Debatten om vinster i välfärden är igång igen för fullt. För vilken gång i ordningen? Jag började arbeta på friskola för ganska exakt 13 år sedan – inför skolstarten 2004. Vid något tillfälle under min första termin kom jag i samspråk med en av de högsta cheferna, och jag ställde någon fråga om vinster, och om koncernen skulle få problem om vinster i välfärden skulle stoppas av politiska beslut. Det var nämligen aktuellt då också.
Chefen log – ett sånt där lugnt leende som man kan se hos den som vet att hen har ett överläge.
– Det är omöjligt att förbjuda vinster, förklarade hen. Omöjligt.
Ja, än så länge har vi inte sett något beslut i den riktningen. Nu planerar regeringen att lägga fram en proposition om vinsttak, trots att den inte ser ut att gå igenom i riksdagen. Så något beslut blir det inte den här gången heller – kanske en valfråga.
Debatten om att tillåta eller (försöka att) förbjuda vinster hos privata företag som utför välfärdstjänster snurrar runt kring två argument. De som vill tillåta vinster menar i grunden att vinster i sig är bra eller åtminstone ointressanta. Det viktigaste är att den välfärd som ”levereras” är av hög kvalitet. Därför ska vi koncentrera oss på att ställa krav på kvalitet, inte på ekonomin, hos de bolag som driver välfärd. Marcus borrade igår i hur en sådan politik kan tänkas påverka medarbetarnas hälsa här på bloggen, i inlägget Höjs kvalitén av högre kvalitetskrav?
Vi ska nu kika lite på den andra sidans argument: att ett stopp för vinster i välfärden skulle innebära att mer resurser gick till att utföra själva välfärden.
Mer resurser låter ju härligt. Tankesmedjan Balans startades ju för att uppmärksamma just obalansen mellan krav och resurser i välfärden. Så i princip borde vi väl vara för allt som skakar fram mer resurser eller lägre krav?
Sakta i backarna. Det är just det där. Innebär ett vinstförbud mer resurser till välfärden? Eller blir det en politisk reform som tar tid och kraft i anspråk utan att åstadkomma någon förbättring? Som gör att det går ännu mer tid utan att arbetsmiljön för välfärdsarbetare blir hållbar?
Ekonomijournalisten Per Lindvall lägger ut texten om varför ett vinsttak av Välfärdsutredningens typ riskerar att få en helt annan effekt: att många små välfärdsföretagare väljer att sälja sina verksamheter till de stora koncernerna som Academedia, Attento, Humana m fl. Artikeln är rätt teknisk, så här kommer en executive summary för dig som inte älskar ekonomijournalistik:
- Den typ vinsttak som Välfärdsutredningen föreslår, och som regeringen nu tros lägga fram ett förslag om, baserar sig på hur mycket vinst ett företag gör i förhållande till hur mycket pengar ägarna har investerat i företaget.
- Välfärdsföretag behöver oftast inte investera särskilt mycket i själva verksamheterna. Det som gör att en ägare behöver skyffla in pengar i sitt företag är istället att köpa upp andra välfärdsföretag.
- Ju mer ett företag har köpt upp andra välfärdsföretag, desto mer vinst kan det dela ut till sina ägare.
- De stora välfärdsföretagen blir alltså vinnare på Välfärdsutredningens förslag. De som driver små välfärdsföretag kan också tjäna mycket pengar på sina företag … genom att sälja dem till någon större koncern.
- Det finns alltså inget skäl att tro att mer resurser skulle gå till själva verksamheten i välfärden.
Med andra ord:
Om Välfärdsutredningens typ av vinsttak skulle tas av Riksdagen (vilket verkar osannolikt) så skulle det leda till att man fortsatt kan få ut stora vinster ur välfärden genom att den privat utförda välfärden koncentreras i några få större bolag.
Vi står alltså inför att hösten 2017 ska ägnas åt en stor debatt åt ett förslag som troligtvis inte kommer att gå igenom, och som, om det skulle gå igenom, inte skulle uppnå sitt syfte. Däremot skulle mångfalden av utförare inom välfärden minska.
Och eftersom det troligtvis inte går igenom, kommer det istället att bli en valfråga. Hela 2018 går och hela välfärdsdebatten präglas av en icke-fråga. Just de politiker som borde ägna all sin kraft åt att ordna upp arbetsmiljön för utslitna välfärdsarbetare, fastnar istället i nonsens.
Det är svårt att lappa och laga trasiga system. Välfärdsmarknaden blöder ut vinster i privata fickor, psykisk ohälsa hos sina medarbetare, sjunkande skolresultat och vårdplatsbrist. En reform som bara tar sikte på vinsterna, och lämnar marknadsmekanismerna orörda, riskerar att bli tandlös.
Som vi brukar säga, Marcus och jag: Hoppas att vi har fel!