Den här veckan skriver Marcus nyhetsbrevet som handlar om individuell lönesättning i förskolan och skolan. Av alla de reformer (som går under samlingsnamnet New Public Management – NPM) som lånades från näringslivet och infördes i välfärden på nittiotalet är nog individuell lön den som utsätts för minst ifrågasättande från välfärdens medarbetare. Det är nästan som att vi glömt att man kan sätta lön på något annat sätt.
KLICKA HÄR FÖR ATT FÅ NYHETSBREVET I DIN MAILBOX VARJE SÖNDAG
Individuell lön infördes med det uttalade kravet att de lärare som skulle få högre lön än sina kollegor skulle betala dessa själva genom att arbeta effektivare. Hur många av dagens lärare känner till det sambandet och har vi blivit lurade att se ett lönesystem som nästan inget annat land valt som något av en naturlag?
När jag föreläser om skolans styrning brukar jag läsa upp tre längre citat från nittiotalets överenskommelser mellan de kommunala skolornas arbetsgivarorganisation och lärarfacken.
Bakgrunden till citaten är att politiker på nationell och kommunal nivå hade bestämt att skolan behövde effektiviseras och menade att de regleringar som då fanns av lärares arbetsbelastning och lön stod i vägen för att göra skolan billigare men samtidigt bättre. I ett svep vid nittiotalets mitt lyckades de kommunala arbetsgivarna få lärarfacken att gå med på att slopa regleringen av lärares undervisningstid (USK), införa individuell lön och flytta delar av ansvaret för att eleverna ska lära sig – från lärarna till eleverna.
Skolutvecklingsöverenskommelsen och kollektivavtalet
Lärares löner utgör ca 65 % av skolans kostnader. Den näst största kostnaden är lokaler, men det är svårt för rektorer att påverka dessa. Efter att lärarlönerna och hyran är betald finns det inte mycket kvar att jobba med. Läromedel, skolmat, elevhälsa osv kostar såklart men här fanns inga stora pengar att hämta för nittiotalets skolpolitiker. Om skolan skulle kunna bli billigare var det därför den totala lönekostnaden som behövde minska.
Lärarbristen var ett problem redan under nittiotalet så det gick inte att komma ner i kostnad genom att sänka lärares löner. Det kommunerna istället siktade in sig på var att öka mängden undervisning de kunde få ut från varje lärare. Den då rådande synen på vem som ansvarar för att eleverna ska lära sig (dvs läraren) stod dock i vägen för att öka lärares arbetsbelastning.
Lärarledda lektioner, där lärare förmedlade kunskap till eleverna och ansvarade för att följa upp hur mycket de lärt sig, tog för mycket tid i anspråk. Arbetsgivare och fack kom därför överens om en ny syn på undervisning som skulle göra det möjligt för lärare att ha fler lektioner och att undervisa fler elever åt gången.
I den partsgemensamma skolutvecklingsöverenskommelsen stod det att:
Undervisning är det centrala i skolan. Så har det varit och så kommer det att förbli. Men just nu håller begreppet på att vidgas från att fokusera på en traditionell förmedlingspedagogik till att syfta på ett förändrat arbetssätt där eleven tar ett mer självständigt ansvar för sitt eget lärande. Att planera, sätta upp mål och utvärdera blir en stor och viktig del av undervisningen när eleven ska lära sig lära och själv kontrollera att man lärt sig.
Samtidigt som parternas syn på undervisning ändrades togs den reglerade undervisningstiden bort från lärares kollektivavtalet. Istället för ett max antal lektioner i veckan som en lärare kunde ha gavs rektor rätt att leda och fördela arbetet för hela den reglerade arbetstiden (35 timmar i veckan). Den tredje förändringen i den här trestegsraketen var att avveckla lönetarifferna och ersätta dem med individuell lön, där de lärare som gick i bräschen för den nya synen på pedagogik skulle få högre löneökningar än andra lärare. Kollektivavtalet slog fast att:
Skolutvecklingen och den särskilda löneöversynen är alltså kopplade till varandra. Innebörden är att fördelningen av denna del av löneutrymmet inte bara ska spegla att alla får nya villkor för både arbetstid och lön, utan syftet är i första hand att tydligt premiera de lärare som särskilt bidragit till skolans utveckling och förnyelse.
Lärarna och lärarfacket var av förklarliga skäl inte överförtjusta i den här förändringen. För att blidka dem innehöll det första kollektivavtalet utan reglering av undervisningstid, men med individuellt satt lön, en extra löneökning på 10 % mer än andra yrkesgrupper. Den här extra löneökningen skulle dock inte betalas med 10 % mer tilldelning i rektorernas budgetar, utan av lärarna själva genom att deras arbetsbelastning ökade. Kommunförbundet konstaterar att:
Vi har flera gånger stött på frågan om hur avtalet ska finansieras. På den punkten har förbundets inställning ända sedan början varit alldeles klar: avtalets extra 10 % ska betala sig självt. Just därför att avtalet öppnar vägen för en mer effektiv användning av skolans resurser var det motiverat att gå med på en markant högre löneökning för lärare än för andra grupper.
Individuell lön i dagens kollektivavtal
Den här synen på vad som ska skapa utrymme för lärares löneökningar lever kvar i dagens kollektivavtal som helt saknar koppling mellan nivån på löneökningar och ökning av rektorernas budgetar. Istället slår kollektivavtalet fast att rektorer ska sätta lön efter tre huvudkriterier där två av dem är effektivitet och produktivitet.
Lärare förväntas delvis betala sina egna löneökningar genom ständigt ökad arbetsbelastning. Eftersom politiker inte vill öka budgeten med så mycket som lönerna ökar är det bara genom ”effektivisering” som lärares löner kan hålla jämna steg med löneökningen på den privata arbetsmarknaden. Ingen politiker har dock hittills kunnat förklara för oss hur lärare ska göra för att undervisa fler elever men med högre kvalitet.
Offentliga hemligheter
I veckans avsnitt av vår podd Offentliga hemligheter resonerar Victor och jag om individuell lön utifrån en mängd olika perspektiv och kommer fram till att det är ett riktigt dåligt fenomen och att vi förstår varför lärares löner inte sätts individuellt i till exempel Norge och Finland. Podden finns överallt där poddar finns. Lyssna gärna och skapa dig en egen uppfattning.
Tanken är att de här nyhetsbreven ska avslutas med några tips på artiklar att läsa som handlar om välfärdens styrning. Förra veckan hoppade jag över det här eftersom flödet var så fullt av tunga inrikes- och utrikesnyheter. Jag gör samma den här veckan men lovar att sätta igång med tipsande igen nästa helg.
/ Marcus