bortaplan när man utför något svårt är betydelsefull vad det än är för något man sysslar med. Jag tror definitivt att den påverkar mig som lärare när jag går in för att ha lektion i en livlig högstadieklass.
Jag har träffat många lärare under mitt yrkesliv: som kollegor, fackmedlemmar och numera ofta på föreläsningar. Jag tycker inte att det verkar som att lärare upplever att de befinner sig på hemmaplan när de är på sitt jobb, jag tror att det beror väldigt mycket på hur vi styr skolan och jag tror att det är väldigt dåligt att det blivit så.
De politiker som bestämmer över skolan har under mer än trettio års tid styrt verksamheten med den uttalade målsättningen att hela tiden få ut mer och mer av lärarna, men helst utan att betala något extra för det. Föräldrar ser sig i allt högre utsträckning som kunder på en marknad där de kan använda sig av skolpengen som påtryckningsmedel. Eleverna är en avspegling av samhället och när samhället blivit tuffare har såklart även skolan blivit tuffare. Den ökade segregationen i samhället har förstärkt den här utvecklingen på många skolor.
Mitt i detta står rektorer som allt oftare tvingas att välja fot: driva igenom nedskärningar och öka lärarnas arbetsbelastning så att budgeten kan hållas eller försöka vara gatekeeper mot alla som ställer ökade krav på lärarna? Många tycker nog att svaret på den frågan måste vara att rektorer ska stå upp för sina medarbetare, men väldigt lite i den politiska och ekonomiska styrningen av skolan uppmuntrar rektorer att göra ett sådant val.
Landets skolpolitiker har länge gjort allt de kan för att ta bort människan ur den ekonomiska skolekvationen. Lärare förväntas klara samma måluppfyllelse utan att elever får särskilt stöd, lektioner ska planeras enligt en speciell mall så att alla lärare gör lika, lärare ska kunna genomföra fler lektioner utan att det ska påverka kvaliteten, elever och föräldrar ska ges allt större inflytande över undervisningen, lärare ska hantera svåra klassrums- och korridorsituationer genom att bemöta utagerande elever lågaffektivt (något som ofta är effektivitet men också oerhört krävande). Och så vidare.
Missförstå mig inte. Jag sympatiserar självklart med idén att försöka skapa en skolmiljö där eleverna känner sig på hemmaplan och jag inser att den andra sidan av det här myntet är en överdriven kåranda. Men lärare är människor och människor klarar inte vad som helst. Att vara lärare är redan från början ett oerhört svårt uppdrag men i den svenska skolan har vi lagt till ett försvårande lager: lärarna känner att de spelar på bortaplan.
Lärares kollektivavtal
Står samhället bakom lärarna eller inte? Det är frågan. Ett av de bästa verktygen för att skapa hemmaplansfördel för lärarna är lärarnas kollektivavtal. Det är här som kommunpolitiker och privata huvudmän visar korten: vill de som ansvariga för verksamheten garantera rimliga arbetsvillkor för lärarna eller struntar de i den saken?
Den första april går lärarnas nuvarande kollektivavtal ut. Lärarfacket kräver regleringar av arbetsvillkor men kommunpolitiker och skolägare vill istället ha abstrakta mål att sträva mot.
Vi har tagit fram en broschyr om kollektivavtalet som går i tryck i slutet av nästa vecka och sedan skickas ut till så många personalrum som möjligt. Igår samlade våra följare på sociala medier in drygt 35 000 kronor för att finansiera tryck och porto. I nästa veckobrev kommer vi att fråga efter hjälp med spridning. Du som jobbar i förskolan och skolan får gärna redan nu skicka ett mail till marcus@tankesmedjanbalans.se och beställa några broschyrer att lägga i de personalrum du har tillgång till.
Nyhetsflödet
Skolnyhetsflödet den senaste veckan har dominerats av efterspelet till den tragiska skolskjutningen i Örebro. Det är lätt att förstå att politiker vill visa handlingskraft när det gäller sätt för skolan att stoppa nya skjutningar. Jag avstår att tipsa om någon av de artiklar som behandlat ämnen eftersom jag helt enkelt vet för lite om skolsäkerhet, men jag tror att det är viktigt att inte hasta fram förslag och att inte glömma att både lärare och elever måste känna att de är på hemmaplan när de är i skolan.
Annars ger vi bort den där möjligheten att vinna 64,5 procent av matcherna istället för bara hälften av dem.
Offentliga hemligheter
Veckans avsnitt av vår podd Offentliga hemligheter handlar om hur vi får fart på facket. Själv tycker jag att de redan fått upp tempot lite, hör vad Åsa och hennes gäst Sara har att säga om saken. Offentliga hemligheter finns där poddar finns, men glöm inte att gå ut i solen med. Den skiner i alla fall i Göteborg.
/ Marcus