I slutet av maj kom en glädjande nyhet för oss som bryr oss om hur människor mår: sjukskrivningarna minskar äntligen, efter flera år av ökningar!

Samtidigt har vi hört läkare och sjuka berätta i media om att det har blivit svårare att få sjukpenning. Försäkringskassan kräver mer detaljerade intyg. Så den här nyheten behöver lite granskning.

Minskar sjuktalen för att vi blir friskare, eller för att Försäkringskassan har blivit strängare? Viktig fråga. Vi har kollat in statistiken. Men först: lite bakgrund!

Strandhäll sätter tonen

I september 2015 satte regeringen ett nytt mål. Antalet utbetalda sjukpenningdagar ska sjunka till i snitt 9 dagar per person och år.

Försäkringskassans regleringsbrev fick också en makeover:

Försäkringskassan skulle alltså börja verka för ett lägre sjukpenningtal. Hur ska de göra det? Försäkringskassan handlägger bara ansökningar! De botar inte, lindrar inte, förebygger inte. De har helt enkelt inte så många andra sätt att minska antalet sjukdagar än att avslå ansökan om sjukpenning. Hmmm. Men det kan väl inte vara förenligt med god handläggning?

Vi undrade om de ändå hade gjort just det, för att vara med och bidra till den fina vändningen av sjuktalet. 

Vi tog kontakt med Försäkringskassans statistikavdelning och fick en prydlig tabell. Varsågod och klicka upp den och studera siffrorna. Kan du se mönstret?

Om vi ritar upp det ser det ut så här. Titta vad som hände när sjukpenningtalet fick ett mätbart mål!

Vi kan alltså konstatera att när regeringen satte ett mål på 9 sjukdagar per år, gav det genast effekten att Försäkringskassan avslog fler ansökningar.

Utvecklingen går alltså åt det håll politikerna önskar. Men på ett sätt som ingen (förhoppningsvis) önskar: genom att färre av de som läkare bedömer behöver sjukskrivning, får det.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll är dock inte nöjd. Såklart hon inte är! Socialdemokraterna har ju alltid stått upp för ett starkt socialt skyddsnät!

Nej, alltså … hon är inte missnöjd med avslagen. Hon är missnöjd med att det är fortfarande är så många som får sjukpenning – speciellt kvinnor:

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte själv reagerat på att minskningen av sjuktalen till stor del beror på att Försäkringskassan tillämpar strängare bedömningar. Vi får nog anledning att återkomma i frågan.

 

Lästips:

Tankesmedjan hjälper en journalist med frågor om statistik

Sverige blir friskare! Eller?

3 reaktion på “Sverige blir friskare! Eller?

  • 12 oktober 2017 kl. 11:41
    Permalänk

    Finns det någon statistik på vilken typ av beslut som avslås. Vad kännetecknar dem? Är det människor som framförallt varit sjukskrivna länge eller är det mera jämnt fördelat? Handlar det om vissa typer av diagnoser? 3 procent avslag låter ju inte så mycket men jag vet ändå många som har stora problem med Försäkringskassan.

    Svar
  • 20 oktober 2017 kl. 09:57
    Permalänk

    Tack! En ytterligare aspekt är ju att det också är så att läkare har blivit mycket mera restriktiva med att sjukskriva pga av hårdare regler och många gånger osannolikt höga krav på “objektiva undersökningsfynd” och liknande. Krav som många gånger inte går att uppfylla i verkligheten. Många läkare orkar inte med detta med sjukskrivningar längre. De vill helt enkelt inte ha med det att göra och försöker på alla sätt slippa ifrån det.

    Arbetsförmåga vid många typer av ohälsa är mycket svårt att mäta och definiera och som vi håller på nu är destruktivt och ineffektivt. Att lägga så otroligt mycket resurser på att mäta, bedöma och ifrågasätta, omprövningar, överklaganden, juridiska processer in absurdum. Enormt mycket resurser inom sjukvård, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten, rättsväsendet, försäkringsbolag går till detta.

    Undrar hur det skulle fungera med någon form av basinkomst/medborgarlön istället och ta bort alla destruktiva kontroller och prövningar som man låtsas går att göra “objektivt”. Så kan människor och hjälpare fokusera på att hitta en plats och sysselsättning/arbete i en omfattning som fungerar istället för att enorma resurser läggs på saker som ändå inte går att mäta “objektivt”.

    Om en människa som utsatts för detta under 5-10-15-20 år och sedan får sjukersättning, hur stor är sannolikheten att denna människa då igen skulle vilja ge sig ut att försöka hitta en sysselsättning/arbete på en nivå som fungerar om hen skulle börja må lite bättre efter att ha fått vara ifred en tid? Med dessa “goda”, “stödjande” erfarenheter från tidigare? Ibland pratar man inom rehabilitering om att man behöver lära sig att “säga nej”. Realiteten är att ju mera sjuk du blir, desto fattigare blir du och desto mindre möjligheter har du att “säga nej” om du ska få några som helst pengar att leva av. Desto mindre inflytande och makt över ditt liv får du – just sådana saker som forskare kommit fram till är av betydelse för att upprätthålla en god hälsa. Man får mindre istället för mera av “friskfaktorer” i sitt liv. Ökat utanförskap pga av inget arbete, fattigdom, ständigt jagad av myndigheter, ifrågasatt om man skulle lyckas börja ta tag i sitt liv eftersom varje uttryck för en förmåga överskattas ca 500% och så ökas kraven, ersättning dras in osv, osv. Dömd till ensamhet och utanförskap.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *