Vi sa att vårt förra inlägg om Huddinge skulle vara vårt tredje och sista. Men det händer ju så mycket där som oerhört pedagogiskt illustrerar problemen i välfärdens styrning … så nu kommer vårt fjärde och sista inlägg inspirerat av Huddinge.

Den här gången ska vi inte räkna och hålla på. Istället ska vi fundera på en annan aspekt av ledning och styrning: tillit och förutsättningar.

Tillit är det nya svarta i debatten om välfärdens styrning. Civilminister Shekarabi har en hel tillitsreform på g. Syftet med tillitsreformen är att hitta sätt att leda och styra välfärden på, där medarbetares kunskaper och erfarenheter ska tas tillvara bättre än idag.

Tillit! Yrkesstolthet! Härliga grejer! Vad skulle kunna gå fel? Jo, här visar Huddinge ett utmärkt exempel.

Huddinges förskolechefer har nämligen skrivit till sin nämnd och frågat om vägledning. I brevet förklarar cheferna tydligt att de behöver hjälp att avgöra hur de ska nå budget i balans:

Det är ju nämligen så man ska göra som arbetstagare när arbetsuppgiften är för svår: man vänder sig till sin arbetsgivare och ber om vägledning.

Arbetsgivaren svarar förstås. Med en prioritering, kanske: “om du inte har råd med både x och y, strunta i y tills vidare”. Eller med att skjuta till mer resurser, om både x och y är nödvändiga.

Förskolechefernas arbetsgivare, alltså nämnden, företrädd av ordförande Karl Henriksson, svarade så här i P4 Stockholm idag:

“Det borde gå.”

Ja. Enligt rådande normer inom ekonomisk styrning så “borde det gå”: det går alltid att jobba lite smartare. Att effektivisera någonting. Att hitta en lösning. Att utveckla en strategi. Som politiker, oavsett parti, är detta en självklarhet. Det borde gå!

Men nu har Karl & co alltså fått ett brev från sina arbetstagare att det inte går.

Vi på Tankesmedjan Balans tycker inte att svaret “det borde det göra” räcker i det läget.

Vi lyssnar vidare på Karl:

Hoppet är det sista som lämnar människan. Karl hoppas att personalen kommer att lösa det trots att de precis har talat om för honom att de inte kan lösa det. Civilminister Shekarabi hoppas att tillitsreformen ska lösa välfärdens problem, trots att vi här har ett tydligt exempel på hur att “tro på personalen” kan användas som ursäkt för att inte ta sitt ansvar som arbetsgivare.

Huddinges förskolenämnd tar inte ansvar för att de misslyckas med sitt (omöjliga) uppdrag, att balansera Skolverkets krav mot de ekonomiska ramar de tilldelats från kommunfullmäktige. Istället mumlar man om att tro på personalens kreativitet.

Det är inte att ta sitt arbetsgivaransvar. Det är att misslyckas, och att delegera misslyckandet neråt. Om Karl på allvar vill ta itu med hotande personalbrist så kanske floskler om hur han litar på personalen kanske inte är det smartaste – kanske bör han också fundera över vad de ska göra för att personalen ska lita på honom.

Tänk om politiker istället för att “känna tillit” till att välfärdens medarbetare kan fixa precis vad som helst, istället frågade sig: vad krävs för att välfärdens medarbetare ska känna tillit till att de får förutsättningar att göra sitt jobb?

 

Tidigare inlägg om Huddinge:

Huddinge – På måndag avgörs det

Snart klubbas budget i Huddinge – Vi kollar läget förskolan

Vart är vi på väg? Nytt kommunrekord i besparingskrav

Konsten att delegera ett misslyckande

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *