En orm i toaletten är inte så härligt. Apropå det. Vill ni läsa om Hanois kamp mot råttor 1902-1998? En historia om styrningsproblem från Indokinas kloaker. Det finns inga paralleller med ormen i Jokkmokk, men det är en bra historia.
Välkomna till del två av läs en master med Åsa; en serie inlägg där ni får ta del av äkta forskning. I jakten på kunskap ger vi oss nu ner i underjorden.
Jo, så här var det! Vietnam var en fransk koloni för att … jag vet inte, jag är ingen historielärare, det här masterprogrammet handlar om styrning. Kolonisatörerna hade höga ambitioner om modernisering och valde ut Hanoi som ett slags flaggskeppsstad.
Bland annat byggde man ett förstklassigt avloppssystem. Åtminstone var det förstklassigt i de europeiska bostadsområdena. I les quartiers indigènes fick vietnameserna nöja sig med enkla, alltför grunda avlopp.
När de årliga monsunregnen kom, svämmades de vietnamesiska kvarteren över av bajsvatten. ”Har ni otur när ni tänker eller, franska stadsplanerare!” sa inga kolonisatörer. De sa mer typ ”blä äckliga vietnameser” 🙁
Hanois byråkrater hade noterat att det fanns en hel del råttor i Hanoi. Men nästan bara i de vietnamesiska stadsdelarna.
”Hmm kanske pga dåliga avlopp?” Nej, det var inga kolonisatörer som sa så. (Rasism skapar verkligen faktaresistens.)
Men som ni redan förstått av rubriken så skulle denna attityd förändras, och råttjakt bli ett viktigt politiskt mål.
Förändringen kom sig av två anledningar:
Dels förstod man att råttor spred pest. Det var väl ingen stor grej, i och för sig, så länge pesten höll sig i de vietnamesiska kvarteren. Men dessutom märkte man att …
…javisst! Råttorna hittade de BRA avloppen och började bo där och föda massa små råttbebisar!
Detta tyckte en del var lite…
För att skydda sina franska medborgare mot äckel och pest anställde staden därför råttjägare. Vietnameser såklart.
Hanoi 1902 har en del gemensamt med Uppsala 2018 (läs gärna vår specialgranskning #muppsala som pågick en månad under våren 2018). T ex användes effektivitet som lönekriterium.
Råttjägarna fick betalt per råtta. De ägnade sig åt råttjaktsutveckling och blev snabbt mer effektiva: första veckan dödades 8 000 råttor. Ett par månader senare över 10 000 per dag.
Stanna upp en stund och föreställ dig:
Bajsiga arbetare som klättrar ur avloppen
Högar med råttkadaver överallt
Byråkrater som nogsamt räknar och bokför liken
Tropisk hetta
Vissa av de vita invånarna i Hanoi tyckte inte om detta. De gjorde vad varje välbeställd välfärdskonsument gör då: klagade.
Och inte bara medborgarna var arga. Råttjägarna tyckte att de fick slita hårt för ingenting. De företog gräsrotsorganisering och genomförde strejker och maskningsaktioner. Staden höjde lönerna men råttorna blev bara fler!
Staden började därför anlita en slags vikariepool för att hantera denna arbetstopp:
De började betala en cent per inlämnad RÅTTSVANS från vem som helst.
(De var liksom at capacity med hur många hela råttor de kunde ta hand om)
Tänk efter nu: vilka incitament skapades då?
… jo t ex att fånga råttor, hugga svansen av dem men låta dem leva och föröka sig!
Alltså – vi sammanfattar:
Rasistisk stadsplanering skapade ett råttproblem. När de privilegierade inte var nöjda med åtgärderna la man till nya rasistiska åtgärder som förvärrade råttproblemen.
Dératisation: epic fail
1903 kom en första pestepidemi. 1906-1908 en värre, som ledde till hundratals dödsfall, att många flyttade från staden och – värst av allt – ekonomin krisade ?
Hanoi har sedan dess kämpat på, under franskt såväl som vietnamesiskt styre, och råttorna har kämpat tillbaka. På 1990-talet dödades ca 55 miljoner råttor per år. 150 000 om dagen, varje dag, året runt! Vilken tillväxt, alltså.
1998 startades en ny råttkampanj. Nu stängdes restauranger som serverade katt, eftersom regeringen ville att katterna skulle jaga råttor istället för att avnjutas som delikatesser.
Det är verkligen inte lätt, det här med styrning.
Källa: Michael G Vann, 2003, “Of rats, rice, and race: The great Hanoi rat massacre, an episode in French colonial history”, French Colonial History, vol 4, s 191-204.